Oldeuboi (Oldboy)

Oldboy är kanske den kändaste av alla koreanska filmer som har kommit de senaste tio åren här i väst. Just nu är det den enda koreanska filmen på IMDbs Top 250 films och den koreanska filmen som flest personer har hört talas om i västvärlden. Självklart har Hollywood bestämt sig för att göra en amerikansk remake på filmen med Spike Lee som regissör. Filmen är den andra i Park Chan-wooks hämndtrilogi.

Dae-Su (Min-sik Choi), en helt vanlig medelålders man som kanske dricker lite för mycket, blir kidnappad och inlåst i en cell i fem år utan förklaring. Begäret att hämnas på förövaren som förstört hans liv och tagit hans familj ifrån honom växer allt starkare för var dag som går. En dag efter 15 år blir han oväntat frisläppt med en mobiltelefon och plånbok fylld med pengar. Han får fem dagar på sig att ta reda på sanningen och utkräva hämnd.

Oldboy är en brutal hämndhistoria som blandar våld med mysterium. Hela filmen är som ett pussel när man följer Dae-Su. Det första man undrar när han blir kidnappad är inte vem det är som har gjort utan varför de har gjort det. Och det är det som är det centrala i filmen. Det dröjer inte jättelänge innan vi får reda på vem det är som är kidnapparen, det är egentligen inte speciellt intressant då vi inte känner till Dae-Sus förflutna. Precis som Dae-Su måste tittaren ta reda på varför denna person låste in honom i 15 år.

Oldboy känns väldigt högteknologisk och använder sig av en hel del lekfullhet rent tekniskt. Ett exempel är bilden ovan där Park Chan-wook stannar upp bilden för att visa vart Dae-Su ska slå. Väldigt annorlunda, men samtidigt väldigt kul att se dessa små finesser. Det känns som att kameran rör sig ständigt i filmen och Park Chan-wook är inte rädd för att åka ett helt varv runt skådespelarna. En av de mest minnesvärda scenerna är korridorscenen (ni som har sett den vet vilken jag menar) där kameran filmar från sidan och följer med Dae-Su hela tiden i vad som liknar ett klassiskt TV-spel.

Musiken är för det mesta bra, men det blir lite för mycket klassisk musik hela tiden för min smak. Jag föredrar när musiken varierar sig och blandar det klassiska med modern musik. Öppningsscenen är ett exempel på perfekt användning av musik enligt mig. Den ligger lite lugnt i bakgrunden med ett piano som spelar medan förtexterna rullar. Sedan kommer låten igång helt när vi får se Dae-Su i bild för första gången. ”Ledmotivet” är catchy och fastnar på hjärnan. Den andra musiken är inte speciellt minnesvärd men fyller ofta sin funktion.

Slutet är välgjort och lämnar tittaren med en del att fundera på. Men oroa er inte, man får veta motivet bakom kidnappningen. Det är mest detaljer och händelser efter som man kan tolka hursomhelst. Jag tror egentligen inte att det finns något ”rätt” svar. Eller gör det det?

Betyg: 4/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s