Dai-bosatsu tôge (Sword of Doom)

Sword of Doom, regisserad av Kihachi Okamoto 1966, anses av många vara en av de bästa samurajfilmerna genom tiderna. Tillsammans med De sju samurajerna, Yojimbo och Harakiri står den i många filmälskares troféhyllor när det gäller samurajer, trots att Sword of Doom är betydligt mindre känd än de andra filmerna. Sword of Doom är baserad på ett av de största japanska litterära verken genom tiderna, en historia som sträcker sig över 41 volymer, 1533 kapitel och över 5,7 miljoner japanska tecken. Alltså ingen lätt filmatisering. Egentligen var det tänkt att uppföljare skulle filmas, men det blev aldrig av.

Ryunosuke är en sociopatisk och skrupelfri samuraj utan medkänsla med andra. När han ska ha en uppvisningsmatch på sin fäktningsskola bönfaller hans motståndares fru Ryunosuke att lägga sig i matchen. Hon erbjuder sig att offra sin egen kyskhet i utbyte. Ryunosuke accepterar, men dödar ändå hennes man i duellen. Ryunosuke blir jagad av brodern till mannen han dödade, och under tiden blir han också inblandad i interna maktkamper i sitt eget mördarband.

Samurajgenren kan ibland verka enformig om man inte är insatt i den. Men faktum är att det finns väldigt många olika sätt att göra en samurajfilm på. Å ena sidan har vi t.ex. Harakiri som är så mycket mer än bara en samurajfilm. Den tar upp teman som heder, traditioner, känslor och ritualer. Den är djupgående och man funderar på den ett tag efter att filmen är slut. Å andra sidan finns det filmer som Lone Wolf and Cub-serien som nästan endast är till för underhållning, med bra tempo och mycket våld. Jag säger inte att den ena är bättre än den andra, men det är intressant hur nästan alla filmgenrer har en stor bredd.

Jag skulle vilja säga att Sword of Doom är någon slags kombination av de två. Historien i sig är inte den djupaste kanske, men tempot är ibland väldigt lågt och den tar sin tid. Sedan finns det faktiskt en del man kan ta sig en funderare över. Samtidigt är filmen mycket underhållande för det mesta och när det väl blir våldsamt så fläskar man på. Dödssiffran i den här filmen är antagligen hög.

Det första man lägger märke till i filmen är det underbara fotot som är otroligt vackert tillsammans med de fantastiska miljöerna. Okamoto visar många naturbilder i skogar och berg, samt scener i både regn och snö som är otroligt vackra. Ljussättningen och fotot är helt klockrent.

Vi får träffa Ryunosuke, spelad av Tatsuya Nakadai, en hänsynslös samuraj som dödar en gammal man i den första scenen. Detta sätter tonen direkt och målar en bild av Ryunosuka som inte gör honom till den snällaste människan direkt. Genom några år får vi följa honom och hans liv medan han sakta blir galnare och galnare. Det intressantaste med filmen enligt mig är Ryunosukes psyke. Han börjar som en överlägsen samuraj som kan klå vem som helst, men när han t.ex. träffar Shimada Toranosuke (Toshirô Mifune) inser han för första gången att han kanske inte är oövervinnlig.

Filmen delas in i tre delar genom att en text med årtalet och händelsen dyker upp. Den första delen är ungefär 30-35 minuter lång, den andra strax under en timme och den tredje är de resterande 30-35 minuterna. Personligen tycker jag att den första och sista delen är bäst, men det är nästan mittendelen som är intressantast. Detta är när Nakadais karaktär utvecklas som mest, om man kan säga att han utvecklas överhuvudtaget. Han träffar som sagt Mifunes karaktär, och för första gången ser man något annat än likgiltighet i hans ögon.

Sword of Doom är ganska annorlunda och skiljer sig en del från många andra samurajfilmer som jag har sett vilket såklart får den att kännas fräscht. Intresset ligger kanske inte på topp genom hela filmen, men den blir absolut inte tråkig, och man är hela tiden spänd på hur den ska sluta (en varning för en spoiler i nästa mening kanske vore på sin plats). Ett oväntat slut gör den här filmen ännu bättre där Nakadai ballar ur totalt och det hela blir en slaktfest.

Detta är definitivt en av de bättre samurajfilmerna jag har sett med ett makalöst hantverk och en intressant story. Den är stabil hela vägen igenom då den aldrig blir tråkig trots några mindre intressanta scener. En stabil fyra blir det i betyg, som lutar mot en starkare fyra snarare än en svag.

Betyg: 4/5

2 svar till “Dai-bosatsu tôge (Sword of Doom)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s