Akahige (Rödskägg)

Akira Kurosawas Rödskägg från 1965 är känd för flera saker. Dels är det Kurosawas sista svartvita film men också hans sista samarbete med Toshirô Mifune som han gjorde 16 filmer med. Mifune var tvungen att växa ett stort skägg för sin roll och eftersom filmer tog så lång tid att göra kunde han inte vara med i några andra projekt samtidigt vilket satte hans ekonomi under press. Detta skapade stress för Mifune och är en av anledningarna till att han och Kurosawa aldrig jobbade tillsammans igen.

Rödskägg handlar om Dr. Noboru Yasumoto (Yûzô Kayama), en ung doktor som har fått sin utbildning i medicin i Nagasaki. Yasumoto tror på att lära sig om att vara en doktor genom säker, medicinsk utbildning. Han blir sänd till en fattigklinik på landsbygden där han ska läras av läkaren Dr. Kyojô Niide (Toshirô Mifune), också kallad Akahige. Yasumoto vill inte samarbeta med Niide då han tror att Niide bara vill åt hans medicinska anteckningar och gör allt för att komma ifrån kliniken. Han dricker på jobbet och vägrar bära sin uniform. Under filmens gång lär sig Yasumoto mer om patienterna som berättar historier från sina liv och Yasumoto börjar lära sig hur det är att vara läkare på riktigt…

Rödskägg är Kurosawas näst längsta film (den längsta är De sju samurajerna) och klockar in på strax över tre timmar. Trots detta blir den aldrig tråkig. Speltiden ger filmen ett djup och Kurosawa får ta sin tid för att berätta denna historia. Med detta sagt tycker jag att vissa partier är lite (med betoning på lite) utdragna. Dock håller Rödskägg i tre timmar utan tvekan. Filmen har fantastiskt foto och berör. Mitt personliga favoritpartier är när patienten Sahachi (Tsutomu Yamazaki) berättar om sin hustrus och sitt liv.

Kurosawa framför sitt humanistiska budskap om att se efter människor med lysande skådespeleri från samtliga inblandade. Hans vanliga, nedtonade humor finns också där utan att det blir någon ”comic relief” i det hela. Ett exempel är när Akahige flikar in med att Yasumoto har tagit in så mycket på sistone att han har fått ”växtvärk”.  Det är denna humor jag älskar hos Akira för jag stör mig inte på såna repliker, jag får snarare ett leende på läpparna. Och ett leende på läpparna är vad man får av den här filmen. Om man tar till sig Rödskägg helt kommer man att bli belönad med ett hav av känslor. Men det tar sin tid och jag tror att det är en film man kommer att behöva smälta länge för att uppskatta storheten i fullt ut. Jag själv såg Rödskägg igår och behöver nog lite längre tid att ta in allt jag har sett. Därför är det svårt för mig att ge den en femma direkt. Jag måste se om den växer först innan jag kan sätta högsta betyg. Och även om det inte blir högsta betyg så är den nära. Väldigt nära.

Betyg: 4,5/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s