Ying hung boon sik (A Better Tomorrow)

John Woo är definitivt en av världens kändaste actionregissörer och har troligtvis bidragit mycket till Hongkong-actions status genom åren. De filmer som anses som bäst är Hard-Boiled och The Killer, men Woo slog igenom tidigare än så med filmen A Better Tomorrow från 1986.

Filmen handlar om två bröder. Den ena är en nyexaminerad polis, Kit (Leslie Cheung), och den andre är en skicklig förfalskare i maffians grepp, Ho (Ti Lung). Efter att ha suttit tre år i fängelse efter ett misslyckat uppdrag i Taiwan, försöker Ho bli en hederlig medborgare, något som är lättare sagt än gjort.

A Better Tomorrow producerades med en tight budget, men lyckades trots detta att bli en box-office hit i Hongkong. Ja, den slog till och med box-office rekordet faktiskt. Att filmen har en tight budget märks, men det är samtidigt lite det som är charmen med filmen. Det är inte en film man ska ta helt seriöst, det är ju trots allt en actionfilm från 80-talet.

Det är mycket överspel i filmen, men trots detta tycker jag att iallafall huvudrollerna gör ett hyfsat jobb. Ti Lung har knappt sett i något innan, men han sköter huvudrollen på ett bra sätt. Leslie Cheung spelar hans bror, Kit, som är en polis på ett lite överdrivet men ändå rätt bra sätt. Härligast i filmen är ändå Hongkong-legenden Chow Yun-fat, som spelar Hos partner, Mark.

Filmen bjuder på oväntat mycket humor, särskilt i början innan den blir allvarligare. Det är härligt att se, och trots att humorn ligger på en väldigt låg nivå och är ostig, bidrar den ändå till en härlig stämning som gör att man vill se vidare. Den enda invändningen jag har är nog när Kits flickvän ska göra en audition vilket blir lite för mycket. Ja, egentligen är hela hon för mycket och blir jobbigare och jobbigare under filmens gång.

Musiken bidrar även den till stämningen, och är för det mesta stabilt och höjer flera scener. Vissa spår kanske överanvänds en del, men sett över hela filmen är musiken stabil.

Filmen håller en jämn nivå och blir aldrig tråkig, och det finns flera minnesvärda och häftiga actionscener. Det är mer drama än jag förväntade, men detta såg jag bara som något positivt då non-stop action ofta blir tråkigt i längden. Handlingen är inte lövtunn som de ofta kan bli i gamla actionrullar från 80-talet, men samtidigt är den ju inte direkt komplicerad eller intellektuell.

Man får helt enkelt ta filmen för vad den är – en underhållande och ostigt cool actionrökare från 80-talets Hongkong. Filmen har såklart flera brister, men det är ingenting man sitter och stör sig på om man lutar sig tillbaka och njuter.

Betyg: 3,5/5

3:10 to Yuma

Nya västernfilmer kryllar det ju inte direkt av, så det är alltid kul när de släpps. Trots att jag kanske inte är världens största fan av genren, uppskattar jag den ofta och jag gillar att slappna av och kolla på en gammal västernfilm. Eller ny… 2007 regisserade James Mangold en remake på den klassiska 1957-filmen 3:10 to Yuma. Eftersom jag inte har sett originalet tänker jag knappt nämna den i min text.

I Arizona i slutet av 1800-talet har den ökände och laglöse Ben Wade (Russell Crowe) tillsammans med sitt hårda gäng av tjuvar och mördare förpestat livet för Southern Railroad. När Wade tillfångatas erbjuder sig en krigsveteran från inbördeskriget, Dan Evans (Christian Bale), att överlämna honom levande till “3:10 to Yuma”, ett tåg som ska föra mördaren till sin rättegång.

Jag visste inte så mycket om 3:10 to Yuma innan jag såg den förutom att det var en remake och att Christian Bale och Russell Crowe spelar huvudrollerna. Jag kan inte påstå att jag är något jättefan av någon av dem, men de är bra skådespelare helt klart. Om jag ska välja någon som jag tycker om mer blir det nog Russell Crowe, mycket tack vare hans roll i filmen A Beautiful Mind. Skådespeleriet i 3:10 to Yuma är stabilt, och jag tänker inte alltför mycket på att det är Bale och Crowe jag sitter och kollar på.

Filmen har en skön känsla som blandar våld, allvarligt drama och lite humor. Jag gillar när västernfilmer inte tar sig själva på för stort allvar och kan slänga in lite skämt ibland. 3:10 to Yuma ska ju vara en allvarlig film, men det blir inte fånigt allvarligt som det ibland kan bli.

