The Hustler

Ibland görs det filmer som kan förändra olika saker i ett land eller i människors liv. Jag skulle vilja säga att The Hustler från 1961 är en sådan film. Den hjälpte nämligen sporten biljard att bli stor i USA igen.The Hustler vann två Oscars och valdes in i National Film Registry och är fortfarande väldigt populär bland både filmintresserade och biljardintresserade.

Paul Newman gör ett strålande jobb som ”Fast Eddie” Felson, en av landets bästa biljardspelare och ”hustler”. Han försörjer sig på att tillsammans med sin kollega Charlie (Myron McCormick) åka runt till olika biljardställen i landet och lura folk genom att börja med att spela dåligt för att sedan vinna när man börjar satsa pengar. Eddie har rest från Oakland, Kalifornien för att möta landets bästa spelare – Minnesota Fats (Jackie Gleason).

The Hustler är definitivt en positiv överraskning för mig personligen. Jag förväntade mig en underhållande biljardfilm men blev istället bjuden på ett lågmält och mörkt drama som i grund och botten handlar om livet i sig. Om det var den underhållande biljardfilmen man ville åt förstår jag om man blir besviken. Jag ska dock inte nedvärdera biljarden, för att se Paul Newman spela är mycket underhållande och kul.

Livet, viljan att vinna och vägran att förlora, samt karaktärsbygge är vad filmen handlar om. Eddie är otroligt skicklig biljardspelare som faller på många andra punkter. Hans kaxiga karaktär, envishet och supande är vad som står i vägen för honom hela tiden.

Karaktärerna är helt perfekta det är vad filmens fokus ligger på. ”Fast Eddie” möter Bert Gordon (George C. Scott) som är en självsäker ”gambler” med schyssta solbrillor. Han kan allt om biljardspelare och ställen runtom i landet. Eddie möter också Sarah Packard (Piper Laurie) och de två blir det alkoholiserade och trasiga paret. Mötet mellan dessa två trasiga människor är mitt favorit och scenerna där de träffas tycker jag är helt fantastiska. Först på kaféet på busstationen och sedan i baren. De båda vet att de egentligen inte är speciellt bra för varandra. De kan inte hjälpa varandra och det enda som händer är att känslorna kommer i vägen för de båda. På vissa ställen känns relationen kanske inte sådär jätteintressant och det blir några av dessa scener som drar ner tempot i filmen lite väl mycket.

Förutom detta tycker jag att filmen har ett ganska bra tempo. Ibland kan vissa scener bli lite oengagerade för att sedan utvecklas till fantastiska. Jag känner också att vissa scener kanske skulle kunna tas ut ännu mer än vad de gör, de blir alltså lite korta ibland. Jag gillar dock den lågmälda stämningen som filmen har. Längden är rätt på filmen men man hade kunnat byta ut vissa saker mot andra som skulle gjort filmen ännu bättre.

Dialogen och fotot är annars det jag uppskattar mest tillsammans med det faktumet att filmen faktiskt är berörande och ovanligt mörk. Skådespelarna känns naturliga och det blir sällan något dramatiskt överspel. Jackie Gleason är ett bra exempel på utmärkt användande av en skådespelare i en film. Han behöver egentligen inte göra så mycket, utan jag anser att det är Robert Rossens regi som lyckas fånga karaktären på sitt rätta sätt.

Fotot i filmen är alldeles lysande vilket inte är så konstigt då det är Eugen Schüfftan som står för fotot. Jag fick först upp ögonen för Schüfftan efter att ha sett den franska skräckfilmen De bestialiska som är oerhört vackert filmad. The Hustler använder skuggor fint och CinemaScope är mycket passande.

The Hustler är en mycket bra film som kanske saknar det där lilla extra pushet för att bli hur bra som helst, för det är jag övertygad om att den hade kunnat bli. Alla rätta element finns där, de hade bara kunnat användas lite bättre när det kommer till tempot och handlingen. Det är svårt att sätta något exakt betyg på filmen men det ligger någonstans mellan en stabil och en stark fyra för min del. Jag tror dessutom att det är en film man kan se många gånger utan att tröttna på den, mycket tack vare Paul Newman och för att den berör. En mycket fin men mörk film som jag tycker att alla film- och biljardintresserade ska se.

