Secret Ceremony

Secret Ceremony från 1968 är en brittisk drama-thriller baserad på Marco Denevis bok. En ung Mia Farrow spelar en av huvudrollerna, en av hennes första tillsammans med Rosemary’s Baby.

Leonora (Elizabeth Taylor) är en medelålders prostituerad kvinna som sörjer sin dotter som drunknade. En dag på bussen möter hon Cenci (Mia Farrow), en galen ung och rik kvinna som bor själv i ett stort hus. Hennes mor är död och Cenci tycker att Leonora liknar henne samtidigt som Leonora får för sig att Cenci liknar hennes döda dotter. Cenci bjuder hem Leonora och de två inleder någon slags konstig relation. En dag dyker Cencis vidriga pedofilstyvfar upp…

Secret Ceremony är en film som har fått mycket skit kastad på sig. Dåliga recensioner finns över hela nätet och efter denna film fick regissören Joseph Losey smeknamnet Joseph Lousy. Jag visste inte om detta innan jag såg filmen så jag började se den helt fri från fördomar osv.

Filmen är en väldigt dialogdriven film trots att det knappt yttras ett ord under filmens första 10-15 minuter. Vi slängs in i handlingen och allt känns väldigt konstigt. Alla beter sig konstigt, framförallt Cenci. Filmen är en slags psykologisk drama-thriller som saknar några riktigt spännande scener. Något som är överraskande är att det bara hjälper filmen. Den skapar sin egna spänning helt enkelt.

Elizabeth Taylor gör kanske inte sin bästa roll i Secret Ceremony, jag tycker faktiskt att hennes skådespeleri är lite halvdant ibland. Robert Mitchum gör en bra men inte så stor roll som den äckliga styvfarsan. Den riktiga stjärnan i filmen är dock Mia Farrow som jag inte alls känner igen i rollen. Mycket bra skådespel från hennes sida!

Manuset är väl inte direkt filmens starka sida då det egentligen inte händer så mycket. Filmens styrka ligger i karaktärerna och deras relationer till varandra samt intrigerna. Man får t.ex. många konstiga lesbiska vibbar mellan Taylors och Farrows karaktärer vilket är väldigt intressant. Samtidigt får man veta att Mitchums karaktär är en pedofil som har utfört övergrepp på sin styvdotter.

Det hela blir ganska bisarrt och jag tycker att det blir lite ofokuserat i andra halvan av filmen som dock räddas av en mycket bra scen mellan Mitchum och Taylor på stranden. Den suggestiva stämningen är dock kvar och håller filmen vid liv, men jag saknar det lilla extra som fanns under första halvan av filmen.

Jag tycker att kritiken mot Secret Ceremony är lite hård. Filmen är knappast perfekt och har en del svaga partier men som helhet är det faktiskt en mycket bra film. En del minnesvärda scener finns att hämta och den är iallafall bra underhållning för stunden. Filmen svajar hela tiden mellan en stark trea och en svag fyra, men det blir tyvärr inte det högre betyget p.g.a. ojämnheten under andra halvan. En klart sevärd film är det iallafall. Originell och med en bra prestation av Mia Farrow!

Betyg: 3,5/5

Nae meorisokui jiwoogae (A Moment to Remember)

A Moment to Remember är kanske den kändaste sydkoreanska melodramen för oss västerlänningar. Filmen släpptes 2004, regisserades av John H. Lee och behandlar ämnet minnesförlust. Något som är intressant med 2004 är att det gjordes så många filmer som handlar om minnesförlust på ett eller annat sätt. När jag skulle tänka efter vilka andra filmer jag har sett som behandlar ämnet kom jag nästan bara på filmer från 2004. 50 First Dates, The NotebookThe Butterfly Effect, Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Gråta med ett leende handlar alla om det på ett eller annat sätt. Skumt…

A Moment to Remember handlar om Soo-jin (Son Ye-jin), en ung tjej som har lätt för att glömma saker. Genom sin far får hon kontakt med snickaren Chul-soo (Jung Woo-sung) som hon attraheras av direkt. De inleder ett förhållande men avvaktar med att introducera honom för hennes föräldrar. Samtidigt blir Soo-jins minne sämre och sämre…

A Moment to Remember är upplagd som en typisk tårdrypare och är egentligen inte särskilt originell. Samtidigt är det något som får icke-fans av romantik på film att gilla den. Jag bestämde mig för att se vad det kunde vara för något som gjorde att även de som vanligtvis hatar denna typ av film gillade den.