Filmen flyter på bra utan några bottnar samtidigt som den inte har jättemånga toppar. Den blir aldrig tråkig, men samtidigt är det ingenting som sticker ut något extra. Det finns inga minnesvärda scener direkt, men det är god underhållning helt klart. Den är snygg och har fångat tidsandan på ett bra sätt, och ibland skiner den till och blir spännande. Den har det mest man kan förvänta sig av en underhållande och bra västernfilm egentligen, men samtidigt är det några saker som känns lite fel eller saknas.

Som jag nämnde har filmen inte riktigt några minnesvärda scener vilket kan få den att blekna i efterhand. Sedan tycker jag att karaktärsutvecklingen är lite konstig och ojämn. Mot slutet förstår jag mig inte riktigt på vissa av valen som karaktärerna gör, och deras relation till varandra blir lite märklig. Det blir inte direkt ”för mycket” i slutet som det lätt kan bli, men den tappar lite och det hela känns lite tveksamt.

Filmen är rätt långt ifrån att vara jättebra, men den är ju helt klart bättre än godkänd. Någonstans mellan en trea och en stark trea skulle jag säga att den ligger. Jag blir helt klart intresserad av att se originalet i vilket fall!

Betyg: 3/5

Duo luo tian shi (Helgon i neon)

Efter Chungking Express regisserade Wong Kar-wai Ashes of Time för att sedan återgå till Chungking Express-stilen i och med Helgon i neon. Då menar jag storstaden, mycket färger, mycket musik, flera karaktärer med historier, samt en koppling till ananas. Helgon i neon skrevs egentligen som en tredje del till Chungking Express och flera av platserna som är med i filmen är med i Helgon i neon. Filmen släpptes 1995.

Yrkesmördaren Killer grubblar över om det är någon mening med att teckna en livförsäkring. Vilsna blondinen Punkie söker förgäves efter den stora kärleken. Ho har mist talförmågan efter att ha ätit en burk konserverad ananas och Agent är en raffig gangsterbrud i nätstrumpor och gummiklänning.

Efter ett par Kar-wai-filmer är det inte svårt att känna igen karlens stil. Det är mycket experimenterande med kameran och fotot som gäller. Färger, svartvitt, slow-motion, osv. Jag gillar verkligen stilen, det måste jag nämna, men ändå känner jag att den kanske är lite tjatig. När den fungerar, fungerar den väldigt bra och man stör sig inte alls på något. Men när handlingen eller scenerna inte fungerar, blir stilen tjatig och lite irriterande.

Helgon i neon börjar på ett väldigt bra och coolt sätt när vi får träffa olika karaktärer. Rök slingrar sig genom neonljusen i olika rum eller i staden. Man får en härlig känsla trots att man kanske inte hänger med i alla svängar. Hongkong är en snygg stad vilket Wong Kar-wai lyckas skildra på ett bra sätt.

Vi kommer i kontakt med ett gäng karaktärer som är allt från superjobbiga till halvcoola. De jobbigaste karaktärerna är helt klart den stumma killen samt den blonda bruden. Alla scener med dessa två är för det mesta irriterande och inte jätteroligt att kolla på. Det finns dock väldigt många scener som lyckas, och det finns flera som faktiskt är riktigt bra. Men samtidigt känns allt så spretigt och osammanhängande att jag inte riktigt får något grepp om något.

Jag skulle vilja tycka om Helgon i neon mer än vad jag gör, men detta är alldeles för spretigt för att jag ska tycka om det något vidare. Det känns verkligen som det är överblivet material från Chungking Express. Det är synd, för det hade kunnat bli en bra film med en bättre handling och mer sammanhängande berättande. Tyvärr är detta det sämsta jag har sett av Wong Kar-wai än så länge.

Betyg: 2,5/5

Jeder für sich und Gott gegen alle (Kaspar Hauser – var och en för sig och Gud mot alla)

Kaspar Hauser – var och en för sig och Gud mot alla är en dramafilm regisserad av Werner Herzog 1974. Herzog såg huvudrollsinnehavaren Bruno S. i en dokumentär som handlade om gatumusikanter och blev fascinerad av människan, hittade honom, och castade honom i huvudrollen. Filmen handlar om den historiska karaktären Kaspar Hauser, och trots att den kanske inte följer hans liv till punkt och pricka, är det ändå en biografisk film.

År 1828 dök en okänd man upp i Nürnberg. Han kunde inte tala eller stå upprätt. Det enda informationen som människorna som hittade honom fick var genom ett brev som han höll i sin hand. Efter att varit inlåst i 17 år var han mer djur än människa.

Kaspar Hauser är en mycket intressant film på flera sätt, och när filmen var slut blev jag intresserad av att läsa mer om Hauser. Ett tecken på en bra film! Eftersom filmen mer är ett porträtt av en historisk karaktär, blir handlingen inte det viktigaste. Det intressanta är att försöka förstå sig på Hauser, att fascineras av hans personlighet, och att ställa sig frågor såsom ”var kommer han ifrån?” och ”vad har hänt med honom?”.

