Argo

Ben Affleck är en skådespelare som jag håller mig undan från för det mesta, och när han började regissera filmer blev jag inte direkt övertaggad att se dem. Men när han regisserade Argo förra året, och den vann tre Oscars, bl.a. för bästa film, blev jag självklart lite mer intresserad. Inte för att jag litar på Oscarsvalen, men de brukar ju ändå ge ett litet hum om vilka som var bland de bättre amerikanska filmerna det året.

Argo är baserat på gisslankrisen i Iran 1979. Den 4 november 1979, när den iranska revolutionen pågår för fullt, stormar iransk militär USAs ambassad i Teheran och tar 52 amerikaner som gisslan. Mitt i kaoset lyckas sex amerikaner fly och gömma sig i kanadensiska ambassadörens hem. Med vetskapen om att det bara är en tidsfråga innan militären hittar och troligen avrättar dem så kommer CIA-specialisten Tony Mendez (Affleck) med en riskfylld plan för att föra dem oskadda ut ur Iran.

Innan jag såg filmen var jag inte riktigt påläst om gisslankrisen i Iran, utan fick läsa en del efter jag såg filmen. För att få det överstökat kan jag säga att jag inte har många problem med hur Affleck har ändrat saker i storyn och överdrivit saker för dramatisk effekt. När jag skrev om dokumentären Searching For Sugar Man påpekade jag att jag tycker att det är okej att förändra saker i spelfilmer som är baserade på riktiga händelser, men inte i dokumentärer. Det enda som jag egentligen stör mig på är hur mycket ära USA tar för vad som hände, när Kanada hade en mycket större roll i verkligheten. Det är inte själva förändringen som jag stör mig på, utan att man har förändrat det så att det mer är ”vi (USA) gjorde allt, men vi kan ge kanadensarna äran”, istället för att ge dem äran på riktigt. Men det är helt annan diskussion egentligen.

Vad tyckte jag om filmen i sig då, om man ignorerar att den är baserad på verkliga händelser? Jodå, den går an. En lite väl förutsägbar drama-thriller skulle jag vilja kalla den för. Eftersom 2012 var ett väldigt mediokert filmår hade jag inte höga förväntningar på Argo, men den var faktiskt bättre än väntat för det mesta. Men samtidigt känner jag att faktumet att den fick en Oscar för bästa film bara styrker mitt påstående om att 2012 var ett högst mediokert filmår. För Argo är verkligen ingenting speciellt. Det är ingen film som jag kommer att tänka på i framtiden, och den hade inga scener som man verkligen kommer att minnas. Om en månad kommer jag nog ha glömt filmen helt. Men en sak kommer jag inte att glömma, och det är att Ben Affleck (för en gångs skull) inte var helt dum i huvudrollen. Han var till och med bra för det mesta.

Betyg: 3/5

A Fish Called Wanda

1988, fem år efter att den brittiska ”komedigruppen” Monty Python splittrats, skrev den kändaste medlemmen i gänget, John Cleese, manuset till filmen A Fish Called Wanda, regisserad av Charles Crichton. Huvudrollerna spelas av John Cleese, Jamie Lee Curtis, Kevin Kline och Cleeses gamla Python-kollega, Michael Palin.

Filmen handlar om fyra personer som ska utföra ett rån i London, för att senare lura varandra på bytet. Rånet lyckas, men en av personerna åker fast då två av de andra skvallrar för polisen om vem som utfört rånet. Dock lyckas han flytta på bytet innan polisen får tag i honom, och de andra måste försöka få reda på var bytet är.

Med John Cleese som manusförfattare är det nästan en självklarhet att det är en komedi att man kommer att få se. Dock är det inte samma absurda humor från de gamla Monty Python sketcherna och filmerna, utan detta är lite mer av en ”vanlig” komedi med en ordentlig handling och drama och spänning, där inte varje scen är komisk.

Cleese spelar advokaten Archie som ska försvara George Thomason (Tom Georgeson), hjärnan bakom rånet. Thomasons andrehand är den stammande djurälskaren Ken Pile (Michael Palin), vars jobb är att mörda det enda vittnet till rånet, en äldre dam med tre hundar. Jamie Lee Curtis och Kevin Kline spelar ett par som försöker blåsa George och Ken på bytet. Wanda (Curtis) är tillsammans med George för att få tag på bytet, och låtsas som att Otto (Kline) är hennes bror. Eftersom George hinner förflytta bytet innan han blir tagen av polisen försöker Wanda förföra Archie då han är Georges advokat, för att försöka få tag på information om bytet.