Till att börja med finns det två versioner av filmen – originalet och director’s cut-versionen. Själv valde jag den vanliga versionen eftersom jag hade läst att 144 minutersversionen var för lång. Den första halvan av filmen är bra, men jag kan inte släppa tanken… den är otroligt övertydlig och det känns verkligen som att regissören försöker manipulera in känslor i en. Det blir nästan lite patetiskt samtidigt som det fortfarande är ganska bra.

Andra halvan blir bättre tycker jag. Medan första halvan var lite mer lättsam blev andra halvan mörkare då Soo-jins minnesförlust tar över mer och mer. Man lyckas sedan avsluta filmen på ett sätt som gör att iallafall jag blir nöjd. Lite klyschigt, men sånt kan man leva med.

Fotot i filmen är bra och man lyckas fånga ljus och landskap på ett skickligt sätt. Självklart finns det ett par regnscener med dessutom. Filmen fungerar till slut bra för min del trots att jag inte känner att det är något utöver det vanliga. Den har mer hjärta än sina amerikanska kollegor, men är i princip lika övertydlig under första halvan vilket också drar ner betyget nämnvärt. Jag tycker att det är synd att det ibland känns som att filmen försöker tvinga på känslorna istället för att låta tittaren avgöra själv vad som är t.ex. sorgligt. Jag ser inte riktigt storheten i denna film, men den är ändå en bra romantisk film som förtjänar en stark trea.

Betyg: 3,5/5

Sei donne per l’assassino (Blod och svarta spetsar)

Blod och svarta spetsar, kanske mest känd under sin engelska titel Blood and Black Lace, är något av en milstolpe för italiensk skräckfilm. Filmen regisserades av Mario Bava, gudfadern av italiensk skräckfilm, 1964 och ses som en av de tidigaste och mest inflytelserika giallos. Filmrecensenten Tim Lucas har bl.a. nämnt Dario Argento, Martin Scorsese och Quentin Tarantino bland regissörer som har blivit inspirerade av filmen.

En svartklädd mördare med mask för ansiktet terroriserar ett modehus där modeller arbetar. Under ytan präglas modehuset av korruption, utpressning och droger vilket polisen snabbt får reda på. Det visar sig att det första mordoffret, Isabella, skrev en dagbok där hon antecknade alla dessa saker som pågår i modehuset vilket resulterar i att personalen genast blir nervösa.

Blod och svarta spetsar är en mycket stämningsfull film som främst förlitar sig på det visuella då handlingen helt ärligt inte håller hela vägen. Ljussättningen och användningen av färger är något som Bava kan och i Blod och svarta spetsar visar han det verkligen. Allt mörker blandat med ljus är perfekt och kameraarbetet är samtidigt riktigt snyggt. Mina favorittagningar är när Bava filmar karaktären i ett rum och låter personen gå iväg till rummet bakom där man fortfarande ser dem utan att tappa fokus från det närmsta objektet. Filmen tar dessutom hjälp av ett riktigt härligt och stämningsfullt soundtrack som höjer filmupplevelsen.

Efter att ha sett en del giallo vet man vad man kan förvänta sig. Det stilistiska är viktigt medan manus och skådespelarinsatser är mindre viktiga. Blod och svarta spetsar bjuder på härligt överspel från flera skådisar samtidigt som manuset är lite halvdant.