Filmen är stundtals ganska händelselös, men det gör ingenting då Kaspar Hauser är en så pass intressant karaktär. Det är dock först när Hauser blir lämnad i Nürnberg som filmen kommer igång på allvar. Innan dess är det lite segt, och jag hade gärna sett att man hade kapat en bit. Nu tar det ett tag att komma in i filmen.

Detta är Bruno S. första filmroll (hans andra är i Herzogs Stroszek) och eftersom han verkar vara en så annorlunda och udda person är det svårt att förstå hur mycket han egentligen spelar. Det finns mycket Bruno S. i Kaspar Hauser, men samtidigt inte tillräckligt för att han bara ska spela sig själv. Jag tycker att Bruno S. gör en mycket bra rollprestation i den udda rollen, trots att han stundtals kanske spelar sig själv. Det finns annars inte jättemånga skådespelare man känner igen i filmen, men det finns några som är kul att se.

Dels har vi Birgitte Mira, mest känd för sin minnesvärda roll i Rainer Werner Fassbinder-filmen Rädsla urholkar själen. Det är lite oväntat att hon dyker upp, men kul att se! Sedan har vi den underbara Clemens Scheitz som gör en bra roll som mannen som för protokollet. Han är riktigt kul att se då jag gillade honom riktigt mycket i Stroszek.

Precis som många av Herzogs andra filmer handlar denna film om alienation och utanförskap. Ett mycket viktigt ämne som kan skildras på många olika sätt. Just denna skildring påminner en hel del om David Lynchs The Elephant Man då Kaspar blir utställd i en s.k. ”freak show” precis som Elefantmannen. Filmen växlar mellan fina stunder och hemska sådana när byborna är elaka eller när man helt enkelt tycker synd om Kaspar Hauser.

Det som gör att jag inte gillar filmen riktigt så mycket som jag hade önskat är att jag inte blir jätteberörd. Visst finns det hemska stunder, men samtidigt känner jag inte lika mycket som jag hade hoppats på. Jag lämnas aldrig riktigt med en tankeställare som jag gjorde när jag såg Stroszek, en annan film om alienation. En onödig sak att klaga på kanske är att trots att Bruno S. är mycket bra i rollen, så är han ändå på tok för gammal. Det ska egentligen inte spela någon roll, men när man ser en man som är över 40 år spela en 17-18 åring, blir man mest förvirrad vilket kanske förhindrar en från att bli riktigt berörd. Kaspar Hauser är helt klart en bra film, men inte lika bra som jag hade hoppats på.

Betyg: 3,5/5

Gossip

Den brittiska regissören Colin Nutley, gift med Helena Bergström, är ett kapitel för sig när det gäller svensk film. Inte för att han är en duktig regissör, snarare tvärtom. Han är bland de sämre jag har sett. Att han sedan castar sin fru, Helena Bergström, som är bland de sämsta skådespelerskorna jag känner till, i varenda film gör inte saken bättre direkt. Jag tål inte någon av dem. Gossip släpptes 2000.

Vi får följa tio skådespelerskor från morgon till kväll, under arbete och fritid, genom filminspelningar, repetitioner och teaterföreställningar. Kvinnorna är goda vänner men också konkurrenter eftersom nio av dem har provfilmat för en amerikansk nyinspelning av Garboklassikern ”Drottning Kristina”. Den här dagen är speciell av flera anledningar – en av dem fyller 40 år och det är just denna dag som det skall offentliggöras vem som har fått rollen.

Nutley använder sig här av den svenska skådespelareliten år 2000. Många stora namn spelar de olika rollerna. Vi har bl.a. Helena Bergström (såklart), Marie Richardson, Ewa Fröling, Stina Ekblad, Pernilla August, Lena Endre, Mikael Persbrandt, Peter Haber, Rolf Lassgård, Peter Andersson, Brasse Brännström och till och med ett litet framträdande av Harriet Andersson. Skådespelarna är av blandad kvalité i mitt tycke. Å ena sidan har vi t.ex. Peter Andersson som oftast är duktig, Brasse Brännström som jag gillar, och Peter Haber som har gjort en del bra roller. För det mesta är det dock skådespelare som jag är helt likgiltig inför eller har som hatobjekt. Att se scener mellan Helena Bergström och Pernilla August får en att må fysiskt dåligt för att det är så patetiskt dåligt. Att se en stånkande, svettig Lassgård får en att vilja stänga av. Till och med skådespelarna som jag brukar tycka är bra gör här ganska patetiska eller obetydliga roller. Nutley har försökt pressa in så många kändisar att det hela blir en enda stor röra som jag inte vill ha någonting att göra med.

