Tsubaki Sanjûrô (Sanjuro)

Under sin karriär regisserade Akira Kurosawa uppföljare till någon av sina filmer två gånger. Den första var Judo Saga II, uppföljaren till Judo Saga och den andra var Sanjuro, uppföljaren till YojimboSanjuro släpptes 1962, året efter Yojimbo. Man behöver inte ha sett Yojimbo för att förstå Sanjuro dock, även om det kan vara kul. Det är nämligen bara Toshirô Mifunes ensamvandrande samuraj som är lika, historien är alltså inte en fortsättning på den första filmen på det sättet.

Den ensamvandrande samurajen (Mifune) råkar överhöra en diskussion mellan några unga krigare. De är upprörda över all den korruption och förräderi som sker medan deras ledare är borta. De bestämmer sig för att slå tillbaka, men de vet inte riktigt hur. Mannen, som behärskar svärdets ädla konst bättre än någon annan, bestämmer sig för att hjälpa dem.

Vi kastas rakt in i handlingen och ingen tid slösas på att introducera livvakten från den första filmen. Efter att ha visat de unga krigarna vad han går för får han deras respekt och han blir snabbt ledare över dem när han bestämmer sig för att hjälpa dem. Vi får senare i filmen lära oss varför filmen heter Sanjuro. När de frågar samurajen vad han heter hittar han snabbt på namnet Sanjûrô vilket betyder ungefär ”trettio-något”.

Toshirô Mifune är minst lika hård i denna film som i Yojimbo, och är lika kaxig. När de unga krigarna sitter och planerar sitter han vid sidan om och gäspar och kliar sig själv och ser allmänt ointresserad ut innan han stoppar dem i sista minuten och berättar vad det smartaste att göra är.

Något som är roligt att se är att Tatsuya Nakadai är med i filmen och spelar motståndaren Muroto vilket jag inte minns från när jag såg den första gången. I övrigt känner jag igen några ansikten, bl.a. Takashi Shimuras, som nästan alltid är med i Kurosawas filmer känns det som.

Foto och musik är precis som i Yojimbo mycket bra. Jag gillar hur man återanvänder musik från Yojimbo så att det blir som samurajen Sanjuros tema och inte bara filmens. Det är mycket mörker p.g.a. nattscener i Sanjuro, men natur under dagtid filmas mycket fint. Filmen känns inte lika mycket som en västernfilm som föregångaren, men man ser var Clintan har hämtat inspiration ifrån i Mifunes karaktär.

Sanjuro har ett bra tempo trots att den känns lite seg vid vissa tillfällen. Detta vägs dock upp av flera fartfyllda fäktningsscener där Mifune lätt tar ner motståndaren. Det är svårt att göra en fristående fortsättning på en så bra film som Yojimbo, men jag tycker ändå att Kurosawa lyckas väldigt bra med det trots att denna inte är lika bra.

Jag gillar hur Kurosawa använder humor i filmen vilket gör att filmen flyter på bra. Fången som hela tiden går ut och pratar med krigarna är rolig och bidrar till en bra stämning.

Intresset kanske inte är på topp hela tiden, men de avslutande 20-25 minuterna är så fantastiska att filmen höjs från en svag fyra till en stabil sådan. Slutscenen är oerhört mäktig och man lämnas med känslan av att man vill se mer!

Betyg: 4/5

The Wrestler

The Wrestler från 2008 regisserades av Darren Aronofsky och var Mickey Rourkes stora comeback i Hollywood. Filmen vann Guldlejonet i Venedig, Mickey Rourke vann en BAFTA och nominerades till en Oscar för bästa manliga huvudroll, och Marisa Tomei nominerades till en Oscar för bästa kvinnliga biroll.

Filmen handlar om Randy ”The Ram” Robinson (Mickey Rourke) som var en stor showbrottningsstjärna på 80-talet och sålde bl.a. ut Madison Square Garden. 20 år senare är livet hårdare. Han brottas fortfarande på småställen samtidigt som han jobbar deltid på en mataffär, går på strippklubb och försöker få kontakt med sin dotter som hatar honom.

Jag såg The Wrestler för första gången när den släpptes på en biograf i London. Efter att ha läst om flera som hyllar filmen bestämde jag mig för att se om filmen för att se hur jag skulle se på den nu. Det är lite lustigt hur filmen påminner mig om dokumentären om rockbandet Anvil som kom samma år. Jag vet inte om det har att göra med att jag såg båda filmerna på bio i London eller om det är för att båda handlar om människor som var stora på 80-talet men numera har svårt att få ihop livet.