Filmen lyckas dock hålla sig intressant oväntat länge och det enda som den egentligen faller på är att den står och stampar lite för länge på samma ställe samt att mördaren avslöjas för tidigt vilket gör avslutningen ganska ointressant. Bava får dock till det till slut och slutet är faktiskt inte helt dumt.

Filmen är ganska intressant ur ett svenskt perspektiv då den ska vara väldigt lik Arne Mattssons Mannekäng i rött från 1958 till både stil och handling. Nu har jag inte sett Mattssons film så jag kan inte själv avgöra, men det är vad jag har hört från hardcore Bava-fans och när man ser bilder från Mattssons film och läser handlingen låter det onekligen så.

Blod och svarta spetsar stannar, som många giallos, vid stadiet ”underhållande och snygg” och blir aldrig riktigt mer än så. Filmen tappar som sagt lite tempo och saknar en ordentlig twist för att få ett högre betyg som den ändå är nära. Tills vidare får den nöja sig med en stark trea i betyg.

Betyg: 3,5/5

In Cold Blood

In Cold Blood från 1967 regisserad av Richard Brooks är baserad på Truman Capotes roman med samma namn. Filmen nominerades för fyra Oscars och var den första kommersiella filmen som släpptes i USA som använde ordet ”bullshit”.

Filmen är baserad på en sann historia. Den handlar om brottslingarna Perry Smith (Robert Blake) och ”Dick” Hickock (Scott Wilson) som planerar att råna huset där familjen Clutter bor. Ingen av dem har någon relation till familjen men det ryktas om att Mr. Clutter har ett kassaskåp hemma med massor av pengar. De två brottslingarna misslyckas med rånet då det inte finns något kassaskåp och det hela urartar vilket resulterar i att de två mördar hela familjen.

Jag har själv inte läst Truman Capotes roman som ska vara skriven på ett dokumentärt vis. Alltså har jag ingen aning om vad som kommer att hända eller hur sanningsenlig filmen är. Jag har dock läst att Brooks förändrade lite saker och slängde bl.a. in en extrakaraktär som inte fanns med i boken.

Filmen har väldigt snyggt svartvitt foto som passar väldigt bra då det är en ganska mörk film, inte bara visuellt utan också tematiskt. Fotot fångar en ganska dyster stämning i Kansas vilket fungerar mycket bra samtidigt som stämningen är lite mer lättsam när de två åker med bil genom t.ex. Kalifornien.

Jag tycker att öppningen på filmen är lite ofokuserat. Man hoppar en del med lite flashbacks och man får inte något grepp om karaktärerna riktigt. Detta blir dock bättre efter ett tag men det dröjer faktiskt rätt länge innan jag riktigt fångas av filmen. De två huvudkaraktärerna är ganska olika vilket skapar en schysst kontrast och det är delvis det som gör att man blir mer och mer intresserad av filmen.

Det är synd att filmen blir lite seg på sina ställen då jag förväntade mig mer spänning. När själva morden utförs känner jag inte så mycket nerv utan familjen som blir överfallen är oväntat samlade. Den riktiga spänningshöjdpunkten för mig är när de två liftar och planerar att strypa mannen som skjutsar dem.

Min favoritdel av filmen är mot slutet när de två sitter i fängelset och väntar på att bli hängda. Då bryter Brooks mot resten av filmen och det hela blir mer dokumentärt och på så vis mer äkta på något sätt.

In Cold Blood är en bra kriminalare som kanske saknar det där lilla extra. Jag önskar att hela filmen hade gjorts på det dokumentära sättet som vi får ta del av i slutet, jag tror att det hade kunnat höja filmen lite extra och gjort det hela mer realistiskt. Nu svajar filmen mellan en stark trea och svag fyra men i slutändan är filmen inte mer än en stark trea trots det snygga fotot och ganska intressanta karaktärerna. En klart sevärd film är det i vilket fall.

Betyg: 3,5/5

Ohayo (God morgon)

God morgon är Yasujirô Ozus andra färgfilm och släpptes 1959, samma år som Floating Weeds. Filmen är, precis som Floating Weeds, en omgjord version av en av hans tidigare filmer, i detta fall Jag föddes, men… från 1932.