Vanligtvis skulle det sitta en till stillbild från filmen här, men jag vill inte att mina läsare ska behöva se en till bild från eländet. Ursäkta språket, men vad i helvete tänkte man med när man gjorde den här filmen? Och hur fick Nutley alla dessa skådespelare att ställa upp på skiten? Filmen är en enda stor röra som är totalt ointressant. Man har försökt pressa in tio olika historier om olika personer som är otrogna och med barn och ditt och datt. Vem bryr sig? Att Nutley sedan pressar in massor av värdelösa scener ur olika teater- och filmprojekt får en att må dåligt. Att man ska behöva sitta och lida över hur dåliga prestationer dessa skådespelare ger. Jag trodde att jag skulle slippa det, men självklart har Nutley med en scen där Helena Bergström får böla lite och spela både över och under och åt sidan, men aldrig prickar hon rätt. Helt värdelöst.

Det hela känns så osammanhängande och spretigt att man inte vet vad man ska ta sig till. Att Nutley tvingar oss att se över 130 minuter utav eländet gör mig förbannad. Den sista halvtimmen sitter jag och lider över hur dåligt, ointressant och icke-spännande allting är. Regin är usel, manuset suger, skådespelarna är dåliga, musiken är värdelös och man mår bara illa av det hela. Tack Nutley, nu vet jag att jag ska undvika dig till varje pris. Detta är kanske den värsta smörjan som jag någonsin har sett. Två tummar ner och en fet nolla i betyg.

Betyg: 0/5

Stroszek

Werner Herzog är känd för att ha gjort både skruvade spelfilmer samt hyllade dokumentärer under sin karriär. Hans samarbete med Klaus Kinski är ett av de kändaste regissör-skådespelare-förhållanden genom tiderna. Det finns dock en skådespelare som Herzog jobbade med endast två gånger som han höll som den bäste, nämligen Bruno S. Stroszek, som Herzog regisserade 1977, skrev han till Bruno S. under fyra dagar och trots att det är en spelfilm kan man nästan säga att det är en halvdokumentär då Bruno i princip spelar sig själv och flera av skådespelarna heter nästan samma namn som de gör på riktigt.

Efter att Bruno S. släpps fri från mentalsjukhuset ger han sig ut på gatan för att spela som han gjorde förr. Efter att ha träffat den misshandlade prostituerade Eva (Eva Mattes) slår de två ihop sig med Brunos gamla excentriska granne Scheitz (Clemens Scheitz) och de tre reser till USA för att starta ett nytt liv. I sökandet efter det förlovade landet hamnar de istället på vischan i Wisconsin.

Herzog träffade Bruno S. i början av 70-talet och trots att han inte hade några skådespelarerfarenheter blev han castad i Herzogs Kaspar Hauser – var och en för sig och Gud mot alla. Bruno var själv en gatumusikant som hade varit en mentalpatient vilket delvis gör Stroszek till en slags dokumentärfilm eftersom Herzog skrev den om Bruno själv. Lägenheten som Bruno bor i i filmen är hans riktiga lägenhet, och instrumenten som han spelar är hans egna.

Herzog är känd för att ha regisserat och skrivit knäppa filmer med galna idéer såsom att transportera en ångbåt över ett berg i Fitzcarraldo. Men medan t.ex. Fitzcarraldo är mer galen och knäpp, är Stroszek snarare udda. Filmen handlar om utanförskap och livet. Bruno S., Eva och Scheitz formar en ovanlig trio som ska börja ett nytt liv i USA.

Filmen bygger mest på stämningen som oftast är blek tack vare fotot som får både Berlin och Wisconsin att kännas kallt och tråkigt. Någon story finns det inte riktigt, utan filmen hänger främst på karaktärsporträtt trots att det inte är just skådespelarprestationerna som gör filmen. Många karaktärer spelar sig själva som jag nämnde, och Bruno S. är i princip sig själv såsom jag har förstått det. Istället är det Herzog som bygger upp denna kalla stämning som är både deprimerande med stundtals bitterljuv.

Han visar upp USA som ett blekt land där allt är jobbigt på ett annat sätt än i Berlin. Det som våra tre vänner får uppleva är långt ifrån den idylliska amerikanska drömmen. Karaktärerna får uppleva att medan de behandlades dåligt på ett mer direkt sätt i Berlin där de blev utstötta rent öppet, känner de att det nästan är värre i USA där de misshandlas psykiskt och de jobbiga situationerna uppstår indirekt via människorna runtom dem.