Betyg: 4/5

Att angöra en brygga

På torsdag åker jag bort på semester i en vecka vilket betyder att bloggen får ta en paus. Det blir alltså ingen traditionell svensk midsommar för min del, så istället får jag ta och skriva om den enda svenska sommar/midsommarfilmen man behöver se – Att angöra en brygga. En klassisk Hasse & Tage produktion med Tage Danielsson som regissör/skådespelare och Hans Alfredson som manusskribent/skådespelare.

Ute på Ensamholmen i Stockholms skärgård anordnas det en kräftskiva. Totalt är det sju människor som ska närvara och tre av dem är redan på ön med kräftorna redo. De resterande fyra är på väg dit i en båt tillsammans med spriten. Problem uppstår när de försöker lägga till vid bryggan och drabbas av det ena bakslaget efter det andra.

Filmen har sköna karaktärer och rolig men oftast fjantig humor som jag ändå finner charmig. Den känns verkligen som en Hasse & Tage-film alltså! Skådespelarensemblen är mycket bra med välkända namn som Gösta Ekman, Monica Zetterlund, Birgitta Andersson och såklart Hasse & Tage själva. Tage spelar den tystlåtna direktör Olsson som råkar ut för olyckor hela tiden medan Hasse spelar grannen ”Garbo”, en asocial fiskargubbe med stort intresse för amerikanska filmstjärnor, därav smeknamnet. Garbo är nog den skönaste karaktären i filmen då man knappt hör vad han muttrar om, och hans båt är också lösningen på alla deras problem. Problemet är bara att övertala Garbo att få låna den.

Filmen kan kännas ganska seg på sina ställen trots sin korta speltid på ungefär en och en halv timme, men det gör ingenting då skådespelarna håller intresset uppe. Man får verkligen känslan av svensk sommar vilket egentligen räcker för att filmen ska vara bra.

Jag gillar också hur filmen urartar på ett bisarrt sätt och slutklämmen är härligt konstig. Planen som de har för att få sina vänner iland är ganska underhållande, och det roligaste är när Monica Zetterlunds karaktär ska försöka charma Garbo genom att säga att han liknar Clark Gable. Hasse & Tage kan humor helt klart, men jag förstår om det inte uppskattas av alla och att folk tycker att det bara är löjligt. Själv finner jag det charmigt som sagt.

Betyg: 4/5

Om denna svenska klassiker inte passar dig och du letar efter ett andra svenska sommarfilmer finns det flera att välja mellan. Den bästa sommaren, Sunes sommar, En kärlekshistoria eller varför inte Vi på Saltkråkan? Om du å andra sidan gillar Att angöra en brygga kanske du vill testa den italienska skräckfilmen Five Dolls for an August Moon. Den ska nämligen vara som Att angöra en brygga på LSD.

Jag är tillbaka om lite mer än en vecka!

 

Take the Money and Run

Take the Money and Run brukar kallas för Woody Allens ”riktiga” debutfilm från 1969. Tre år tidigare regisserade han sin första film men det här var den första filmen där han själv hade kontroll över det mesta. Det var också en av de första Allen-filmerna jag såg och minns från när jag var ganska liten.

Filmen är en mockumentärfilm som handlar om den misslyckade småskurken Virgil Starkwell (Woody Allen) och följer hans brottskarriär. Den börjar med att visa hans ungdom och går igenom hans misslyckade musikkarriär, romans och besatthet av bankrån. Allt berättas med hjälp av intervjuer och en berättarröst.

Take the Money and Run är ett tidigt exempel på en mockumentär – en fiktiv dokumentär. Andra kända mockumentärer är bl.a. The Rutles, This Is Spinal Tap och The Blair Witch Project.

Filmen är kort (85 min) men är fullproppad med skämt med fokus på slapstick. Jag gillar hur berättarrösten tar oss igenom Virgils liv och följer alla hans misslyckanden. Vi får träffa hans föräldrar som inte vill ha något att göra med sin son och därför bär masker med mustasch för att dölja sina ansikten.