Sedan jag såg The Wrestler för första gången har jag sett Mickey Rourke i några filmer och detta är utan tvekan hans bästa prestation. Rourke känns väldigt naturlig i rollen och efter bara några minuter glömmer jag helt bort att det är Rourke jag sitter och kollar på.

Rourke själv sysslade inte med wrestling utan med boxning där han hade sex vinster, två lika och noll förluster under sin professionella karriär. Rourke var något tveksam till filmen p.g.a. två saker. Det ena var manuset som han inte tyckte var särskilt bra. Han ansåg att personen som skrivit manuset inte hade skrivit särskilt bra dialog. Eftersom Rourke själv hade varit runt den sortens människor som skildras i filmen fick han själv skriva om sin egna karaktär. Det andra Rourke hade problem med var att han ansåg att wrestling bara var för-koreograferat och förberett, men efter att ha gjort rollen fick han större respekt för wrestlingstjärnor.

Filmen i sig är ett porträtt av en avdankad wrestlingstjärna och hans vilja att brottas igen trots hälsoproblem och personliga problem. Rourke håller upp nästan hela filmen tycker jag trots att Tomei gör en bra roll som hans vän på strippklubben.

Musiken är väldigt passande i sammanhanget och Aronofsky lyckas skildra Randys liv på ett bra sätt. Tempot i filmen bra för det mesta, men jag känner stundtals att filmen bara står och stampar. Sedan tycker jag inte riktigt att avslutningen på filmen är så stark som jag hade hoppats på. Det känns lite abrupt helt enkelt.

Regin och fotot är bra, så det går inte riktigt att klaga på den tekniska delen av filmen. Det är mer det emotionella jag hade velat känna mer av. Rourke är som sagt bra i rollen och får en att känna med honom, men det finns samtidigt bara ett par enstaka scener som är berörande. I övrigt är filmen ungefär lika bra som jag minns den, men jag hade kanske velat ha något mer och blivit mer berörd.

Betyg: 3,5/5

Akibiyori (Sent om hösten)

Sent om hösten släpptes 1960 och var Yasujirô Ozus första sextiotalsfilm och hans fjärde färgfilm. Filmen valdes som Japans bidrag till Bästa icke-engelskspråkiga film på Oscarsgalan, men accepterades inte som bidrag. Filmen kan ses som en variant på Ozus tidigare film, Sent om våren, men med en mer komisk underton.

I denna version bor en ung kvinna hos sin änkemoder, och hon gillar inte tanken på att modern ska hitta en ny man. Problemet är modern inte letar efter en man åt sig själv, utan åt sin dotter. Samtidigt försöker tre äldre män, vänner till familjen, att hitta makar åt dem båda.

Ozu har ett lugnt och härligt sätt att skildra vardagen och vardagsproblem på som gör att man sveps in i den japanska världen. Fotot är som vanligt snyggt (hans färgfilmer är snyggast!), och kameran är som vanligt placerad lågt och är statisk. Hans sätt att filma konversationer rakt framifrån kan kännas underlig för den som inte är van, men jag gillar ändå hur karaktärerna tittar nästan rakt in i kameran.

Miljöerna är fantastiska som vanligt. Kläderna och modet är härligt 60-tal tillsammans med bilarna på gatan och färgerna i filmen. Man får verkligen en lugnande känsla av det hela. När dottern är ute och går med sina arbetskamrater filmas naturen snyggt också.

Ozu använder några av sina favoritskådespelare i filmen. Chishû Ryû är med jättelite, men det är ändå kul att se honom i Ozus filmer. Precis som i Sent om våren spelar Setsuko Hara en av huvudrollerna, fast denna gång är det modern hon spelar och inte dottern. Det är lite finurligt tänkt och bidrar bara till att filmen känns mer som Sent om våren, vilket är ganska positivt då det är en mycket bra film.

Personligen tycker jag att det blir lite för mycket dock. Handlingen känns inte lika engagerande denna gång när man i princip redan vet vad som kommer att hända och har tröttnat lite på handlingen.

Jag känner inte riktigt samma magi som med många av Ozus andra filmer heller. De småkomiska situationerna och dialogen drar ner lite på stämningen kan jag tycka. Visst är det småkul när man driver smått med den överdrivna japanska artighetshysterin, men annars så känner jag inte riktigt att humorn passar in så bra.

