Baran

Baran är en iransk film från 2001 regisserad av Majid Majidi. Den vann flera priser både på hemmaplan och utomlands. Filmen utspelar sig i modern tid då flera afghanska flyktingar bosatte sig i utkanten av Teheran och jobbade olagligt.

På en byggarbetsplats i utkanten av Teheran faller en av arbetarna och skadar sig. Flera illegala flyktingar jobbar på platsen och en av dem erbjuder sig att ersätta arbetaren med ett av sina barn. Den unge Rahmat gör så gott han kan men klarar inte det tunga arbetet att bära cementsäckar och tegel. Istället får han jobbet att koka te och laga mat vilket innebär att den iranske arbetaren Kaleef blir av med sin kökstjänst och får bära istället. Han gör allt för att göra livet surt för Rahmat men börjar också känna en stark dragning till Rahmat och kommer till ”hans” räddning när inspektören dyker upp för att leta efter illegala invandrare.

De iranska filmer jag har sett har varit intressanta då de tar upp problem och saker som vi i västvärlden kanske inte alltid är så medvetna eller vet så mycket om. Fokuset i Baran ligger dels på en slags udda romantisk historia där Kaleef blir attraherad av Rahmat när han upptäcker att denne egentligen är en tjej när han ser henne kamma sitt hår en dag. Rahmat försvinner från arbetsplatsen efter att arbetsinspektörer upptäckt att hon jobbar där, och Rahmat bestämmer sig för att hitta henne.

Filmens fokus ligger också på konflikten mellan iranier och afghanska flyktingar och konkurrensen mellan de två för att få jobb. Rahmat klarar inte av arbetsbördan vilket leder till att hon får ta över ansvaret i köket, vilket var Kaleefs arbetsuppgift. Han får istället göra det tunga jobbet vilket leder till ännu fler konflikter.

Filmen är ganska stillsam emellanåt och det finns flera tysta partier där man visar Irans natur i samband med Kaleefs sökande efter Rahmat. Det tar ett tag för handlingen att egentligen komma igång, och när den väl är igång klickar den aldrig riktigt för mig. Jag känner aldrig riktigt av känslorna mellan de två människorna som möts vilket får hela den romantiska delen att kännas ganska slät och trist. Det positiva med det hela är dock att det är annorlunda från något att jag har sett och filmen är fri från stereotyper.

Jag tycker också att man lyckas avrunda filmen på ett fint sätt, och det är först då filmen berör en. Jag önskar dock att jag hade kunnat dras in i handlingen lite snabbare och blivit mer engagerad i Kaleefs sökande. Nu känns filmen ibland som en transportsträcka vilket inte riktigt uppskattas. Det finns positiva och negativa saker med filmen, men om man ser till helheten är den varken dålig eller jättebra. Ett godkänt betyg får den dock med rätt stora marginaler tack vare att den är ganska originell. Men den är samtidigt långt ifrån att få ett starkare betyg.

Betyg: 3/5

Pour elle (Allt för henne)

Allt för henne är en fransk thriller/drama-film regisserad av Fred Cavayé 2008. En amerikansk remake gjordes 2010 och heter The Next Three Days.

Lisa och Julien är gifta och lever ett lyckligt liv utan krångel med sin son Oscar. Men deras liv stjälps omkull en morgon när polisen kommer för att arrestera Lisa för mord. Hon döms till 20 års fängelse. Julien är övertygad om att hans fru är oskyldig och bestämmer sig för att hjälpa henne att rymma. Hur långt är han beredd att gå ”för henne”?

Jag visste inte mycket om Pour elle innan jag såg den förutom handlingen som verkade intressant. Filmen tar fart direkt och inom tio minuter är Lisa arresterad för mord. Hon får 20 år i fängelse för mordet som hon inte har begått. Snabbt hoppar filmen fram tre år och Julien blir hela tiden mer och mer frustrerad då han inte hittar några bevis för att rädda Lisa från fängelset där hon blir mer och mer deprimerad och självdestruktiv.

Julien blir mer och mer inriktad på att försöka hjälpa Lisa att rymma och starta ett nytt liv. Han träffar en fånge som har rymt sju gånger för att få råd och andra kriminella för att få förfalskade pass åt hela familjen. Till en början är det hela inte särskilt upphetsande eller spännande, och filmen känns rätt slät och inte särskilt originell.

Under den sista akten stegras det hela dock och en ny växel läggs i. Våldet och spänningen ökar, och man börjar fundera över hur det egentligen ska gå för familjen. Jag kan tycka att huvudkaraktären har lite väl mycket flyt för att det ska kännas helt realistiskt, men å andra sidan är det inte helt glasklart om de kommer klara rymningen eller inte vilket gör filmens slut rätt oförutsägbart, iallafall en stund.

Jag tycker inte att det är så mycket som är speciellt med filmen, och det känns lite som en film i mängden som man kommer att glömma rätt snabbt. Ändå finns det en del scener som är riktigt bra vilket förhöjer filmupplevelsen och ger den ett plus i kanten. Men mer än sevärd är den inte direkt enligt mig.

Betyg: 3/5

Mina favoritfilmer: Double Indemnity

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen; Billy Wilder är en mästare på att göra bra film av välskrivna manus. Hans kändaste film, Sunset Blvd., är känd för att vara en av de bästa filmerna inom film noir-genren. Men det var inte första gången Wilder gav sig på genren. 1944 gjorde han en av de bästa film noirerna någonsin och hans antagligen bästa film, Double Indemnity.