När jag säger fullproppad, då menar jag verkligen fullproppad. Varenda minut dras det skämt vilket kan bli lite tröttsamt, men tack vare att man gillar Virgil och att speltiden inte är speciellt lång blir det aldrig tråkigt. Samtidigt kan jag känna att filmen är massor av roliga sketcher med samma karaktär snarare än en helt sammanhängande film, för det är enskilda scener man minns och inte helheten egentligen.

En del skämt kan kännas lite halvkassa men blir ändå hyfsat roliga tack vare att Virgil är så misslyckad, men det är inget man sitter och gapskrattar åt precis. En av de kändaste scenerna från filmen är scenen där Virgil ska råna en bank och har skrivit en lapp där det står att han har en pistol och att personalen ska ge honom pengar. Problem uppstår när personalen inte kan läsa hans lapp och börjar diskutera med honom om vad som egentligen står på lappen.

Virgil åker in och ut från fängelset och en av mina favoritscener är när ett gäng från fängelset ska rymma men blåser av det hela i sista sekunden. Problem uppstår för Virgil då ingen har berättat för honom att rymningen är inställd!

Sedan har vi scenen där Virgil träffar Louise och vi får höra vad han tänker på samtidigt som de går genom parken. ”After fifteen minutes I wanted to marry her, and after half an hour I completely gave up the idea of stealing her purse”.

Take the Money and Run är helt enkelt en rolig slapstick komedi som är roligt gjord och med många minnesvärda scener. Allt ifrån bankrån till utpressning från onda chefer till romans skildras i Virgils liv. Det är dock mer en samling av minnesvärda scener än en minnesvärd film som helhet vilket sänker betyget en del. Men vill man ha ren underhållning i 85 minuter är den varmt rekommenderad.

Do you know if it’s raining outside?

Betyg: 3,5/5

Fa yeung nin wa (In the Mood for Love)

In the Mood for Love från Hongkong regisserades av Wong Kar-wai och hade premiär vid filmfestivalen i Cannes 2000. Tony Leung Chiu-wai, som spelar huvudrollen, vann priset för bästa skådespelare och filmen har generellt fått mycket bra mottagande.

Två par flyttar samtidigt in i samma fastighet, av en händelse är det bara mannen i det ena förhållandet och kvinnan i det andra som är närvarande. Deras respektive jobbar jämt och de två söker sällskap i varandra. Ungefär samtidigt kommer de på att båda deras partners har affärer vid sidan av.

In the Mood for Love är en långsam och ganska händelselös film som utspelar sig i Hongkong under 60-talet. Den har en intressant stil som fokuserar på det visuella. Snyggt kameraarbete och slow-motionscener blandas med fantastiska färger som gör det hela till en snygg filmupplevelse. Musiken är mycket passande trots att den kan bli lite repetitiv efter ett tag. Klippningen i filmen är väldigt snygg tillsammans med scenografin och kläderna. Även skådespelarna gör sitt jobb väldigt bra.

Detta är lite som en kärleksfilm utan kärleksscener. För någon klassisk kärleksscen går knappt att hitta i filmen. Istället använder man sig av minimalistiska gester för att visa kärleken. Det kan vara en min eller bara en rörelse med handen. Jag har hört flera som kallar denna film för den bästa kärleksfilmen någonsin men tyvärr rycks jag inte med som jag hade önskat. Filmen lyckas fånga mig i början men håller inte riktigt intresset uppe hela vägen.

Det som gör mig mest frustrerad är att jag till en början dras med och tycker att det är intressant men samtidigt inte blir ett dugg berörd av filmen. Hantverket finns där för att göra en hur bra film som helst, men den engagerar helt enkelt inte tillräckligt.

Jag måste påpeka att jag inte har något emot händelsefattiga filmer, men då måste de verkligen fånga en med stämningen och hålla hela vägen. In the Mood for Love lyckas med detta delvis, men tappar mer och mer ju längre filmen går. Slow-motionscenerna med musiken får en att vakna till lite när man håller på och tappar intresset vilket är positivt, men jag önskar att de inte skulle behövas för att fånga tittaren. Jag önskar att det skulle räcka med stämningen som resten av filmen ger.