Att Ozu väljer att byta fokus från modern och dottern till de tre männen som ska hitta makar åt dem hela tiden kanske inte är så jättebra heller. Det känns ofta som att man tappar fokus från det viktiga och det hela dras ut på. Filmen är lite för lång och kanske lite för långsam, särskilt mot slutet. För det mesta lyckas Ozu bra, men stundtals känner jag mig lite tveksam. Slutet är som sagt lite väl långt, men när man sedan kommer fram till slutscenen lyckas Ozu få till det som alltid, och man lämnas till slut ganska berörd. Detta är inte någon av Ozus bästa filmer, men den är väl värd en stark trea.

Betyg: 3,5/5

Cool Hand Luke

Bland rockare är Cool Hand Luke kanske mest känd för en sak: öppningscitatet i Guns N’ Roses-låten ”Civil War”. Det var iallafall så jag hittade till filmen. När jag dessutom såg att Paul Newman var med blev jag ännu mer sugen på att se den. Cool Hand Luke är en av Newmans kändaste filmer och roller. Den regisserades 1967 av Stuart Rosenberg och valdes in i National Film Registry 2005.

Luke ”Cool Hand Luke” Jackson (Newman) är en man som avreagerat sig på det meningslösa livet genom att demolera parkeringsautomater. Han kastas i fängelse i Florida på en s.k. prison camp där han vägrar låta någon hunsa honom och varken fångar eller vakter kan knäcka hans rebelliska sinnelag.

Cool Hand Luke var en tidig film i den period av amerikansk film som brukar kallas för ”New Hollywood”. Filmerna som gjordes under denna era hade en slags frihet från formel, konvention och censur vilket gjorde dem olikt något man hade sett förut i amerikansk film. Denna nya våg av film var inspirerad av European art film, särskilt Blow-Up eftersom den släpptes året före den stora förändringen inom film i USA (1966) och upprörde och äcklade många i Hollywood.

Detta gjorde Cool Hand Luke ganska unik på flera sätt vid tiden. Precis som i många andra New Hollywood-filmer innehöll den en hel del våld och sexuella antydningar, samt var ganska öppen i handlingen. Det behöver inte alltid hända något, utan fokuset ligger på karaktären Luke, som suddar ut gränserna mellan hjälte och skurk och är därför en tidig anti-hjälte inom Hollywood.

Filmen är snyggt filmad och har bra musik vilket förhöjer hela upplevelsen. Man får en känsla av den amerikanska södern tack vare hur miljöerna är fångade. Skådespelarmässigt ligger fokuset främst på Paul Newman, men även på George Kennedy som vann en Oscar för sin roll som Dragline. De två har bra kemi och mycket av filmen hänger på att man gillar de två. Det är även roligt att se skådespelare som Dennis Hopper och Harry Dean Stanton i filmen trots att de har minimala roller.

Filmen bjuder på flera klassiska scener och citat där två av favoriterna är när alla fångar jobbar vid sidan av vägen medan en lättklädd kvinna tvättar bilen samt när Luke hävdar att han kan äta 50 ägg och proppar i sig dem.

Överlag har filmen en skön känsla och man vill hela tiden att Luke ska lyckas rymma. 60-talskänslan är schysst och det är en film som man blir glad av trots att den egentligen är ganska hemsk på vissa sätt. Fängelsefilmer finns det gott om, men denna känns speciell då den är händelselös men ändå intressant samtidigt som den har flera emotionellt laddade scener. Ett exempel är när Lukes mor (spelad av Jo Van Fleet) hälsar på Luke i fängelset vilket ger filmen ett annat djup och vi får lära oss om Lukes bakgrund.

Filmen är välregisserad, välspelad, snygg och har en härlig känsla, vilket gör Cool Hand Luke till en av de största klassikerna i fängelsefilmsgenren.

Betyg: 4/5

Magnum Force

Magnum Force är den andra filmen om San Francisco-snuten Harry ”Dirty Harry” Callahan. Filmen släpptes 1973, två år efter den första filmen, och regissören var nu Ted Post som tidigare hade regisserat Clint Eastwood-filmen Hang ‘em High. Magnum Force drog in mer pengar än den första filmen men fick halvtaskiga recensioner där recensenter bl.a. kritiserade Eastwoods skådespelartalang.

