Yôjirô Takita regisserade 2008 filmen Avsked som bl.a. vann en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film och blev hyllad i både Japan och internationellt.
Cellisten Kobayashis orkester upplöses, och arbetslös återvänder han med sin hustru till sin barndomsstad Sakata. Där svarar han på en annons som efterfrågar ”avreseassistent” vilket vid intervjun visar sig ha mindre med resor och mer med kistor att göra.
Filmen behandlar inte bara ämnen som bortgång och avlägsna föräldrar men också ceremonier, ritualer och traditioner. Den ger ett inblick i en del av den japanska kulturen som inte skildras på film särskilt ofta. Vi får också se hur folk ser ner på Kobayashis yrke och vilken låg status det har.
Trots dessa ämnen känns filmen nästan aldrig sorglig vilket är lite av en besvikelse. I början blandas till och med lite humor in och filmen har till en början en oerhört lättsam ton jämfört med vad jag förväntade mig. Den blir allvarligare ju längre tiden går men aldrig deppig, snarare vacker.
Musiken i filmen används på ett bra sätt och Kobayashi spelar på sin cello vid flera tillfällen under filmens gång. Skådespelarna är bra men inte något märkvärdigt. Dock är det kul att se Tsutomu Yamazaki i rollen som chefen Sasaki. Yamazaki känner jag till från filmen Rödskägg där han spelar den älskvärde Sahachi.
Avsked är lite lång för sitt eget bästa och skulle lätt ha kunnat kapas med en kvart. Istället blir det lite långdraget i slutändan. I övrigt är det en mycket bra film som ändå inte träffar helt rätt hos mig. Jag blev nog lite besviken på tonen i filmen.
Betyg: 3,5/5
Svartare än noir 