Kozure Ôkami: Sanzu no kawa no ubaguruma (Lone Wolf and Cub: Baby Cart at the River Styx)

För ett tag sedan recenserade jag den första delen i den japanska Lone Wolf and Cub-serien, och nu har jag till slut sett den andra (jag var något seg bara). Det är inte mycket som är förändrat när det gäller regissör och skådespelare. Filmen släpptes under samma år som den första filmen (1972) och Kenji Misumi är fortfarande regissören. Ogami Itto och Daigoro spelas fortfarande av Tomisaburo Wakayama och Akihiro Tomikawa.

I denna film får Ogami Itto i uppdrag att mörda en man som avser avslöja det hemliga textilfärgsrecept som är hans klans största inkomstkälla. Uppdraget försvåras då det visar sig att förrädaren skyddas av de tre bröderna Hidari, även kallade Dödens Gudar.

Filmen inleder starkt med att Ogami Itto dödar några motståndare direkt vilket sätter tonen. Precis som i första filmen är våldet underhållande och färgerna mycket snygga. Självklart är allt överdrivet och våldet är inte ett dugg realistiskt, men jag gillar hur man tar lätt på det och använder många klyschor såsom att motståndarna står kvar helt frusna i några sekunder innan de ramlar ihop på marken efter att Ogami Itto har dödat dem med sitt svärd, eller att blodet sprutar löjligt mycket.

Baby Cart at the River Styx gör flera saker bättre än den första filmen i mitt tycke. Historien är enklare att följa med i och blir aldrig för krånglig, våldsscenerna är bättre i mitt tycke, och filmen har allmänt ett bättre tempo.

Jag får även en ännu större äventyrskänsla utav den här filmen än av den första. Ogami Itto vandrar med sin ”barnvagn” som Daigoro sitter i, och vagnen i sig blir nästan en karaktär. De använder den till och med under en av våldsscenerna för att döda motståndaren. Miljöerna är oerhört vackra, och sedan gillar jag hur de tar skeppet och hamnar i öknen också.

Användandet av ljud och musik i filmen är i världsklass anser jag. Filmen är fylld med tysta partier och tysta våldsscener för att sedan använda musik och schysst ljudläggning när det passar. Det är förvånande hur pass stillsamma vissa scener är och det finns några scener som är riktigt fina, särskilt en med Daigoro (man vet antagligen vilken jag menar om man har sett filmen).

Jag tyckte om den första filmen mycket, men det här är snäppet bättre vilket är väldigt kul. Den första filmen gav jag en svag fyra, och den här får en stabil sådan, nästan en stark tack vare underhållningsnivån och känslan.

Betyg: 4/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s