Flera stora kriminella profiler i San Francisco mördas av en eller flera män i polisuniform. Frågan är vem som ligger bakom det hela och varför poliser tar lagen i sina egna händer och dödar kriminella hänsynslöst. Harry Callahan (Clint Eastwood) tar sig an fallet och försöker få reda på vem som ligger bakom morden.

Magnum Force är med sina 124 minuter den längsta filmen i serien, men den har samtidigt ett högre tempo än den första. Det är mycket skjutande och action, men samtidigt känns det att filmen kanske är lite för lång för sitt eget bästa.

Clint Eastwood spelar samma karaktär som i första filmen, en hårdkokt snut som inte är rädd för att dra fram pistolen. Eastwood blev som sagt kritiserad av flera kritiker som skrev att man inte kunde kalla Eastwood för en dålig skådespelare eftersom ”han inte är en skådis” och att det inte krävs någon skådespelartalang för att spela Dirty Harry. Visst, Eastwood går ju mest runt och ser hård ut, men jag tycker ändå att det krävs charm och talang för att det inte ska bli löjligt.

Precis som i första filmen används San Francisco mycket bra. Jaktscenerna blir spännande i kullarna och motorvägarna osv. används mycket bra. Miljöerna är perfekta för en action-thriller. Magnum Force är dessutom väldigt snyggt filmad med schyssta kameravinklar. Mina favoriter är när kameran ligger lågt och pekar uppåt, särskilt i jaktscenerna.

Handlingen kanske inte är den bästa, men den är ändå tillräckligt bra för att filmen ska bli underhållande och en bra snutfilm. Det som drar ner betyget lite är den sista twisten och slutet som jag inte gillar särskilt mycket. Enligt mig tappar filmen lite där och vissa actionscener dras ut lite för mycket. Annars är detta en värdig uppföljare till en mycket bra polisfilm, även om den inte är lika bra. Tack vare snyggt foto, passande musik och en hårdkokt Clintan blir det en bra film trots att manuset kanske inte är det bästa. Filmen ligger och svajar mellan en stark trea och en svag fyra, men det blir tyvärr det förstnämnda betyget då slutet inte är lika bra som resten av filmen och för att den tappar lite tempo i mitten någonstans. Men gillar man biljakter, skottlossningar, Clint Eastwood och bara bröst är detta definitivt en sevärd film!

Betyg: 3,5/5

Ferris Bueller’s Day Off

John Hughes är känd för att ha regisserat en rad ungdomskomedier under 80-talet som är kultförklarade av många idag. Eftersom jag är född på 90-talet har jag inte direkt någon koppling till dessa även om jag tror att jag har sett The Breakfast Club för länge sedan. Ferris Bueller’s Day Off var en av dessa ungdomsklassiker och regisserades av Hughes 1986.

Ferris Bueller (Matthew Broderick) är en kaxig och självsäker tonåring som är proffs på att skolka från skolan utan att varken föräldrarna eller rektorn märker någonting. Nu ska han ta en fridag tillsammans med flickvännen och sin bästa vän men hamnar i oväntade äventyr.

Ferris Bueller’s Day Off är en 80-talsklassiker som jag inte hade sett förr och eftersom den gick på TV och jag var sugen på lite lättsam underhållning bestämde jag mig för att spana in den.

Filmen har en skön 80-talsstämning, mycket tack vare musiken och modet, men även humorn. Det känns som att filmer som denna som görs nuförtiden försöker få billiga skratt genom dåliga sexskämt, medan denna snarare skapar roliga situationer och skämtar om annat.

Ferris klarar sig alltid från jobbiga situationer och med sin kreativitet lyckas han få både bästa vännen och flickvännen från skolan. De tre tar kompisen Cameron (Alan Ruck) pappas dyra Ferrari och åker in till Chicago för att njuta av dagen. Ferris har en kaxig och självsäker stil som man lätt skulle kunna störa sig på, men det görs med charm och ibland bryter filmen den fjärde väggen genom att Ferris pratar direkt med åskådaren.

Något som förvånar mig är hur snyggt filmad filmen är. Man har använt sig av ett smalt bildformat som passar väldigt bra för att visa de breda vägarna och den låga Ferrarin. Filmen är också filmad med snygga kameravinklar som passar in. Mycket roligt att se då jag oftast tycker att filmer blir bättre om de är estetiskt snygga.

