Seppuku (Harakiri)

Seppuku, eller Harakiri, är Masaki Kobayashis kanske kändaste film tillsammans med Human Condition-trilogin. Filmen släpptes 1962 och är ett samurajdrama. Titeln är namnet på en slags självmordsritual som samurajer utförde utav olika anledningar. Det kunde vara så att de hellre begick självmord med hedern i behåll än att sänkas av fienden eller för att samurajen hade begått synder t.ex. Det är främst utanför Japan som det kallas för harakiri, i Japan kallar man det för seppuku.

Filmen utspelar sig under sextonhundratalet i Japan, där en samuraj (Tatsuya Nakadai) anländer till ett tempel. Han har en önskan om att begå harakiri och ritualen förbereds. Innan de hinner sätta igång berättar Tsugumo, som samurajen heter, om sitt förflutna och sin familjs öde.

Harakiri är lite annorlunda från andra samurajfilmer jag har sett. Istället för att inrikta sig på action, strider eller äventyr är detta i princip en ren dramafilm. För det mesta pratas det bara och vi får lära känna Tsugumo genom tillbakablickar. Lite action och svärdfäktning är det, men det är först mot slutet av filmen.

En annan sak som utmärker filmen är det låga berättartempot. Jag har tidigare sett Kobayashis samurajfilm Uppror, mer känd som Samurai Rebellion, som också innehåller en hel del drama. Jag minns att Uppror hade samma känsla för tempo även om det nästan är extremt i denna film, både på gott och ont.

Kobayashi lyckas ändå fånga tittaren med intressanta dialoger och en intressant historia om ett livsöde. Det blir känslosamt och många känslor skildras. Ändå tycker jag inte att det blir lika berörande som jag hade hoppats på. Uppror var något känslosammare tycker jag, trots att Harakiri är den bättre filmen av dem. Nakadai är ingen Mifune, men han är ändå en favorit när det gäller äldre japansk film och den här rollen sköter han utmärkt. Han visar att han klarar av att spela både stenhård samuraj samtidigt som han har ett djup.

När det gäller foto och musik finns det absolut ingenting att klaga på. Fotot är otroligt snyggt (nästan lite för snyggt ibland) och det bjuds på fina vinklar och schyssta närbilder. Musiken håller sig i bakgrunden men används på ett väldigt bra sätt. Jag gillar speciellt musiken som spelas under förtexterna.

Filmen behandlar livsöden och fokuserar främst på reglerna som samurajer ska följa. Bilden av det feodala Japan känns väldigt negativ då den skildrar hyckleriet som pågick av de som stod högre upp. Det verkar som att det är viktigare för antagonisterna att verka modiga och visa en bild av att de värnar om heder utåt, snarare än att tro på det själva. Många av dessa saker uppenbarar sig mot slutet, och filmen visar även en förändring inom det japanska samhället med hjälp av en scen som gör en nick mot Meiji-perioden. Allt detta gör filmen ganska speciell då det snarare känns som en anti-samurajfilm med negativa kommentarer om traditionerna än en film som hedrar samurajerna och glorifierar tiden.

Harakiri är en väldigt intressant film som kanske blir lite långdragen ibland. Tidvis är tempot lite för lågt och speciellt slutet känns lite utdraget. Den är hela tiden intressant dock även om den inte är lika emotionellt laddad som jag hade hoppats på. Harakiri är en annorlunda och snygg samurajfilm som känns som en japansk film som man ska ha sett.

Betyg: 4/5

3 svar till “Seppuku (Harakiri)

  1. Länge sen jag såg, men gillade den. Som du skriver är det en film man bör se, åtminstone om man vill se klassisk japansk samurajfilm. Tipsar även om The Sword of Doom (1966) som jag gillade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s