Ukigumo (Floating Clouds)

Mikio Naruses populäraste film i Japan regisserade han 1955. Filmen heter Floating Clouds och är även en av Naruses kändaste filmer utanför Japan tillsammans med When a Woman Ascends the Stairs och Sound of the MountainFloating Clouds är baserad på boken av samma namn.

Platsen är ett sönderbombat Tokyo efter Andra världskriget. Vi får följa Yukiko och hennes liv i staden. Under tjänstgöring i Indokina träffade hon Kengo, och de två inledde en kärleksaffär. Väl tillbaka i Tokyo vill dock Kengo inte lämna sin fru medan Yukiko försöker skaffa sig ett jobb, vilket inte går något vidare.

Detta är den första filmen jag ser av Naruse, och trots att filmen inte når fram till mig fullt ut gillar jag den ändå. Regin är bra, fotot är snyggt, man har fångat fina miljöer, skådespelarna är riktigt bra, och filmen har en hel del hjärta. Genom tillbakablickar får vi se hur Yukiko och Kengo träffas och hur de inleder en affär. Scenerna som utspelar sig under nutiden visar hur deras förhållande är nu, och det sönderbombade Tokyo är en bra miljö för det hela.

Det jag tycker mest om i filmen är de olika miljöerna, fotot, samt skådespelarna. Miljöerna fångas väldigt snyggt och när det är kallt i filmen känns det verkligen genom kameran. Sedan gillar jag hur man har scener där de två äter och badar tillsammans som ger en riktig japansk känsla.

Hideko Takamine i huvudrollen som Yukiko är mycket bra. Hon överspelar inte, är inte jobbig eller hysterisk, och Takamine får en att känna med karaktären. Tre saker som jag uppskattar väldigt mycket hos en kvinnlig huvudrollsinnehavare med andra ord! Kengo spelas av Masayuki Mori, en skådespelare som man känner igen om man gillar japansk film mycket. Rashômon, Onda män sover gott, och Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet är tre kända filmer som han har medverkat i. I Floating Clouds gör han en mycket bra rollprestation!

Det som är det negativa med filmen för mig är att den stundtals känns lite ofokuserad. Längden blir något av ett problem då tempot inte direkt är högt och filmen håller på i lite mer än två timmar. Jag dras in i historien till en början, men efter ungefär halva filmen tappar jag lite intresse och den är ”bara bra”. Det dröjer dessutom alldeles för länge innan jag blir berörd av det som utspelar sig på skärmen, vilket känns lite synd då den har mycket emotionell potential. Slutscenen är dock fantastisk och berörande, och den lilla dikten före slutet förhöjer upplevelsen. Jag önskar att jag kunde säga att jag tyckte mer om filmen i helhet än vad jag faktiskt gjorde. Nu var den något av en besvikelse, men fortfarande en bra film.

Betyg: 3,5/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s