Filmen är inte alltid jätterolig och det finns en del scener som kanske hade kunnat tagits bort, men annars är det här en skön ungdomsfilm. Jag föredrar denna framför många nya komedier då denna har mycket mer hjärta och en riktigt härlig feel-good-känsla. Sedan är det ju roligt att se en ung Charlie Sheen i en liten roll på polisstationen!

Betyg: 3,5/5

Gion bayashi (A Geisha)

1953 regisserade Kenji Mizoguchi filmen A Geisha. Filmen är en av hans mest kända och är mycket personlig då hans syster såldes till geishadom vilket påverkade Mizoguchis världssyn.

Filmen handlar om den 16 år gamla flickan Eiko som flyttar från sin fattiga familj, till Giondistriktet i Kyoto för att bli geisha. A Geisha fokuserar på relationen mellan en etablerad geisha, Miyoharu, och den 16-åriga Eiko, som ber Miyoharu att visa henne hur man blir en geisha och lära henne om livet som en geisha.

A Geisha är i grunden en ganska intressant film om man är intresserad av japansk kultur då man får en inblick i livet som geisha. Vad jag har förstått så är filmen ganska trovärdig även om den ger en ganska överdriven bild av hur geishor behandlades under 50-talet i Japan.

Scenografin och fotot går verkligen inte att klaga på då allt är mycket snyggt. Även skådespelarinsatserna är goda och inte överdrivna. Man får alltså en snygg inblick i Kyoto under 50-talet som inte går att klaga på direkt.

Problemet för mig ligger inte i det tekniska, utan snarare det emotionella. Samtidigt som det är intressant med kulturen och traditionerna så räcker det inte riktigt för mig. Jag känner efter ett tag att jag behöver något mer för att hålla intresset uppe vilket är synd. Filmen är lite seg och det känns inte som att det händer så mycket och när filmen är slut känner jag mig ganska oberörd. De 85 minuterna som filmen varar är långsamma och jag tycker att det känns som att filmen är längre. Slutet, som det läggs emotionell kraft på, är inte särskilt berörande och när filmen inte lyckas med det ser jag i princip bara en tekniskt bra film som är stundtals intressant och stundtals väldigt ointressant. Ett godkänt betyg får den, men inte mer.

Betyg: 3/5

Le notti bianche (Vita nätter)

Igår när jag satt och kollade på bilder på Google fastnade jag på en viss bild. Jag klickade in på hemsidan för att se var bilden kom ifrån och fick reda på att bilden var från en italiensk film som heter Vita nätter. Bilden var såpass snygg att jag snabbt kollade upp filmen och såg den nu ikväll. Det enda jag visste om den innan jag började kolla var att den släpptes 1957, att den regisserades av Luchino Visconti, att Marcello Mastroianni spelade huvudrollen och att filmen är baserad på novellen med samma namn skriven av Fjodor Dostojevskij.

Filmen handlar kort och gott om två ensamma människor, Mario och Natalia, spelade av Mastroianni och Maria Schell. Av en slump träffas de två på en bro en kväll…

Visconti är en av de få av de största italienska regissörerna som jag aldrig tidigare har sett en film av så jag kände att det var dags för en ändring på det. En romantisk film med Marcello Mastroianni i huvudrollen kändes ju lovande också. Filmen inleds med att Mario kommer hem från en dagsresa till bergen där han träffade sin chef och dennes fru. Vi får veta att Mario är en ganska blyg kille som inte säger mycket, särskilt när det gäller att prata med damer. Han träffar Natalia på en bro när hon står och gråter, och han hjälper henne att komma hem.

Efter ett tag får vi veta varför Natalia grät på bron kvällen innan och hon berättar sin historia om en annan man som ärligt talat är ganska bisarr.

Vi får lära känna Natalia bättre medan det känns som att man inte kommer Mario så nära som man kanske hade önskat vilket är lite synd. Relationen mellan de två är ganska konstig och man är lite osäker på var man har dem. Natalia älskar en annan man som hon väntar på men visar samtidigt intresse för Mario som är mycket intresserad av Natalia.

Fotot i filmen är helt briljant och miljöerna är helt underbara, där finns det absolut ingenting att klaga på. Musiken är skriven av Nino Rota, kompositören till de första två The Godfather-filmerna, och den funkar ganska bra. Jag känner dock att det blir lite för mycket eller opassande några gånger. Helt klart godkänt dock.