Bruno S. är perfekt som den sorgliga men underhållande och sympatiska lodisen som kastas ut i världen och inte förstår varken kulturen eller språket i USA. Det är lätt att tycka att han är för mycket, men samtidigt tycker man ju synd om honom när han inte förstår saker och jobbiga situationer uppstår. Eva Mattes är även hon bra i sin roll som den yngsta utav de tre, en prostituerad som vill fly från livet hemma i Berlin. Det är hon som kan engelska och är egentligen anledningen till att de klarar sig i USA. Utan henne kan Bruno inte kommunicera med någon och allt går fel. Den jag gillar mest är dock Clemens Scheitz i rollen som den äldsta i trion. Det var längesedan jag såg en sån älskvärd karaktär på film. Några av de underbaraste scenerna i filmen är tack vare honom och han är helt klart den jag tycker om mest. Man undrar verkligen hur mycket av karaktären som är Clemens själv och hur mycket som är skådespeleri. Hursomhelst så kommer bilden av honom med ett hagelgevär i famnen etsa sig fast i min hjärna ett långt tag.

De lyckligaste stunderna i filmen är när allt inte är mörkt och deprimerande utan karaktärerna gör saker som ger dem lite lycka. En favoritscen är när de åker bil till Wisconsin och Chet Atkins ”The Last Thing on My Mind” spelas.

Slutet på filmen skiljer sig ganska mycket från den övriga filmen skulle jag vilja säga, men det är definitivt inte något negativt. De sista fem minuterna av filmen kan vara bland det mest udda jag har sett på film. Det är också denna scen som är den mest kända i filmen. Kycklingen i slutet kan man se i filmen Control som handlar om Joy Division. Stroszek är nämligen känd för att vara den sista filmen som Ian Curtis, sångaren i Joy Division, såg innan han hängde sig.

Trots att filmen är udda och skiljer sig från mycket jag har sett har den en känsla som känns som en slags blandning mellan Wim Wenders och Rainer Werner Fassbinder med en klick Jim Jarmusch. Filmens främsta styrka är att den lyckas vara originell och så udda men även beröra på ett mycket fint och tankeväckande sätt.

Betyg: 4,5/5

Mina favoritfilmer: Blue Velvet

Efter att ha floppat rejält med Dune 1984, regisserade David Lynch en av hans mest hyllade filmer 1986 som har fått en slags kultstatus tillsammans med Eraserhead Blue Velvet. Manuset till filmen började Lynch med redan på 70-talet men det tog ett tag innan han hittade ett företag som gick med på att finansiera projektet. Filmen blev både hyllad och sågad av kritiker som både utnämnde den till den bästa amerikanska filmen under 80-talet och totalsågade den, mycket p.g.a. allt sex och våld i filmen.

Blue Velvet utspelar sig i den lilla staden Lumberton, där Jeffrey Beaumont (Kyle MacLachlan) har kommit hem från college p.g.a. att hans far har hamnat på sjukhuset. På väg hem från sjukhuset hittar han ett avskuret öra i gräset som blir början på ett stort mysterium. Jeffrey blir nästan besatt av att ta reda på historien bakom örat, och överlämnar det till detektiv Williams. Han får kontakt med detektivens dotter, Sandy (Laura Dern), och tillsammans börjar de utreda småstadsmysteriet tillsammans.

Första gången jag kom i kontakt med David Lynch var genom filmen The Elephant Man som är ett mästerverk i mina ögon. Jag fortsatte sedan genom att ta mig igenom två av hans mest surrealistiska filmer, Mulholland Drive och Lost HighwayMulholland Drive blev efter ett tag en av mina absoluta favoritfilmer medan Lost Highway var en riktigt stabil film. Jag blev därför något besviken när jag såg Blue Velvet och inte alls fick samma känsla av den som med de andra filmerna. Den var okej, men lite långtråkig och slät jämfört med de andra filmerna tyckte jag. Så fel man kan ha…

Blue Velvet är absolut inte lika förvirrande eller surrealistisk som t.ex. Mulholland Drive, men den är samtidigt inte lika rak och vanlig som t.ex. The Elephant Man eller The Straight Story. Jag skulle säga att den ligger någonstans emellan de två och tar det bästa från båda filmerna. Filmen har en kronologisk handling som till en början är relativt vanlig för att sedan blir absurdare och obehagligare. Man får nästan lite Twin Peaks-känsla av det hela, mycket tack vare att det handlar om ett småstadsmord.

Trots att jag inte minns hela Blue Velvet så bra har flera scener etsat sig fast i mitt huvud. Jag tänker bl.a. på den berömda garderobsscenen. Filmen tar sin tid för att bygga upp handlingen och man märker direkt att Jeffrey är nyfiken på detektivarbete. Han och Sandy blir en duo då hon har en hel del information om mysteriet tack vare att hon kan höra hennes far som är detektiv genom hans arbetsrum. Sandy har redan en pojkvän, men sakta börjar en relation formas mellan henne och Jeffrey. Deras relation är oväntad vacker, och det finns flera underbara scener mellan de två både när de pratar om mysteriet och om relationen mellan varandra. En favoritscen är när de sitter i bilen och Sandy berättar om en dröm som hade.