Filmen utspelar sig i en liten japansk förort (förmodligen till Tokyo då de nämner i filmen att de ska till västra Ginza) där vi får följa olika familjer. I centrum står en familj med två pojkar som vägrar prata om deras föräldrar inte köper en TV åt dem, samt rykten bland grannfruarna.

Filmen brukar räknas som en komedi men jag skulle beskriva filmen som ett drama om det stilla vardagslivet, trots att den är lite komisk ibland som när pojkarna blir upprörda över att de inte får en TV eller när grannen går in i fel hus på fyllan. Jag läste någon som beskrev filmen som ”en film om livet. Inte om de stora känslorna, utan om glädjen att få en teve, om skvallret i grannskapet och om det fina i att ha någon att tycka om” och det tycker jag stämmer mycket bra då det är precis det som filmen handlar om.

Ozu är helt klart bäst på att skildra vardagslivet och ändå göra det intressant. Som vanligt när det gäller Ozu behandlar filmen ämnen som traditioner, relationen mellan äldre och yngre, gammalt mot nytt och japanskt mot västerländskt.

Kameraarbetet och fotot är fantastiskt som vanligt. Färgerna lyfts fram och tonas på rätt sätt så att det passar med stämningen i filmen och kameran arbetar på ett typiskt Ozu-iskt vis, dvs statisk, långa tagningar, tagningar rätt framifrån samt filmning av tomma ytor och miljöer. Ozu lyckas fånga den mysiga vardagsstämningen i en liten förort på ett utmärkt sätt.

Manuset är tyvärr lite sämre än i övriga Ozu-filmer jag har sett och alla de olika historierna är inte lika intressanta. Det finns många partier som är väldigt intressanta samtidigt som det finns en del mindre intressanta historier. Historien som står i centrum är om de två pojkarna som vill ha en TV, och det är också den mest intressanta.

I övrigt finns det inte mycket att klaga på. Jag hade dock önskat att filmen hade lyft lite tidigare, nu blev den mest emotionell i slutet istället för hela vägen som jag nästan har blivit van vid när det gäller Ozu. Lite synd är det att manuset inte är jättebra, men det hindrar mig inte från att tycka om filmen väldigt mycket. Karaktärerna är underbara och som vanligt är Chishû Ryû med i filmen vilket naturligtvis är ett plus.

Jag såg filmen på Blu-Ray och om ni får chansen att göra det – ta den. På BFI:s utgåva följer en extra DVD-skiva med där man kan se filmen på DVD samt bonusfilmen Jag föddes, men…. Bilden är riktigt fin och färgerna kommer verkligen till liv på Blu-Ray. Det rekommenderas starkt!

Betyg: 3,5/5

The Dead Zone

The Dead Zone är en skräck-thriller av den kanadensiska regissören David Cronenberg. Filmen är baserad på Stephen King-boken med samma namn, släpptes 1983, och är regissörens nionde långfilm.

Johnny Smith (Christopher Walken) är en lärare i en liten stad i Maine som hamnar i en bilolycka en natt. Han hamnar i en koma och vaknar upp fem år senare. Kvinnan han älskade har gift sig och han börjar känna sig märklig. Han upptäcker snabbt att han har fått psykiska krafter. Till en början verkar krafterna bra då han kan se alla olyckor som kommer att hända och kan stoppa dem i tid, men krafterna skapar så småningom problem.

Christopher Walken är en skådespelare som jag har gillat sedan jag såg The Deer Hunter för första gången och jag blev glad över att se att han hade huvudrollen i denna film då han ofta spelar mindre roller. Han gör helt okej ifrån sig i The Dead Zone, en del grejer gör han bra och en del känns inte så trovärdigt.