Det som jag känner är svårt med filmen är att den är så ojämn. Tempot slöar ibland och helt briljanta scener blandas med medelmåttiga. Jag känner inte riktigt att jag blir berörd förutom vid ett par tillfällen (som vid slutscenen t.ex.), vilket är lite synd då det verkligen behövs vid den här typen av film. Jag får lite svårt att få något ordentligt grepp om det hela trots en ganska intressant handling med snyggt foto och bra skådespelare.

Förutom inledningen och avslutningen vill jag nämna en scen som står sig över alla andra och det är när Mario och Natalia är på ett dansställe och ska dansa. Mastroianni är helt underbar och skakar loss, och det är ett av få tillfällen i filmen som man verkligen blir berörd på riktigt med ett stort leende på läpparna.

Tillsammans dansar de i folkmassan nära varandra när Natalia säger: ”Nu kan även jag säga att jag har dansat”. Då svarar Mario: ”Nu kan även jag säga att jag har varit lycklig”.

Betyg: 3,5/5

Kumonosu-jô (Blodets tron)

Blodets tron regisserades av Akira Kurosawa 1957. Filmen är en variant på William Shakespeares pjäs Macbeth fast tiden och platsen är ändrad till det feodala Japan. Originaltiteln, Kumonosu-jô, översätts till ”spindelnätsslottet”. Blodets tron är en av de kändare Kurosawa-filmerna och är hyllad av många som ett av hans bästa verk.

Washizu (Toshirô Mifune) och Miki (Minoru Chiaki) är vasaller till Tsuzuki (Hiroshi Tachikawa). På väg tillbaka till ”spindelvävsslottet” virrar de bort sig i Spindelvävsskogen och träffar på en trollpacka. Trollpackan spår att Washizu kommer att bli länsherre efter Tsuzuki. Till en början tycker de att det är nonsens, men när fler och fler saker som trollpackan spådde börjar stämma börjar Washizu tro på det…

Blodets tron såg jag för första gången när jag var som mest inne i Kurosawa och såg flera av hans filmer under en kort period. Jag minns dock att jag var trött när jag såg den första gången och eftersom det är en film med ett ganska långsamt tempo kunde jag inte njuta av den till fullo. Därför bestämde jag mig för att se den en gång till för att bedöma den rättvist.

Toshirô Mifune har varit en favoritskådespelare sedan jag började se Kurosawas filmer och i Blodets tron glänser han verkligen. Han visar vilken kompetent skådespelare han är när han går igenom olika känslor. Något som är fascinerande är hur han har gjort så många samurajfilmer och ständigt lyckas göra alla karaktärer unika på något sätt. Ingen är direkt lik den andre. Jämför t.ex. denna med hans roll från De sju samurajerna eller Yojimbo så ser man hans bredd även inom samurajgenren.

Jag var lite tveksam till filmen eftersom det är en variant av Macbeth, och Shakespeare-filmatiseringar är väl inte direkt det roligaste jag känner till. Det visar sig vara riktigt bra ändå och jag tänker knappt på ett det är en variant av pjäsen vilket är mycket positivt. Mifunes färgstarke samuraj tar oss in i handlingen, sakta men stämningsfullt.

Scenografin i filmen är utmärkt. All rök och dimma tillsammans med rustningar, skog, den japanska landsbygden och stora rummen gör denna film till en av Kurosawas snyggaste filmer rent visuellt. Fotot i filmen är mycket bra också, men det är synd att många versioner lider av lite skadade och suddiga bilder samt ofta halvdåligt ljud.

Även andra gången jag ser filmen tycker jag att den kanske är lite seg vid vissa tillfällen då jag tappar intresset lite. Men samtidigt är stämningen mycket bra vilket håller en kvar. En rafflande avslutning höjer filmen ytterligare dessutom när Mifune får visa vad han går för. Slutscenen (hoppa över detta stycke om ni inte har sett filmen) är nämligen gjord på riktigt. Med det menas att pilarna som skjuts mot Mifune var riktiga för att Mifune skulle visa riktig rädsla, och sköts av koreograferade bågskyttar. Mifune viftar med armarna i scenen, dels för karaktären är rädd, men främst för att han skulle visa skyttarna åt vilket håll han tänkte gå åt.

