Tsubaki Sanjûrô (Sanjuro)

Under sin karriär regisserade Akira Kurosawa uppföljare till någon av sina filmer två gånger. Den första var Judo Saga II, uppföljaren till Judo Saga och den andra var Sanjuro, uppföljaren till YojimboSanjuro släpptes 1962, året efter Yojimbo. Man behöver inte ha sett Yojimbo för att förstå Sanjuro dock, även om det kan vara kul. Det är nämligen bara Toshirô Mifunes ensamvandrande samuraj som är lika, historien är alltså inte en fortsättning på den första filmen på det sättet.

Den ensamvandrande samurajen (Mifune) råkar överhöra en diskussion mellan några unga krigare. De är upprörda över all den korruption och förräderi som sker medan deras ledare är borta. De bestämmer sig för att slå tillbaka, men de vet inte riktigt hur. Mannen, som behärskar svärdets ädla konst bättre än någon annan, bestämmer sig för att hjälpa dem.

Vi kastas rakt in i handlingen och ingen tid slösas på att introducera livvakten från den första filmen. Efter att ha visat de unga krigarna vad han går för får han deras respekt och han blir snabbt ledare över dem när han bestämmer sig för att hjälpa dem. Vi får senare i filmen lära oss varför filmen heter Sanjuro. När de frågar samurajen vad han heter hittar han snabbt på namnet Sanjûrô vilket betyder ungefär ”trettio-något”.

Toshirô Mifune är minst lika hård i denna film som i Yojimbo, och är lika kaxig. När de unga krigarna sitter och planerar sitter han vid sidan om och gäspar och kliar sig själv och ser allmänt ointresserad ut innan han stoppar dem i sista minuten och berättar vad det smartaste att göra är.

Något som är roligt att se är att Tatsuya Nakadai är med i filmen och spelar motståndaren Muroto vilket jag inte minns från när jag såg den första gången. I övrigt känner jag igen några ansikten, bl.a. Takashi Shimuras, som nästan alltid är med i Kurosawas filmer känns det som.

Foto och musik är precis som i Yojimbo mycket bra. Jag gillar hur man återanvänder musik från Yojimbo så att det blir som samurajen Sanjuros tema och inte bara filmens. Det är mycket mörker p.g.a. nattscener i Sanjuro, men natur under dagtid filmas mycket fint. Filmen känns inte lika mycket som en västernfilm som föregångaren, men man ser var Clintan har hämtat inspiration ifrån i Mifunes karaktär.

Sanjuro har ett bra tempo trots att den känns lite seg vid vissa tillfällen. Detta vägs dock upp av flera fartfyllda fäktningsscener där Mifune lätt tar ner motståndaren. Det är svårt att göra en fristående fortsättning på en så bra film som Yojimbo, men jag tycker ändå att Kurosawa lyckas väldigt bra med det trots att denna inte är lika bra.

Jag gillar hur Kurosawa använder humor i filmen vilket gör att filmen flyter på bra. Fången som hela tiden går ut och pratar med krigarna är rolig och bidrar till en bra stämning.

Intresset kanske inte är på topp hela tiden, men de avslutande 20-25 minuterna är så fantastiska att filmen höjs från en svag fyra till en stabil sådan. Slutscenen är oerhört mäktig och man lämnas med känslan av att man vill se mer!

Betyg: 4/5

2 svar till “Tsubaki Sanjûrô (Sanjuro)

    • Jag tyckte nog det första gången jag såg den, bara någon vecka efter Yojimbo, och blev lite besviken. Men efter att ha sett om den tyckte jag om stämningen och handlingen trots att den inte är lika bra som Yojimbo. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s