Filmen börjar väldigt stämningsfullt med ett schysst soundtrack som sätter stämningen direkt. Filmen känns som en b-skräckfilm, fast på det mysiga sättet, och man kommer snabbt in i handlingen och stämningen som sätts. Miljöerna är snygga tillsammans med musiken, annars är fotot helt okej samtidigt som en del skådespelarinsatser är lite tveksamma. Till en början är filmen väldigt bra och engagerande. Tyvärr tycker jag att den börjar tappa efter ungefär 40 minuter för att sedan bara tappa mer och mer ju längre filmen går vilket är synd.

I början är den psykiska kraften spännande och man undrar hela tiden vad som kommer att hända härnäst. Detta blir dock ganska tröttsamt efter ett tag och det hela börjar kännas ganska löjligt. När politikern, spelad av Martin Sheen, kliver in i bilden tappar jag intresset för det mesta och resten av filmen är en ganska stor besvikelse fram tills slutet.

Jag läste efteråt att denna film är den som känns minst Cronenberg. Jag hoppas att detta är fallet då den inte tilltalade mig nå vidare mycket. Bättre än en vanlig b-skräckfilm, men i övrigt inte mycket att hurra över tyvärr. Det kan vara så att jag hade lite väl höga förväntningar på den då den är baserad på en Stephen King-bok och för att Walken har huvudrollen. Synd att förväntningarna inte infriades för min del! Den får dock ett godkänt betyg.

Betyg: 3/5

Få meg på, for faen (Ligg med mig)

Få meg på, for faen, eller Ligg med mig som den heter på svenska, är en norsk film från 2011. Det är regissören Jannicke Systad Jacobsens långfilmsdebut och filmen vann pris för bästa manus på Tribeca Film Festival.

Ligg med mig är en ungdomsfilm som handlar om Alma, en femtonårig tjej som bor i en liten sömnig småstad i Norge där det inte finns mycket att göra. Hon drömmer om att hitta någon att älska och att förlora oskulden, men inte nödvändigtvis i den ordningen. Hon ringer dyra telefonsexsamtal i längtan om att ha sex. På en skolfest hamnar hon i en pinsam situation med Artur – alla tjejkompisarnas favorit – och blir anklagad för att ha ljugit om det som hände vilket resulterar i att hon blir utfryst från rest av skolan.

Hur filmen kunde vinna pris för bästa manus är något som jag inte förstår. Jag tycker knappt att det finns manus för att täcka hela speltiden som ligger på ynka 76 minuter. Det händer egentligen inte så mycket under filmens gång och det känns som att mycket av tiden läggs på diverse sexdrömmar som Alma har och andra sidohandlingar som hennes kompis som skriver brev till fångar på Death Row i Texas.

Sexdrömmarna och andra fantasier blir alldeles för många tycker jag, speciellt i början av filmen. Man inser snabbt vad som är fantasi och inte och det hela blir således ganska tröttsamt. Ändå puttrar filmen på och är ganska harmlös.

Jag har läst om folk som jämför den med Fucking Åmål vilket jag förstår, men ändå inte. Visst, filmen utspelar sig i en liten skitstad och handlar om en utfryst tjej, men det är ungefär så långt likheterna sträcker sig. Medan Fucking Åmål har satsat på en mycket mörkare ton som faktiskt skildrar utfrysningen på ett bra sätt har Ligg med mig valt att ha en betydligt lättare ton vilket resulterar i att man inte riktigt bryr sig om någon i filmen och den blir aldrig det minsta stark. Det ända som egentligen håller uppe filmen är de komiska ögonblicken som det inte heller finns så många av.

Men nu ska jag inte vara för hård. Filmen var trots allt helt OK för stunden och gick att titta på utan några större problem. Den lyckas också med att fånga småstadskänslan på ett bra sätt. Men någon vidare film är det tyvärr inte och jag förstår inte alls var alla hyllningarna kommer ifrån.