I en film med både John Cleese och Michael Palin är det lite oväntat att det är Kevin Kline som gör den bästa och roligaste insatsen i filmen (en insats som han f.ö. vann en Oscar för). De bästa scenerna är de då han vägrar erkänna att han är svartsjuk över att Wanda förför Archie och försöker att spionera på dem genom att bl.a. ta sig in i Archies hus medan Wanda är där.

Filmen har ett ganska högt tempo, och den blir aldrig tråkig, utan den är underhållande hela tiden även om det inte är skämt hela tiden. Kline står för de roliga replikerna, medan Cleese står för de roliga situationerna som uppstår kan man nästan säga. Palin hamnar lite i bakgrunden, men är även han mycket rolig i flera scener.

Många komedier gör fel när de försöker blanda spänning med komedi, men i A Fish Called Wanda kommer alltid komedin och underhållningsvärdet i första hand vilket gör det till en mycket lyckad komedi.

Betyg: 4/5

360

360 är en dramafilm med thriller inslag skriven av Peter Morgan och regisserad av den brasilianska regissören Fernando Meirelles. Filmen följer flera karaktärer som kopplas ihop löst där huvudtemat är kärlek.

Filmen börjar i Wien och fortsätter till Paris, London, Bratislava, Rio, Denver och Phoenix. Karaktärerna består bl.a. en slovakisk prostituerad och hennes syster, en äldre man som söker efter sin försvunna dotter, en sexualförbrytare, en algerisk tandläkare och hans assistent, samt denne assistents man som jobbar som chaufför och assistent till en rik man som håller på med olagliga affärer.

360 är upplagd som en episodfilm där de olika delarna ska kopplas samman. Ja, de ska till och med forma en cirkel, därav titeln. Men precis som så många andra filmer med samma berättarteknik haltar den på flera punkter, kanske främst för att alla karaktärer inte får tillräckligt med utrymme för att man ska kunna skapa sig en åsikt om dem. Det känns som att man försöker klämma in alldeles för mycket helt enkelt, och de olika historierna är lite väl svagt sammanhållande.

I rollerna hittar vi både kända skådespelare såsom Jude Law, Rachel Weisz, Anthony Hopkins och Ben Foster, men även många okända skådespelare. Något som är riktigt positivt är att det inte spelar någon roll om de är kända eller inte, de okända får lika mycket speltid som kändisarna. Något som inte är lika positivt är att det är cirka 13 olika roller som ska plats i denna film. Det hade räckt med några färre, helt klart.

För stunden är filmen underhållande, men det känns som att man kommer att glömma det mesta av den väldigt snabbt. Det finns ett fåtal scener som är riktigt bra som man kommer att minnas, men annars finns det inte mycket minnesvärt här inte. Min favoritsekvens är nog den som utspelar sig på flyget och flygplatsen som involverar Anthony Hopkins och Ben Fosters karaktärer, samt den brasilianska kvinnan Rui. Även den sista sekvensen med Sergei är relativt minnesvärd och fin.

Rent skådespelarmässigt är Ben Foster min favorit i filmen som gör rollen som sexualförbrytare mycket bra och trovärdig. Även Vladimir Vdovichenkov som Sergei gör en stark insats. Min slutsats med filmen är att en sådan här film är svårt att göra bra utan att det finns några större brister. Men den var som sagt underhållande för stunden och stundtals rätt spännande faktiskt, så ett godkänt betyg förtjänar den.

Betyg: 3/5

Paths of Glory

1957 regisserade Stanley Kubrick sin sista film på 50-talet, Paths of Glory. Filmen är en anti-krigsfilm som utspelar sig under Första världskriget och var Kubricks första kommersiella hit som blev hyllad av kritiker och inledde Kubricks väg till att bli en av de största genom tiderna. Filmen förbjöds både i Frankrike och Tyskland under en tid.

Kirk Douglas spelar Överste Sax, som måste försvara tre soldater som ställs inför rätta efter att en attack avbrutits av de få överlevande soldaterna.

Krigsfilmer är aldrig någonting som har intresserat mig nämnvärt. Oftast blir de alldeles för översentimentala eller patriotiska för min smak, och det ligger alldeles för mycket fokus på att skapa ”coola” strider istället för en ordentlig story. Paths of Glory är dock en osentimental och ganska kall dramafilm som handlar om en situation inom militären snarare än om själva kriget. Därför kan man nästan kalla det för en anti-militärfilm snarare än en anti-krigsfilm skulle jag vilja påstå, trots att det egentligen är båda delarna.