Det här hade som sagt kunnat bli hur bra som helst, men istället sitter jag där när eftertexterna rullar och känner mig något besviken. Såhär dagen efter känner jag mig inte lika besviken, det är ju inget snack om att det är en bra film. Men tyvärr räcker inte det hela för något högre betyg än en stark trea. Jag tror dock att det här är en sån film som blir bättre för varje gång man ser den. Det har jag dessutom märkt på några av kommentarerna jag har sett om denna film.

Betyg: 3,5/5

Some Like It Hot

1959 regisserade Billy Wilder en av de kändaste och mest hyllade komedierna genom tiderna – Some Like It Hot, med Jack Lemmon, Tony Curtis och Marilyn Monroe i huvudrollerna.

Jack Lemmon och Tony Curtis spelar jazzmusikerna Joe och Jerry som spelar i ett band under förbudstiden i Chicago. När polisen slår till mot klubben där de spelar blir de arbetslösa och tvingas försöka hitta ett annat jobb, men de enda lediga platserna är i ett tjejband. De blir vittne till ett maffiamord (som ska föreställa ”The St. Valentine’s Day Massacre”) och blir tvungna att klä ut sig till två tjejer för att kunna ta jobbet i tjejbandet som är på väg till Florida. Utklädda till Daphne och Joesphine träffar de på sångerskan Sugar Kane (Marilyn Monroe) som de båda blir förtjusta i. Samtidigt jagas de av maffian…

En viktig sak när det gäller humor i komedier är tajming, vilket Billy Wilder uppenbarligen förstår, för om det finns något han har i skämten är det tajming. Filmen är nästan exakt två timmar lång men Wilder lyckas hålla tempot uppe hela vägen tack vare sin fantastiska tajming.

Skämten är många och karaktärerna hamnar i roliga situationer, inte minst när Curtis och Lemmon är utklädda till tjejer och måste bete sig annorlunda. Båda två är fantastiska i sina roller och frågan är vem som egentligen är roligast. Tony Curtis klär inte bara ut sig till tjej utan också en miljonär som pratar som Cary Grant senare. Jag tycker dock att Jack Lemmons karaktär är snäppet roligare när han har varit på dejt med en riktig miljonär och pratar om att gifta sig med honom.

Tågscener gillar jag mycket och Some Like It Hot har gott om dem. Jag älskar när jazzbandet ska spela och Lemmon och Curtis lirar loss på sina instrument. En annan favorit är när alla har gått och lagt sig och det blir fest i Jack Lemmons säng. Det är på tåget de två möter Sugar Kane, en ganska dum blondin som har dåligt omdöme när det gäller män. Marilyn Monroe är perfekt för rollen som hon spelar till synes helt naturligt. Även låtarna som hon sjunger på sköter hon bra.

Musiken är skön och svängig vilket är passande då den bara bidrar till feel-good känslan i filmen. För det här är en film som man blir glad av. Jag sitter med ett fånigt leende under nästan hela filmen.

Regin och fotot är snyggt men det bästa i filmen är manuset (inte ovanligt för Billy Wilder). I mitt tycke är Wilder den bästa komediregissören då han lyckas gång på gång med sina manus och filmer. De blir aldrig tråkiga eller dåliga, det är alltid kul och charmigt.

Filmen lyckas blanda in maffian igen senare i filmen vilket också hjälper den att avsluta på ett mycket underhållande och bra sätt. Jag håller helt enkelt med dem som säger att det här är världens bästa komedi. Den enda filmen som kanske skulle slå den är Wilders egna The Apartment. En klockren femma är den inte, men den är inte långt ifrån. Det är som de säger…

Nobody’s perfect!

Betyg: 4,5/5

Dressed to Kill

Brian De Palma är en känd amerikansk regissör som har regisserat flera storfilmer som t.ex. Scarface och Mission: Impossible. Han är dock kanske mest känd för sina thrillers och kriminalare som är mycket influerade av Alfred Hitchcock. En av hans kändaste är Dressed to Kill.

