Ohayo (God morgon)

God morgon är Yasujirô Ozus andra färgfilm och släpptes 1959, samma år som Floating Weeds. Filmen är, precis som Floating Weeds, en omgjord version av en av hans tidigare filmer, i detta fall Jag föddes, men… från 1932.

Filmen utspelar sig i en liten japansk förort (förmodligen till Tokyo då de nämner i filmen att de ska till västra Ginza) där vi får följa olika familjer. I centrum står en familj med två pojkar som vägrar prata om deras föräldrar inte köper en TV åt dem, samt rykten bland grannfruarna.

Filmen brukar räknas som en komedi men jag skulle beskriva filmen som ett drama om det stilla vardagslivet, trots att den är lite komisk ibland som när pojkarna blir upprörda över att de inte får en TV eller när grannen går in i fel hus på fyllan. Jag läste någon som beskrev filmen som ”en film om livet. Inte om de stora känslorna, utan om glädjen att få en teve, om skvallret i grannskapet och om det fina i att ha någon att tycka om” och det tycker jag stämmer mycket bra då det är precis det som filmen handlar om.

Ozu är helt klart bäst på att skildra vardagslivet och ändå göra det intressant. Som vanligt när det gäller Ozu behandlar filmen ämnen som traditioner, relationen mellan äldre och yngre, gammalt mot nytt och japanskt mot västerländskt.

Kameraarbetet och fotot är fantastiskt som vanligt. Färgerna lyfts fram och tonas på rätt sätt så att det passar med stämningen i filmen och kameran arbetar på ett typiskt Ozu-iskt vis, dvs statisk, långa tagningar, tagningar rätt framifrån samt filmning av tomma ytor och miljöer. Ozu lyckas fånga den mysiga vardagsstämningen i en liten förort på ett utmärkt sätt.

Manuset är tyvärr lite sämre än i övriga Ozu-filmer jag har sett och alla de olika historierna är inte lika intressanta. Det finns många partier som är väldigt intressanta samtidigt som det finns en del mindre intressanta historier. Historien som står i centrum är om de två pojkarna som vill ha en TV, och det är också den mest intressanta.

I övrigt finns det inte mycket att klaga på. Jag hade dock önskat att filmen hade lyft lite tidigare, nu blev den mest emotionell i slutet istället för hela vägen som jag nästan har blivit van vid när det gäller Ozu. Lite synd är det att manuset inte är jättebra, men det hindrar mig inte från att tycka om filmen väldigt mycket. Karaktärerna är underbara och som vanligt är Chishû Ryû med i filmen vilket naturligtvis är ett plus.

Jag såg filmen på Blu-Ray och om ni får chansen att göra det – ta den. På BFI:s utgåva följer en extra DVD-skiva med där man kan se filmen på DVD samt bonusfilmen Jag föddes, men…. Bilden är riktigt fin och färgerna kommer verkligen till liv på Blu-Ray. Det rekommenderas starkt!

Betyg: 3,5/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s