Betyg: 2/5

Kozure Ôkami: Kowokashi udekashi tsukamatsuru (Lone Wolf and Cub: Sword of Vengeance)

Mellan 1972-1980 gjordes sju filmer baserade på den japanska mangaserien Lone Wolf and Cub. Den sista hette bara Shogun Assassin och var en engelskspråkig film bestående av delar från de tidigare filmerna gjord för den brittiska och amerikanska marknaden. De sex första japanska filmerna gjordes mellan 1972-1974 och Kenji Misumi regisserade fyra utav dem.

Ogami Itto (Tomisaburô Wakayama) är en herrelös samuraj som drar omkring på den japanska landsbygden tillsammans med sin son Daigoro (Akihiro Tomikawa). Efter en sammansvärjning som fråntog honom titeln som shogunatets officiella sekond vid rituella självmord söker han hämnd mot klanen Yagyo som i jakten på Ogamis titel iscensatte samansvärjningen.

Jag var spänd inför att påbörja denna kända serie av samurajfilmer då jag hade hört att de skulle vara riktigt underhållande och samtidigt konstnärligt snygga. Jag har aldrig varit någon fan av varken manga eller anime men som tur är spelar det ingen roll att filmerna är baserad på en mangaserie då man inte märker det om man inte har läst serierna.

Filmen har oerhört mycket att göra med heder och tradition. Den utspelar sig under Edoperioden i Japans historia och för samurajerna var hedern viktig. När Ogami Ittos fru mördas bestämmer sig Ogami för att ge upp sina plikter och istället hämnas. Under en seppukuceremoni (harakiri) vägrar han att ta livet av sig och går emot männen som tvingar honom att utföra seppuku.

Det som filmen lyckas bäst med är att berätta en underhållande historia med bra tempo på en kort speltid samtidigt som regissören verkligen lyckas fånga äventyrskänslan och den japanska landsbygden. Miljöerna är fantastiska med hängbroar, vattenfall, regn och varma källor. Mycket snyggt!

Filmen är väldigt våldsam och är väl egentligen nästan en typ av exploitationfilm. Blodet sprutar och man är inte rädd för att visa upp naken hy. Jag tycker dock bara att detta är en fördel då det är meningen att filmen ska vara till för underhållning, och tillsammans med en cool handling och överlag bra skådespel lyckas den väldigt bra med sitt syfte.

Jag hoppas att resten av filmerna håller samma klass och är förväntansfull inför nästa möte med Ogami Ittu och Daigoro, eller Lone Wolf and Cub som de kallas. Fyran är inte jättestabil men tack vare underhållning tillsammans med det estetiska lyckas den nå upp till en svag sådan.

Betyg: 4/5

Tyrannosaur

Tyrannosaur är den brittiska skådespelaren Paddy Considines regidebut från 2011. Filmen är en i raden av realistiska och ofta deprimerande brittiska independentfilmer som har släppts på senare år.

Filmen handlar om Joseph, utmärkt spelad av Peter Mullan, en självdestruktiv man omgiven av våld som inte har mycket att leva för i en liten engelsk stad. En dag träffar han Hannah (Olivia Colman), en kristen välgörenhetsarbetare. Först äcklas han av hennes tro och ser ner på hennes förmodade idylliska liv, men får snart veta att hennes liv är långt ifrån idylliskt.

Tyrannosaur är inte direkt en feel-good film. Den är oerhört mörk på alla sätt och vis och det känns som att alla karaktärer plågas av något. Peter Mullan spelar som sagt Joseph oerhört bra och naturligt, det känns aldrig det minsta ansträngt tycker jag. Man får aldrig riktigt någon förklaring till vad som har hänt Joseph tidigare i livet vilket jag kan störa mig lite på trots att det kanske inte spelar någon roll egentligen. Han lever ett liv i misär och det är det som är viktigt. Hans bästa vän är döende och den enda som egentligen gillar honom är den lilla grannpojken.

Till en början fokuserar filmen endast på Joseph men när Hannah träder in i bilden handlar det minst lika mycket om henne. Till en början finner jag det ganska överdrivet och stereotypiskt med hennes våldsamma och psykopatiska man men man finner sig i det och accepterar det ju längre filmen går.