Liz Blake (Nancy Allen), är en prostituerad kvinna som blir vittne till ett brutalt mord. Hon blir misstänkt för dådet av polisen och har svårt att övertala dem då hon är prostituerad. Istället tar hon hjälp av mordoffrets son som är ute efter hämnd för att hitta den riktiga mördaren samtidigt som mördaren är efter Liz.

Dressed to Kill är en erotisk thriller som ärligt talat inte är nå spännande alls. I början av filmen får vi följa en patient till psykologen Robert Elliot (Michael Caine) vilket är ganska ointressant. De Palma visar hur inspirerad han är av Hitchcock genom att ha en lång dialoglös scen där två människor följer efter varandra vilket påminner om Vertigo. Redan här blir jag lite trött. Jag har tidigare sett Obsession av De Palma som är en Vertigo-rip off i det sämre laget så fler Vertigo-referenser klarar jag mig gott utan. Och jag slipper faktiskt det för det mesta för här är det Psycho som De Palma är sugen på att härma ibland. Struktur och delar av handlingen är lånade rakt av, fast utförandet är så mycket sämre.

Fotot i filmen är sådär tycker jag. Visst, De Palma får till lite Argento-liknande kameraåkningar då och då men annars är det ganska fult och stinker 80-tal (på ett dåligt sätt). De Palma använder sig av ett irriterande split screen-segment dessutom.

Nu måste jag faktiskt erkänna en sak. Den psykologiska förklaringen i Psycho fungerar väldigt bra i filmen, men ärligt talat så är den ju rätt tramsig. Detta är såklart ingenting man stör sig på när Norman Bates sitter och ler, då njuter man ju bara av hur bra filmen är. Dressed to Kill lånar denna tramsiga psykologiska förklaring i filmen och eftersom den här filmen inte är mycket att ha blir den ju bara ännu sämre av det. Snacka om att De Palma är besatt av att låna från Hitchcock!

Nej, den här är ingen höjdare. Den är varken snygg, spännande eller gjord med glimten i ögat. Det känns som att De Palma vill att vi ska ta det här amatörmässiga tramset seriöst. Jag blir oerhört besviken då jag vet att han kan så mycket bättre. Den klarar helt ärligt knappt upp till en tvåa i betygsskalan. Och då är den ändå bättre än Obsession

Betyg: 2/5

 

Huozhe (Att leva)

1994 regisserade den framstående kinesiska regissören Zhang Yimou det episka dramat Att leva. De kända skådespelarna Gong Li och Ge You (som vann pris för bästa skådespelare på filmfestivalen i Cannes för sin roll) spelar huvudrollerna. Att leva förbjöds i Kina p.g.a. hur den framställde de olika regeringarna och kommunistiska partierna och Zhang Yimou förbjöds från att regissera film i två år.

Filmen handlar om Fugui (Ge You) och Jiazhen (Gong Li). I fyrtiotalets Kina är Fugui en spelgalen familjefar som är gift med Jiazhen. De har redan ett barn tillsammans och ett nytt är på gång. Fuguis spelande går dock överstyr vilket resulterar i att han förlorar sitt hus och Jiazhen lämnar honom. Under några omvälvande årtionden i Kinas historia får vi följa dessa två människors liv genom lycka och sorg.

Filmen heter Att leva men den skulle lika gärna kunna heta Att överleva. För det är precis det Fugui och Jiazhen hela tiden måste göra. Motgångarna i livet är många men hela tiden lyckas de övervinna det svåra och hitta ljuset i mörkret. Filmen handlar om den lilla människan som lyckas stå upp mot den stora makten och överleva.

Att leva tar oss igenom mer än 20 år i Kinas historia tillsammans med paret och revolutionen och kommunismens makt påverkar de båda. Det hela är ganska informativt då vi får se hur vanligt folk hade det på Kina på den tiden, samtidigt som det politiska inte tar alltför stor plats. Allt handlar ju egentligen om Fugui och Jiazhen och deras liv, inte Kinas historia.