Mysteriet blir mer och mer intressant och blir mer och mer absurt desto fler karaktärer som dras in i det hela. Isabella Rossellini, dotter till Ingrid Bergman, spelar den utnyttjade nattklubbssångerskan Dorothy Vallens som är nyckeln till resten av mysteriet. Rossellini har den mest utsatta rollen i filmen med flera nakenscener och andra bisarra scener. I andra mindre roller ser vi skådespelare som Jack Nance och Dean Stockwell (som gör en riktigt bra insats).

Alla skådespelarprestationer är stabila tycker jag, men Dennis Hopper som psykopaten Frank Booth står sig över alla andra. Rollen som Frank är nog en av de mest störda genom filmhistorien och kanske en av mina favoritprestationer. Många klagar på att Hopper överspelar, men jag anser snarare att det är Frank som är så ovanligt sjuk i huvudet att prestationen måste vara så vild. Frank vräker ur sig flera klassiska citat och skiftar ofta mellan att vara komisk till ordentligt obehaglig.

Jag gillar verkligen de olika känslorna som filmen får en att känna. Stundtals är filmen riktigt mysig med sin småstadskänsla och vacker med relationen mellan Jeffrey och Sandy (mycket vackrare än vad jag minns den som). Under den idylliska bilden av den amerikanska småstaden ligger dock ett obehagligt mysterium. Dorothys lägenhet är riktigt klaustrofobisk, mycket tack vare musiken, och de flesta scener som utspelar sig i lägenheten är riktigt spännande. Lynch blandar in surrealism och tack vare Hoppers otäcka karaktär blir filmen stundtals riktigt obehaglig mitt i den vackra och oskuldsfulla småstadskänslan.

Detta var den första filmen av ett långt samarbete mellan David Lynch och kompositören Angelo Badalamenti. Badalementi har tack vare sina perfekt soundtracks i filmer såsom Mulholland Drive och TV-serien Twin Peaks blivit en av mina favoritkompositörer. Långsam jazz blandas med klassisk Hollywood-musik tillsammans med gamla poplåtar som t.ex. Bobby Vintons ”Blue Velvet” och Roy Orbisons ”In Dreams”. Musiken bidrar till att filmen känns väldigt drömsk, och ”In Dreams”-scenen är ett mycket bra exempel på perfekt användande av musik för att förhöja en scen. Fotot måste självklart nämnas också, då detta bidrar mycket till stämningen. Massor av färger används på olika sätt för att visa känslor och användandet av skuggor får det hela att kännas som en neo-noir, vilket man nästan kan kalla Blue Velvet för.

Blue Velvet är kanske den bästa mysteriefilmen någonsin som visar med hjälp av massor av symbolik vad som kan gömma sig under den perfekta bilden av en idyllisk småstad. Den lyckas med att kännas som en Lynch-film utan att bli för ”Lynchisk”. Den absurda atomsfären tar inte över den Hitchcock-inspirerade stämningen eller det obehagliga som gömmer sig under ytan, vilket är mycket viktigt. Det blir aldrig för mycket tycker jag, men samtidigt är det självklart inte en film för alla.

”It’s a strange world…”

Betyg: 5/5

Dai-bosatsu tôge (Sword of Doom)

Sword of Doom, regisserad av Kihachi Okamoto 1966, anses av många vara en av de bästa samurajfilmerna genom tiderna. Tillsammans med De sju samurajerna, Yojimbo och Harakiri står den i många filmälskares troféhyllor när det gäller samurajer, trots att Sword of Doom är betydligt mindre känd än de andra filmerna. Sword of Doom är baserad på ett av de största japanska litterära verken genom tiderna, en historia som sträcker sig över 41 volymer, 1533 kapitel och över 5,7 miljoner japanska tecken. Alltså ingen lätt filmatisering. Egentligen var det tänkt att uppföljare skulle filmas, men det blev aldrig av.

Ryunosuke är en sociopatisk och skrupelfri samuraj utan medkänsla med andra. När han ska ha en uppvisningsmatch på sin fäktningsskola bönfaller hans motståndares fru Ryunosuke att lägga sig i matchen. Hon erbjuder sig att offra sin egen kyskhet i utbyte. Ryunosuke accepterar, men dödar ändå hennes man i duellen. Ryunosuke blir jagad av brodern till mannen han dödade, och under tiden blir han också inblandad i interna maktkamper i sitt eget mördarband.

