Mina favoritfilmer: Shichinin no samurai (De sju samurajerna)

Jag tycker inte att det är så ofta som filmer förtjänar hyllningarna de får. Citizen Kane toppar många listor över världens bästa filmer trots att jag tycker att det är en ganska medioker film. Att The Shawshank Redemption ligger etta på IMDbs lista är ett skämt. Det sjunde inseglet framhävs som Bergmans bästa film och en av de bästa svenska filmerna genom tiderna trots att den inte ens är i närheten av varken eller. Men då och då ser man en hyllad film och allting klickar. Man blir för en gångs skull inte besviken eller tycker att hyllningarna är överdrivna. Allting stämmer verkligen! Akira Kurosawas De sju samurajerna är en sån film.

Året är 1587. Platsen är landsbygden i Japan. Ett gäng banditer planerar att överfalla en hjälplös by och beröva dem på sitt ris när en av rövarna känner igen byn. De var nämligen där förra hösten och de planerar att istället komma tillbaka när kornet är moget. En av byborna hör denna konversation då han ligger gömd i närheten och de förskräckliga nyheterna chockerar hela byn. Vissa föreslår att de kan be snällt om att få behålla tillräckligt med mat för att överleva men de flesta är trötta på detta ständiga rövande. De har fått nog helt enkelt. Byns äldste råder dem att rekrytera samurajer som kan hjälpa dem att försvara sig mot banditerna. Det behövs hela sju stycken.

Det sägs att om man pausar De sju samurajerna får man alltid ett snyggt foto på skärmen och jag är nästan beredd att hålla med. Miljöerna och karaktärerna fångas utmärkt av Kurosawa på massor av sätt. Det finns scener där solljuset tränger sig igenom skogen och lyser upp karaktärerna, scener där de krigar i regn och lera och scener där hus brinner upp. Allt är gjort på ett otroligt snyggt sätt och miljöerna är bland mina favoriter på film. Allt utspelar sig för det mesta utomhus, annars i gamla trähus och en väderkvarn där byns äldste sitter. Kurosawa bjuder dessutom på snygga kameravinklar och fint kameraarbete.

Filmen är nästan tre och en halv timme lång men jag förvånas varje gång över hur mycket kortare den känns. Jag har helt ärligt sett 90 minuters-filmer som har känts mycket längre. Filmen tappar inte tempot en enda gång och de tre och en halv timmarna bara rusar förbi. Det bästa med det är att den är underhållande hela tiden, den har inte ens ett lågt tempo. Det finns så många karaktärer att ta del av och så många historier att filmen hela tiden är intressant. Äventyr, drama, action, krig, humor och till och med romans blandas.

Handlingen är inte direkt okänd då den har gjorts om flera gånger. Det kändaste exemplet borde vara västernfilmen The Magnificent Seven med bl.a. Steve McQueen, Charles Bronson och Eli Wallach.

Samurajerna i filmen är inte några okända skådespelare direkt (om man gillar Kurosawa dvs.). Först får vi träffa Kanbei (Takashi Shimura), ledaren av gänget. Efter att ha dödat en bov och räddat ett spädbarn får han de flestas uppmärksamhet. Den unge Katsushiro, spelad av Isao Kimura, följer efter Kanbei och Katsushiro får en lärjunge-roll. Kikuchiyo (Toshirô Mifune), försöker även han haka på men bli nekad. De två samurajerna går med på att hjälpa samla ihop fler samurajer åt bönderna. Första rekryteringen är Gorobei Katayama (Yoshio Inaba), en glad och smart samuraj. Heihachi (Minoru Chiaki) är en samuraj som inte är lika duktig med svärdet med har ett bra humör som rekryteras tillsammans med Shichiroji (Daisuke Katô), en gammal vän till Kanbei, samt Kyûzô (Seiji Miyaguchi), en mästare med svärdet. När de sex samurajerna sedan träffar på Kikuchiyo igen låter de honom till slut vara med.

Kanbei och Kikuchiyo är de man gillar mest och är även de som är som huvudroller. Kanbei är som sagt en ledare som är moralisk och erfaren samtidigt som han är varm och sympatisk. Kikuchiyo är den med minst erfarenhet och är den som står ut mest. Han är nästan som ett stort barn. Helvild, kaxig och självbelåten vilket verkar gå hem hos byns ungar. Han skulle lätt ha kunnat bli någon slags ”comic relief” men istället ger Kurosawa honom ett djup och det är även honom man får veta mest om.

De sju samurajerna lyckas beröra på många sätt vilket nästan är det viktigaste. Vi får värme och humor genom de underbara karaktärerna, vi får känna medlidande med bönderna när allt verkar gå åt skogen, och hela filmen känns som en episk resa. I filmens slut lämnar Kurosawa oss med något att tänka på. För De sju samurajerna är inte bara en film, det är dessutom en upplevelse som jag tror tilltalar väldigt många. Skräms inte bort utav längden, av hur gammal den är eller att den handlar om samurajer. Det här är bland det bästa som någonsin har gjorts, ett riktigt mästerverk!

Betyg: 5/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s