Och vilka omtumlande år det är för de två. Jag ska inte avslöja något ur handlingen men motgångarna är som sagt många och lyckan är minimal. Trots detta finns det en del roliga och varma scener som höjer det hela och allt känns mänskligt.

Filmen är snygg men kanske inte lika ”snygg” som Yimous senare filmer. Å andra sidan tycker jag att han lägger för mycket krut på det visuella i senare filmer jag har sett av regissören och mindre på handling vilket jag inte gillar. Fotot i t.ex. House of Flying Daggers blir ”för” snyggt för min smak och det känns inte ett dugg realistiskt. I Att leva håller han det på en lagom nivå som ger större plats åt den fantastiska handlingen. Musiken i filmen är bra och oftast passande men kan kännas något repetitivt ibland vilket är synd.

Tempot i filmen är hyfsat högt och man skulle lätt ha kunnat förlänga speltiden med en halvtimme och det skulle säkert ha blivit bättre. Som vanligt med historier som sträcker sig över en lång tid blir det lite av ett problem. I det här fallet har man aldrig tid att skildra vardagen för de två riktigt. Berättelsen blir lite fragmentariskt och det är såklart de stora grejerna i deras liv som skildras. Lite synd är det, men för att skildra hela deras liv skulle man behöva göra om det till en TV-serie (vilket jag inte skulle ha något emot om de gjorde).

I övrigt finns det inte så mycket att klaga på. Skådespelarna är duktiga (speciellt Gong Li) och berättelsen är berörande. Det finns en hel del riktigt fina och berörande scener som man kommer att minnas länge. En favorit är när deras son häller nudlar över en annan killes huvud. Slutet går inte att klaga på då det är tragiskt men samtidigt fint. Mycket bra med andra ord. Jag tror att det här är en film som kommer att växa med tiden. Tills vidare hamnar betyget mellan en stabil och stark fyra.

Betyg: 4/5

Non si sevizia un paperino (Don’t Torture a Duckling)

Efter att ha sett tre Lucio Fulci filmer (The New York Ripper, Zombie Flesh-Eaters och Huset på kyrkogården) och blivit besviken varje gång var jag inte så jättesugen på att se någon mer. Jag fick dock Don’t Torture a Duckling rekommenderad för mig så jag beslöt mig för att ge den en chans. Det skulle tydligen vara någon slags blandning mellan klassisk giallo och drama vilket lät bra.

Tre tolvåriga pojkar i en underutvecklad bondby full av vidskepelse och övertro, lever och leker som italienska pojkar i allmänhet – d.v.s. plågar lite smådjur, trakasserar byfånen, röker cigaretter och drömmer om sex med äldre matronor som får det att spritta i pillesnorken. När en av dem hittas strypt och begraven faller misstankarna först på den plattskallige byfånen, men efter förhör så kan bypolisen avskriva honom som potentiell mördare och de står handfallna utan ledtrådar.

Filmen börjar bra med en mystisk kvinna som gräver upp ett skelett som ser ut att tillhöra en unge. Vi introduceras till de tre pojkarna och får se hur både dem och byfånen är sugna på att spionera på några äldre damer. Sedan kommer mordet in i bilden och filmen blir faktiskt intressant.

Fulci skapar en helt okej stämning i filmen främst tack vare fotot i filmen som alltid är ett plus när det gäller giallo. Skådespeleri och handling brukar lida i dessa filmer och det är också fallet här. Vissa skådisar är riktigt värdelösa. Jag såg den engelska dubbningen av filmen och det låter som att en av pojkarna är dubbade av en 20-åring. Vad tänkte man där?

Helst ska musiken vara bra i giallo också men jag måste säga att jag blev lite besviken. Riz Ortolani står för musiken och eftersom hans soundtrack till både House on the Edge of the Park och Cannibal Holocaust är underbara kunde jag inte hjälpa att känna mig besviken. Jag skulle till och med sträcka mig så långt till att säga att den är usel stundtals. Man kan inte få allt.

Filmen lyckas hålla ett ganska bra tempo trots att den har en del onödiga saker. För att nämna något så förstår jag inte varför man tog in voodookvinnan i filmen då hon inte tillför någonting. Det känns bara som att hon är där för att man ska misstänka henne.