Samurajgenren kan ibland verka enformig om man inte är insatt i den. Men faktum är att det finns väldigt många olika sätt att göra en samurajfilm på. Å ena sidan har vi t.ex. Harakiri som är så mycket mer än bara en samurajfilm. Den tar upp teman som heder, traditioner, känslor och ritualer. Den är djupgående och man funderar på den ett tag efter att filmen är slut. Å andra sidan finns det filmer som Lone Wolf and Cub-serien som nästan endast är till för underhållning, med bra tempo och mycket våld. Jag säger inte att den ena är bättre än den andra, men det är intressant hur nästan alla filmgenrer har en stor bredd.

Jag skulle vilja säga att Sword of Doom är någon slags kombination av de två. Historien i sig är inte den djupaste kanske, men tempot är ibland väldigt lågt och den tar sin tid. Sedan finns det faktiskt en del man kan ta sig en funderare över. Samtidigt är filmen mycket underhållande för det mesta och när det väl blir våldsamt så fläskar man på. Dödssiffran i den här filmen är antagligen hög.

Det första man lägger märke till i filmen är det underbara fotot som är otroligt vackert tillsammans med de fantastiska miljöerna. Okamoto visar många naturbilder i skogar och berg, samt scener i både regn och snö som är otroligt vackra. Ljussättningen och fotot är helt klockrent.

Vi får träffa Ryunosuke, spelad av Tatsuya Nakadai, en hänsynslös samuraj som dödar en gammal man i den första scenen. Detta sätter tonen direkt och målar en bild av Ryunosuka som inte gör honom till den snällaste människan direkt. Genom några år får vi följa honom och hans liv medan han sakta blir galnare och galnare. Det intressantaste med filmen enligt mig är Ryunosukes psyke. Han börjar som en överlägsen samuraj som kan klå vem som helst, men när han t.ex. träffar Shimada Toranosuke (Toshirô Mifune) inser han för första gången att han kanske inte är oövervinnlig.

Filmen delas in i tre delar genom att en text med årtalet och händelsen dyker upp. Den första delen är ungefär 30-35 minuter lång, den andra strax under en timme och den tredje är de resterande 30-35 minuterna. Personligen tycker jag att den första och sista delen är bäst, men det är nästan mittendelen som är intressantast. Detta är när Nakadais karaktär utvecklas som mest, om man kan säga att han utvecklas överhuvudtaget. Han träffar som sagt Mifunes karaktär, och för första gången ser man något annat än likgiltighet i hans ögon.

Sword of Doom är ganska annorlunda och skiljer sig en del från många andra samurajfilmer som jag har sett vilket såklart får den att kännas fräscht. Intresset ligger kanske inte på topp genom hela filmen, men den blir absolut inte tråkig, och man är hela tiden spänd på hur den ska sluta (en varning för en spoiler i nästa mening kanske vore på sin plats). Ett oväntat slut gör den här filmen ännu bättre där Nakadai ballar ur totalt och det hela blir en slaktfest.

Detta är definitivt en av de bättre samurajfilmerna jag har sett med ett makalöst hantverk och en intressant story. Den är stabil hela vägen igenom då den aldrig blir tråkig trots några mindre intressanta scener. En stabil fyra blir det i betyg, som lutar mot en starkare fyra snarare än en svag.

Betyg: 4/5

The Man Who Knew Too Much

Det finns flera fall där regissörer gör nyinspelningar av sina filmer av olika anledningar. Tekniken kan ha blivit bättre och man vill använda den på en redan bra story, man kanske vill göra om filmen för att man tyckte att den gamla var taffligt gjord, man kanske vill göra om den för en annan publik (t.ex. amerikanska remakes). Ja, det finns flera anledningar. Alfred Hitchcock gjorde en nyinspelning på sin film The Man Who Knew Too Much 1956 då han inte var nöjd med originalfilmen från 1934. Nu har jag inte sett originalfilmen så jag har inte mycket att jämföra med, men versionen från 1956 är den jag kommer att recensera. Jag såg den för väldigt länge sedan och det visade sig att jag bara minns en scen, så det var som att se den på nytt!

På semester i Marocko blir herr och fru McKenna (James Stewart och Doris Day) vittne till ett mord, och precis innan offret dör viskar han något hemligt i herr, eller doktor, McKennas öra. Det hela blir mycket förvirrande för paret och situationen förvirras när det visar sig att deras son har kidnappats för att Dr. McKenna inte ska avslöja vad han har hört för polisen.

Filmen är gjord under Hitchcocks guldperiod. Under slutet av 50-talet och början av 60-talet gjorde mannen inte en dålig film enligt mig, han gjorde snarare några av sina bästa filmer under denna period som t.ex. VertigoPsycho och North by NorthwestThe Man Who Knew Too Much utspelar sig på en ovanlig plats för Hitchcock, som nästan bara spelade in filmer som utspelar sig i USA eller Storbritannien, nämligen Marocko. Efter ungefär halva filmen förflyttas dock handlingen till London och då känns miljöerna mer som en Hitchcock-film.