Filmen klockar in på 87 minuter, och är alltså en ganska kort film. Trots detta tycker jag att starten är alldeles för seg för min smak, och Kubrick lyckas inte med att fånga mitt intresse direkt. Det är först när militärstyrkans överordnade säger åt trupper att attackera sina egna män som jag börjar bli intresserad av handlingen, och sedan lyckas Kubrick bra med att hålla mitt intresse uppe resten av filmen.

Filmen har hyllats för sitt foto, vilket den absolut förtjänar. Det finns flera grymma tagningar, inte minst den ikoniska tagningen när Douglas går genom skyttegraven samtidigt som kameran gör en åkning baklänges med fokus på Douglas. Ljussättning är någonting som Kubrick alltid har varit en mästare på, och det finns flera fina scener där ljus och skuggor används på snygga sätt.

Skådespeleriet i filmen är dock lite styltigt, och det händer flera gånger att skådespelarna överspelar alldeles för mycket. Kirk Douglas är givetvis bra i sin roll, men kanske inte lika bra som jag hade förväntat mig, då detta ska vara en av hans allra mest hyllade roller. Jag föredrar honom helt klart i säg t.ex. Ace in the Hole.

Filmen gör många rätt, men också en del missar och saker som gör att jag inte blir fullt engagerad, bland annat en lite seg start som inte fångade mig. Det finns tyvärr flera saker som gör att jag aldrig riktigt kan bli emotionellt tagen av filmen som jag hade hoppats på, vilket är riktigt synd då detta är en mycket bra film på flera sätt. Slutscenen räddar upp en del av detta dock, och filmen slutar på ett sätt som jag blir nöjd med.

Paths of Glory tillhör inte Kubrick-eliten, och om jag gav den ett högre betyg än vad jag gör känns det som att jag bara skulle göra det för att det är Kubrick. Jag vet att han kan bättre än det här, det har han visat flera gånger! En stark trea når ändå filmen upp till, vilket givetvis är ett bra betyg det med. Men högre än så kan jag inte ge den p.g.a. anledningar som jag har tagit upp i texten.

Betyg: 3,5/5

Varg

Varg är en svensk film från 2008, regisserad av Daniel Alfredson med Peter Stormare i huvudrollen. Filmen utspelar sig och spelades in i Jämtland vid gränsen mellan Norge och Sverige.

Stormare spelar Klemens, en samisk enstöring som jobbar som renskötare. Hans brorson Nejla (Robin Lundberg) ser upp till honom och vill till varje pris leva samma liv. Men vare sig hans mamma eller samhället vill låta detta ske. Allting ställs på sin spets när deras sätt att leva blir attackerat från ett oväntat håll, och de ser sig tvingade att handla utanför lag och rätt.

Varg är en småputtrig dramafilm som glider på utan några större överraskningar. Miljöerna i filmen är ett plus, och fotot som fångar naturen är fint det med. Stormare gör en bra insats som Klemens, och även Robin Lundberg som spelar Nejla överraskar och är bra i sin roll. Det finns ett par scener som höjer filmen, och stundtals är den nästan riktigt bra. Tyvärr är detta alltför sällan, och egentligen är detta en ganska medioker film som man kommer att glömma ganska fort. Det finns ingenting som överraskar direkt eller gör den speciell på något sätt. Dock är det kul att se lite svensk film som utspelar sig i Norrland.

Ljudet är, som vanligt i svensk film, helt åt helvete, och när skådespelarna dessutom har en dialekt som inte är alltför lätt för alla att förstå så blir ljudet ett stort problem. Det gör att man aldrig riktigt kan koppla av och bara kolla, utan hela tiden måste koncentrera sig för att höra vad de egentligen säger. När ska svensk film förbättra ljudet egentligen? Det hjälper ju inte att så många svenska skådespelare mumlar heller för den delen…

Betyg: 3/5

Rocky II

Uppföljaren till Rocky släpptes tre år efter den första filmen, 1979, och regisserades denna gång av Sylvester Stallone själv. Nästan alla karaktärer återkommer, vissa med en större roll än i första filmen och vissa med en mindre. Även t.ex. Frank Stallone gör om sin roll som ledare av gatuluffarna som sjunger. Filmen fick en generellt god respons och hyllades som en av de bättre filmerna 1979.

Filmen börjar där den första filmen slutar, och fortsätter sedan med att Rocky och Adrian gifter sig och skaffar hus. Desperat försöker Rocky skaffa ett vanligt jobb efter att ha lagt av med boxning sedan doktorn sagt åt honom att han kan bli blind om han fortsätter. Men Apollo Creed är inte nöjd efter den förra matchen, och utmanar Rocky ännu en gång.