Den klart intressantaste karaktären är Patrizia (Barbara Bouchet) som är dotter till en rik man och har tidigare haft drogproblem. Hon är nog den enda kvinnliga pedofilen jag har sett på film då hon hela tiden försöker få småpojkarna att ligga med henne. Mycket märkligt minst sagt.

I Fulcis The New York Ripper finns det en mördare som pratar med Kalle Anka-röst. Fulci har en annan Kalle Anka referens i Don’t Torture a Duckling, den innehåller en Kalle Anka-docka som är viktig för att lösa mysteriet. Lösningen på mysteriet och slutet känns lite långsökt kan jag tycka men inte direkt dåligt. Detta är en helt klart godkänd giallo med mycket drama vilket jag ändå gillar.

Betyg: 3/5

The Hitch-Hiker

The Hitch-Hiker är en ganska speciell film noir då den är regisserad av Ida Lupino – den enda kvinnliga regissören som har regisserat en film noir. Den utspelar sig inte i en storstad som de flesta noirs och det är ofta dag istället för natt. När jag skulle se filmen förväntade jag mig en spännande thriller. Jag blev dock besviken…

Filmen handlar helt enkelt om två män som ska åka iväg på semester tillsammans. På vägen plockar de upp en liftare som visar sig vara den efterlyste Emmett Myers (William Talman). Han tvingar dem att åka till Mexiko för att kunna fly från polisen.

Särskilt spännande blir det aldrig på de 71 minuterna som filmen rullar. Visst, William Talman är rätt cool som psykopatisk mördare men ändå ganska torr och hans karaktär blir aldrig särskilt skrämmande. Under hela filmen åker de tre i stort sätt runt bara och det hela blir ganska långtråkigt trots sin korta längd.

Det bästa i filmen är början då den faktiskt lyckas skapa lite nervig stämning, men den försvinner lika snabbt som den skapades – alltså på några minuter. Det näst-bästa med filmen är liftarens sätt att bara sova med ett öga stängt och om det är bland det bästa med filmen är den inte mycket att ha. En riktigt svag film noir måste jag säga.

Betyg: 2/5

Hana-Bi

Hana-Bi, tillsammans med Sonatine, blev Takeshi Kitanos genomslag i västvärlden. Som vanligt med Kitano är filmen en märklig blandning av humor, våld och drama. Hana-Bi vann Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig 1997.

Nishi är en våldsam polis som drivs allt närmare någon slags nihilistisk apati. Det finns inte mycket kvar i Nishis liv som spelar någon roll sedan hans dotter dött och hans fru fått obotlig cancer. Yakuzan är ute efter hans huvud och även polisen är intresserade av att få tag i Nishi. Nishi beslutar då att ge sig av på en sista resa med sin fru innan hon ska dö.

Som vanligt med Kitano är det fåordigt och minimalistiskt. Mycket händer utanför bild och många sekvenser kapas samtidigt som man hoppar till nästa händelse. Det kan verka rörigt och händelselöst men jag tycker om stilen. Jag visste inte om jag skulle förvänta mig en actionfilm eller ett drama, men man kan väl säga att det är något mittemellan. Våldet blandas med humor och drama på ett märkligt japanskt sätt.

Filmen är snyggt filmad och man fångar det hela på ett bra sätt. Musiken är som vanligt schysst och oftast passande. Där finns det inget att klaga på direkt.

Däremot kan jag tycka att handlingen inte är lika intressant som i de andra Kitano-filmerna jag har sett. Det känns som att han försöker lite för mycket och filmen blir en aning ojämn. Geniala scener (som bankrånet) blandas med en del mindre intressanta och humorn kommer inte fram lika mycket som i andra Kitano-filmer jag har sett. Å andra sidan är ju detta ämne mer seriöst så det är kanske inte så konstigt.

Kitano får dock till det till slut efter en lite trevande inledning och slutscenen är riktigt fin. Hana-Bi har kanske inte det där lilla extra men det är fortfarande en bra film. En stark trea förtjänar den helt klart.

Betyg: 3,5/5