Filmen börjar väldigt stämningsfull tycker jag. Familjen åker med en buss från flygplatsen och nästan direkt får man en känsla av att något är fel. Ms. McKenna, eller Jo som hon kallas för, känns till en början väldigt paranoid, men det ligger ändå någonting i det hon säger vilket skapar nästan en lite obehaglig stämning. Samtidigt är Dr. McKenna, eller Benjamin som han heter, helt lugn och tror ingenting ont om någon fram tills middagsscenen där han blir upprörd.

Historien byggs långsamt upp, men det är inget negativt då den är mycket stämningsfull. Det visar sig att paret inte kan lite på någon och när deras son kidnappas tar handlingen fart på riktigt. De reser till London för att hitta sin son och med väldigt lite hjälp från polisen försöker de få tag på kidnapparna. Efter ett tag blir det hela lite väl utdraget tycker jag ändå. Royal Albert Hall-scenen är förmodligen den kändaste scenen i filmen, men jag tycker faktiskt inte att den är särskilt stark trots att den säkert har haft inflytande på många andra filmer.

Avslutningen på filmen är godkänt, men Hitchcock får inte riktigt till slutklämmen tycker jag. Den absolut sista scenen är onödig och känns bara tramsig. Jag har faktiskt lite samma problem med slutklämmen av North by Northwest. Det känns helt enkelt onödigt och tillför ingenting.

Filmen är lite utdragen och lite väl lång, men den har en schysst stämning nästan hela vägen igenom. Det finns inga direkt dryga scener, bara några mindre bra. Överlag tycker jag dock att Hitchcock har lyckats bra med det mesta. Fotot är snyggt, skådespelarna är allt ifrån dugliga till riktigt bra (James Stewart såklart), handlingen är intressant, och musiken är stämningsfull. Det finns med andra ord inga större brister, jag känner bara att man kunde avslutat det hela lite bättre. Den sista halvtimmen är mycket ojämn och slutet drar ner filmens betyg tyvärr.

En helt klart sevärd Hitchcock-film, speciellt om man gillar James Stewart, men det finns en hel del Hitchcock-filmer som jag tycker är bättre än denna.

Betyg: 3,5/5

Kozure Ôkami: Sanzu no kawa no ubaguruma (Lone Wolf and Cub: Baby Cart at the River Styx)

För ett tag sedan recenserade jag den första delen i den japanska Lone Wolf and Cub-serien, och nu har jag till slut sett den andra (jag var något seg bara). Det är inte mycket som är förändrat när det gäller regissör och skådespelare. Filmen släpptes under samma år som den första filmen (1972) och Kenji Misumi är fortfarande regissören. Ogami Itto och Daigoro spelas fortfarande av Tomisaburo Wakayama och Akihiro Tomikawa.

I denna film får Ogami Itto i uppdrag att mörda en man som avser avslöja det hemliga textilfärgsrecept som är hans klans största inkomstkälla. Uppdraget försvåras då det visar sig att förrädaren skyddas av de tre bröderna Hidari, även kallade Dödens Gudar.

Filmen inleder starkt med att Ogami Itto dödar några motståndare direkt vilket sätter tonen. Precis som i första filmen är våldet underhållande och färgerna mycket snygga. Självklart är allt överdrivet och våldet är inte ett dugg realistiskt, men jag gillar hur man tar lätt på det och använder många klyschor såsom att motståndarna står kvar helt frusna i några sekunder innan de ramlar ihop på marken efter att Ogami Itto har dödat dem med sitt svärd, eller att blodet sprutar löjligt mycket.

Baby Cart at the River Styx gör flera saker bättre än den första filmen i mitt tycke. Historien är enklare att följa med i och blir aldrig för krånglig, våldsscenerna är bättre i mitt tycke, och filmen har allmänt ett bättre tempo.

Jag får även en ännu större äventyrskänsla utav den här filmen än av den första. Ogami Itto vandrar med sin ”barnvagn” som Daigoro sitter i, och vagnen i sig blir nästan en karaktär. De använder den till och med under en av våldsscenerna för att döda motståndaren. Miljöerna är oerhört vackra, och sedan gillar jag hur de tar skeppet och hamnar i öknen också.

Användandet av ljud och musik i filmen är i världsklass anser jag. Filmen är fylld med tysta partier och tysta våldsscener för att sedan använda musik och schysst ljudläggning när det passar. Det är förvånande hur pass stillsamma vissa scener är och det finns några scener som är riktigt fina, särskilt en med Daigoro (man vet antagligen vilken jag menar om man har sett filmen).

Jag tyckte om den första filmen mycket, men det här är snäppet bättre vilket är väldigt kul. Den första filmen gav jag en svag fyra, och den här får en stabil sådan, nästan en stark tack vare underhållningsnivån och känslan.

Betyg: 4/5