Banshun (Sent om våren)

Sent om våren från 1949 är den första delen i  Yasujirô Ozus Noriko-trilogi. De andra två filmerna i trilogin är Early Summer och Föräldrarna. Filmerna kallas för Noriko-trilogin för att Setsuko Hara spelar en karaktär som heter Noriko i alla tre filmerna, trots att de är helt olika karaktärer och inte har med varann att göra egentligen.

Filmen utspelar sig i det ockuperade Japan där Noriko (Setsuko Hara) bor med sin far, professor Shukichi Somiya (Chishû Ryû). Hennes far vill att Noriko gifter sig men hon vägrar då hon är den som tar hand om honom och hon vill inte lämna honom ensam. Shukichi bestämmer sig då för att låtsas gifta om sig för att få Noriko att släppa taget.

Filmen är präglad av Ozus speciella stil som ibland kallas för ”anti-cinema”. Ozu gör film för att berätta, inte nödvändigtvis underhålla. Detta kan man ju såklart tolka hur man vill. Är en film som berör underhållande? Är en film som berättar något underhållande? Vad är underhållning? Jag ska inte gå in så djupt i det hela, men det är väl värt att fundera på tycker jag.

Sent om våren då? Nej, den är väl inte särskilt underhållande, det är iallafall inte huvudsyftet med filmen. En tydlig handling finns men det händer inte mycket under filmens gång utan det mesta spelar på känslor hos karaktärer. Som många andra Ozu-filmer handlar Sent om våren om japanska traditioner, och det finns det gott om i filmen. Den inleds med en japansk teceremoni, en ”cha-no-yu”, som är ett förfinat sätt att dricka te på och en gammal japansk tradition. Sedan får vi även ta del av en nô som är ett slags klassiskt musikaliskt drama, och zen-trädgårdarna i Kyôto.

Istället för att förlita sig på en spännande handling försöker Ozu få tittaren att försvinna i hans värld och glömma allt annat. Men hjälp av underbart foto och berörande scener som inte känns påtvingade tycker jag att han lyckas väldigt bra med detta för det mesta. Chishû Ryû är underbar som vanligt och Setsuko Hara gör en strålande insats. Jag har läst om flera som stör sig på att hon ler väldigt ofta och i för dem konstiga situationer. Det som man måste ta hänsyn till är att Ozu inte tänker anpassa sig till västvärlden. Han skildrar japanska traditioner vilket även innebär att gester och uttryck är annorlunda och används vid andra tillfällen än vad vi i västvärlden är vana vid. Först kan t.ex. Coca-cola-skylten som syns verka vara en konstig produktplacering, men jag anser att den är där för att förstärka bilden av alliansens ockupation.

Filmens narrativ skiljer sig rätt mycket från vad man är vad vid att se på det sättet att tittaren ofta vet lika lite som karaktärerna. Som tittare är man ofta van vid att veta saker och känna spänningen när en karaktär ska få reda på en viss sak eller försöka lösa något som tittaren redan vet svaret på. Så är det inte i Sent om våren. Tittaren får t.ex. reda på att Hattori ska gifta sig samtidigt som professorn trots att Noriko redan vet om det. Det kan även upplevas som förvirrande när Ozu väljer att följa andra än huvudkaraktären trots att det inte har något med handlingen att göra.

Det hela upplever jag som mycket intressant rent informationsmässigt, men är film till för att vara intressant eller för underhållning? Personligen älskar jag en bra handling med ett grymt manus, men jag kan även dras till filmer som denna där det mesta hänger på en stämning som man dras in i och glömmer det mesta annat. Ozu lyckas fånga mitt intresse för det mesta även om jag tycker att vissa scener, som t.ex. nô-scenen, är i det längsta laget och jag tappar fokuset lite grann. Slutet är det som höjer filmen till en ny nivå med sin melankoliska känsla som lämnar en berörd i slutändan.

Betyg: 4/5

2 svar till “Banshun (Sent om våren)

  1. Trevligt att du börjat titta på Noriko-trilogin. Riktigt vackra, melankoliska och sorgsna filmer som kan kännas långsamma på gränsen till sega men som i slutändan berör en hel del, speciellt gäller det Föräldrarna (Tokyo monogatari) i alla fall för mig. Just Sent om våren (som jag av nån anledning såg efter Föräldrarna) gav jag en stark trea. Jag återkommer med recensioner på hela trilogin.

    • Började också med Föräldrarna då det är Ozus kändaste film och jag hade inte någon aning om att den ingick i en trilogi när jag såg den. Som du säger är de på gränsen till sega, men vardagsskildringarna lyckas fånga mig och jag sugs in i filmerna. Ska se Early Summer och sedan se om Föräldrarna (blir tredje gången jag ser den) så att jag ser dem i ordning.
      Såg f.ö. Floating Weeds inatt som jag kan rekommendera starkt! Den kändes inte alls seg och berörde lika mycket. Det är nog den bästa jag har sett hittills tillsammans med den här och En eftermiddag om hösten. Det dyker upp en recension ikväll eller imorgon. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s