Blodets tron tillhör inte den absoluta toppen av Kurosawa-berget, men den är väl värd en ganska hög placering bland hans filmer och det är absolut en film man ska se om man vill se flera filmer av regissören. Den var dessutom bättre andra gången jag såg den. Vem vet, jag kanske tycker att den är ännu bättre nästa gång.

Betyg: 4/5

The Fly

En av David Cronenbergs mest klassiska filmer, The Fly, släpptes 1986. Filmen är en märklig upplevelse som blandar skräck med romantik på ett mycket lyckat sätt. Filmen vann en Oscar för bästa smink och det med all rätt. The Fly kan ses som en remake av filmen med samma namn från 50-talet, men det är bara grundhistorien som densamma.

Filmen handlar om en smått galen vetenskapsman (Jeff Goldblum) som kommer på ett sätt att förflytta sig från en plats till den andra genom en genetisk teleporteringsmaskin. Han träffar en kvinnlig journalist (Geena Davis) som han visar sin maskin för och de två inleder en relation. Vetenskapsmannen testar maskinen på sig själv och av misstag råkar en spyfluga följa med vid överföringen vilket leder till att flugans gener sammanblandas av hans egna. Sakta börjar han förvandlas till en fluga…

The Fly var den Cronenberg-filmen som jag hade högsta förväntningarna på, och lyckligtvis infriandes dessa förväntningar. Filmen är gjort med en härlig b-films anda som känns riktigt 80-tal, men som samtidigt känns högbudget. Fotot är snyggt med schysst användning av skugga i bildkompositionerna vilket väcker sci-fi-miljön till liv. Rök och maskiner fyller ofta bilderna på ett snyggt och stämningsfullt sätt.

Filmen inleds som ett drama när Goldblums karaktär visar Geena Davis karaktär sitt labb och sin uppfinning. Sedan tar den en romantisk vändning och de två inleder en romans tillsammans. Allt är gjort med mycket hjärta och man känner sympati för Goldblums smågalna karaktär trots att han testar sin uppfinning med djur.

Efter ungefär halva filmen gör filmen ännu en vändning, fast den här gången till något bisarrt. Goldblums vetenskapsman börjar nämligen sakta men säkert förvandlas till en fluga. Det är nu specialeffekterna får träda fram tillsammans med sminket, och allt känns förvånansvärt fräscht fortfarande. Med tanke på hur första halvan av filmen är, är andra halvan motsatsen. Vetenskapsmannens mutation blir äckligare och äckligare. Det börjar med flughår i ryggen, men snabbt trillar naglarna av och ansiktet blir helt deformerat.

Det märkliga med det hela är att hjärtat i filmen fortfarande finns kvar. Det skulle vara hur lätt som helst att bara avbryta alla känslor och göra det endast till en äcklig film. Men Cronenberg väljer att ha kvar känslorna vilket gör allt mycket märkligt och framförallt väldigt bra.

Man lider verkligen med Goldblums karaktär när han först blir galen då han tror att teleporteringen har haft en positiv inverkan på honom som gör honom full av liv, för att sedan börja muteras till något vidrigt. Det klassiska citat ”I’m an insect who dreamt he was a man and loved it. But now the dream is over… and the insect is awake.” känns väldigt kraftfullt när Goldblum säger det, och det är då man lider som mest för honom. Ett riktigt genidrag att göra vetenskapsmannen så sympatisk men fortfarande så sjuk och galen.

Jeff Goldblum är superb i huvudrollen som den galna och stundtals osäkra vetenskapsmannen. Hans minspel gör väldigt mycket och det hela känns väldigt genuint. Geena Davis och han var faktiskt gifta under en period efter filmen och kemin mellan de två känns mycket naturlig. Davis är inte lika bra som Goldblum, men han gör ju å andra sidan en grym rollprestation som är svår att toppa i en sån här film.

Jag blev mycket glad över att mina förväntningar infriades och jag blev som sagt positivt överraskad över hur mycket hjärta filmen hade. Det är verkligen en annorlunda skräckfilm som man ska ha sett om man gillar genren. Detta är också den bästa Cronenberg-filmen jag har sett hittills där mycket av det jag har haft problem med i tidigare filmer jag har sett av karlen äntligen klaffar. Det var främst skådespeleriet som var mycket bättre i denna, men även musiken är avsevärt bättre än i t.ex. The Brood.

Filmen förtjänar definitivt en fyra utav fem i betyg!

Betyg: 4/5