Fotot i filmen är inget man reflekterar över riktigt, det funkar bra som det är utan några större finesser. Fokuset ligger helt och hållet på karaktärerna vilket Paddy Considine fixar mycket bra.

Jag känner att jag kanske var på lite fel humör för den här filmen vilket är synd, för jag känner att den kunde ha gripit tag i mig mer än vad den gjorde. På något sätt tycker jag ändå att det är filmens fel. Det är en utmärkt skildring av trasiga människor men i slutändan har jag lite samma problem med den som t.ex. Mun mot mun. Det hela blir lite överdrivet svart och verkligen allt är misär. Jag kände ändå att filmen var på väg mot en fyra tills slutet. Under den sista kvarten urartar det hela och jag känner att filmen trampar snett på mållinjen. Tyvärr, den här filmen får nöja sig med att vara en stark trea istället för en fyra.

Betyg: 3,5/5

Zerkalo (Spegeln)

Efter jag såg Offret av Andrej Tarkovskij bestämde jag mig för att ge honom en till chans med Solaris. Eftersom jag inte uppskattade den bestämde jag mig för att undvika Tarkovskij. Det gick väl sådär för min del då jag både såg Spegeln och Stalker efter det. Jag tyckte att de första två filmerna var tråkiga men jag drogs ändå till att se mer för att försöka förstå mig på vad det var folk uppskattade så mycket med hans filmer. Spegeln är Tarkovskijs fjärde långfilm som släpptes 1975.

Handlingen är väldigt vag skulle jag säga. Vi får ta del av fragment från en döende man i fyrtioårsålderns liv. Han funderar över sin barndom under andra världskriget och sitt förhållande till sin mor.

Jag vet egentligen inte vad det var som drev mig till att ge Tarkovskij ännu en till chans. Förmodligen var jag intresserad över att se vad det var som skulle vara så bra med denna mans filmer. Jag kan säga såhär, om Offret och Solaris var svåra att få något ordentligt grepp om var Spegeln i en helt annan liga. Jag hittar aldrig någon ordentlig handling i filmen vilket jag anser är OK om man faktiskt bjuds på något intressant. Här ser vi fragment ur en döende mans liv utan att riktigt veta varför. Varför tar vi del av just dessa händelser och vad är det Tarkovskij försöker säga?

Personligen har jag faktiskt ingen aning. Den första kvarten av filmen är ganska bra faktiskt och filmen har en del scener som sätter sig kvar ett tag. Men som helhet fungerar det inte för mig. Den är alldeles för spretig och ointressant för min smak. Det är väldigt, väldigt svårt för mig att engagera mig i filmen när jag inte bryr mig om någonting som händer.

Vackert foto? Visst är det det. Men det är ungefär vad Tarkovskij har gett mig efter fyra sedda filmer. Jag behöver något mer. Jag upplever Spegeln som mer konst än någon ordentlig film vilket jag inte finner särskilt intressant. Uppfatta mig inte fel här, jag har ingenting emot långsamma filmer utan mycket till handling. Ozu är ett exempel på en regissör som klarar det galant. Men om jag inte engageras i filmen eller dras med i vad som händer på skärmen blir det ganska körigt för min del. Det blir tomt och innehållslöst för min del och när filmen är slut sitter jag där och tänker: ”jaha?”. Spegeln får mig inte att känna någonting vilket är ett stort problem. Trots detta upplevde jag den som bättre än de andra tre filmerna jag har sett av Tarkovskij vilket ändå är ganska konstigt då de inte har så luddig handling som Spegeln.

Tyvärr, Tarkovskij funkar inte för min del. Jag känner lite såhär: varför ska jag se filmer som endast bjuder på snyggt foto när jag kan se andra filmer med snyggt foto som samtidigt berör mig? Jag finner inget vettigt svar på det så länge Tarkovskij inte ger mig något mer. Just nu känner jag att han knappt ger mig något.

Betyg: 2/5