Om man ser till hela filmen så är denna snäppet sämre än första filmen, och misstaget är att den upprepar sig lite för mycket istället för att göra något nytt. Samtidigt finns det delar som är bättre än första filmen, bland annat avslutningsfighten. Under den första halvan fokuserar filmen nästan helt på Rockys och Adrians förhållande, hur de skaffar hus, och Rocky ska skaffa ett jobb. Filmen är ganska jämn, men den har tyvärr en liten dipp när Adrian ska föda och hela filmen blir lite seg. Men den kommer som tur är igång igen efter det och avslutas på ett bra sätt.

Den första delen som fokuserar på Rocky och Adrian är nästan den bästa delen i filmen, och är den jag minns bäst från när jag har sett den innan (för några år sedan). Dialogen känns naturlig, och jag gillar Rockys försök till att vara romantisk trots att han är lite bakom flötet. Scenen där han friar till Adrian är t.ex. riktigt bra och välspelad.

Jag gillar hur tränaren Mickey får en lite större roll i den här filmen och Adrians bror Paulie har en lite mindre roll. Mickey visar sin mer mänskliga sida i denna filmen vilket jag gillar. Precis som första filmen är det inget tekniskt mästerverk direkt, utan en underhållande film som går att se på många gånger. Den har kanske inte samma charm som den första filmen, men det är ju verkligen ingen dålig film. Som jag minns det tappar serien en hel del efter Rocky II, vilket till stor del kan bero på att de satsar mer på boxningen än drama. Jag hade för mig att andra filmen också var lite så, men jag blev positivt överraskad när jag upptäckte att även denna film innehöll en hel del drama. En helt klart godkänd film med ett plus i kanten!

Betyg: 3,5/5

Rocky

Den kända och ikoniska boxningsfilmen Rocky kom 1976 och regisserades av John G. Avildsen. Men det är inte Avildsens namn man lägger på hjärnan när det gäller Rocky såklart. Detta var Sylvester Stallones genombrottsfilm som gjorde honom till en stjärna. Det var här en av filmhistoriens största actionskådisar fick sin första stora vinst då han hade skrivit manuset till filmen som vann tre Oscars, bland annat för bästa film. Och hans roll som Rocky Balboa är den man främst förknippar med Stallone tillsammans med John Rambo i Rambo-filmerna.

Stallone spelar Rocky Balboa, en boxare och lånehaj i Philadelphia. Han får chansen att möta världsmästaren i boxning, Apollo Creed, (Carl Weathers) när Creeds motståndare i en match i Philadelphia inte kan boxas, och Creed bestämmer sig för att låta en okänd underdog möta honom i ringen.

Storyn är en klassiker om den amerikanska drömmen. En okänd och fattig boxare får chansen att möta världsmästaren i boxning, och blir känd över hela landet över en natt. Klyschigt? Javisst. Men det finns något med den här filmen som gör den så älskvärd. Det är stämningen, det är romansen, den är det skitiga livet i Philadelphia, och det är Stallone. Det här är en av få gånger som jag kan säga att Stallone gör en riktigt bra roll. Missförstå mig inte, jag gillar Stallone, och jag tycker att han är rolig att se på i filmer, men att påstå att han har gjort många fantastiska roller är att ljuga. Men han är ju inte den typen av skådespelare heller, så det är ingenting som man ska förvänta sig av Stallone. Men i Rocky är det annorlunda. Han fångar den fattige, rätt korkade karaktären perfekt.

Kärlekshistorien i Rocky känns inte heller krystad på något sätt trots att även den känns rätt klassisk. Stora Rocky gillar inte de snygga tjejerna i stan, utan han är intresserad av den blyga, lite fulsnygga tjejen som jobbar på den lokala djuraffären. Talia Shire gör ett bra jobb i rollen som Adrian, som Rocky bjuder ut.

Det finns mycket man kan säga om Rocky, men det skulle ta för lång tid. Det är en sån där film som inte är perfekt direkt, men som man har sett en miljon gånger och tycker om lika mycket varje gång. Allt från tränaren Mickeys (Burgess Meredith) ilskna pepp, till kvarterets lodisgäng som sjunger på gatorna (och leds av Sylvesters bror, Frank) känns lika klockrent varenda gång man ser på filmen. Filmserien drogs så småningom ut på, och efter tredje filmen tappade filmerna den mesta av sin charm (vad jag minns iallafall), men den första filmen kommer alltid att stå kvar som en riktigt bra film i mina ögon.

Det här är en sådan där film som är en ”must-see”. Inte för att den är tekniskt perfekt eller har grymt skådespeleri, utan för att den är såpass klassisk och samtidigt är en film som passar i alla situationer. Och det är en film man vill se om många, många gånger.

Betyg: 4/5