Walter Neff (Fred MacMurray) jobbar med att sälja försäkringar för ett stort företag. En dag träffar han Phyllis Dietrichson (Barbara Stanwyck) när han söker hennes make för att sälja en bilförsäkring. När Phyllis börjar fråga om livsförsäkringar åt hennes make utan att han vet om det förstår Neff att hon är ute efter att mörda sin man. Neff faller för Phyllis och de två planerar att mörda hennes man för att få ut hans livsförsäkring. Det hela måste dock se ut som en olycka på ett tåg så de två kan få dubbla summan tack vare double indemnity-avtalet i livsförsäkringen.

Double Indemnity är en sån där film som klickade direkt för mig och blev en favorit direkt. När filmen var slut visste jag att jag antagligen hade sett världens bästa film noir. Frågan var bara om den skulle hålla vid en omtitt. Ett år senare såg jag om filmen och kan konstatera att den fortfarande håller världsklass. Att Wilder kunde skriva och regissera komedier var det ingen tvekan om. När man har filmer såsom The Apartment och Some Like it Hot på CV:t vore det konstigt om man inte höll en hög standard annars. Jag hade dessutom sett Ace in the Hole tidigare, så jag visste att Wilder kunde regissera noirer också, men inte att de kunde vara såhär bra.

Manuset till Double Indemnity är baserat på noir-författaren Raymond Chandlers roman med samma namn. Dialogen är rapp, tempot är tillfredsställande, och allt känns helt enkelt som det ska göra i en film noir. Filmen innehåller faktiskt det mesta som en bra film noir ska innehålla; en ond kvinna, lögner, tillbakablickar, rapp dialog, foto med snygga skuggor, och en bra story. Double Indemnity är en sån där film som får en att vilja gå ut och köpa en hatt. Då vet man att man har hittat en bra film noir!

Film noirer var inte sällan b-filmer, men Wilder var en av dem som gjorde a-filmer i genren. Double Indemnity har flera fina kvalitéer och det där extra som gör det till en av de bästa filmerna någonsin. Till att börja med har man ett tät manus att jobba med som också bjuder på mycket spänning. Ibland kan noirer vara lite avslagna och kännas mer som dramafilmer med lite mer våld, men Double Indemnity är på gränsen till en thriller skulle jag vilja påstå. Wilder skapar en slags Hitchcock-spänning med enkla medel där man i vissa scener sitter på helspänn och nästan hejar på Neff och Phyllis och inte vill att de ska bli upptäckta.

Neff dras längre och längre in i det hela, tills han upptäcker hur ond Phyllis egentligen är och vaknar upp från sin romans. För ett tag sedan gjorde jag en lista här på bloggen över de fem bästa femme fatales, och Phyllis Dietrichson hamnade utan tvekan etta. Hon är ett klockrent exempel på en ond femme fatale och var nog en stor inspiration till senare karaktärer inom genren. Hon är såpass bra att den svenska (och usla) titeln för Double Indemnity blev Kvinna utan samvete.

Det är inte bara Barbara Stanwyck som är bra i sin roll dock, även Fred MacMurray är klockren som Walter Neff, försäkringssäljaren som är rapp i käften och inte är rädd för att småragga på andra karlars fruar. I film noir ska inte dialogen vara naturlig, den ska vara precis som MacMurray levererar den i Double Indemnity. Såpass hårdkokt att det nästan blir löjligt, vilket givetvis är en del av charmen med det hela.

Det är även kul att se Edward G. Robinson som Neffs chef, Barton Keyes. När Neff sätter sig och dikterar hela historien i början av filmen är det Keyes han berättar det hela för. Filmen börjar med att Neff kommer in på kontoret skadad och börjar berätta om allt vilket fångar tittarens intresse direkt och givetvis gör en intresserad för vad som komma skall.

Något som är fint med film noirer är att de ofta bjuder på god underhållning och man ofta kan se om dem flera gånger utan att de tappar stinget. Detta gäller såklart även Double Indemnity, som håller världsklass även när man ser om den.

Betyg: 5/5

Keulraesik (The Classic)

Då var man tillbaka från Japan och bloggen återgår alltså till filmrecensioner efter nästan en månads uppehåll! När man inte har sett på film på en månad kan det vara oerhört svårt att välja vad man ska titta på. Något nytt? Något gammalt? Se om något som man vet är bra? I Tokyo träffade jag en sydkoreanska som jag umgicks med i några dagar och ämnet film kom upp någon gång. Jag snackade om filmer som jag gillar (Memories of Murder t.ex.), men hon var inte så förtjust i koreanska filmer. De få gångerna hon gillade koreanska filmer var det drama som gällde. Jag passade på att få några tips, men de flesta hade jag hört talas om innan. Det var två filmer som hon gillade extra mycket – My Sassy Girl och The Classic. Nu när jag kom hem bestämde jag mig för att ta tag i det, och jag börjar med The Classic.

Ji-haes oblyga kompis Soo-gyung har svårt för att uttrycka sina känslor för Sang-min, killen hon är kär i. Ji-hae får utge sig för att vara kompisen och skriva e-post till killen, som blir kär, men är det i Ji-hae eller hennes kompis? Ji-hae upptäcker att hennes mamma också varit involverad i en liknande kärlekshistoria.

Jag var förberedd på vad The Classic skulle vara för typ av film med tanke på vad koreanska dramafilmer brukar bjuda på. Tyvärr skulle det visa sig att The Classic gör misstagen som jag hoppas på att den skulle undvika. Filmen börjar med att presentera Ji-hae så att vi får någon slags uppfattning om vad hon är för person. Det hela börjar lite halvdant tycker jag, och det känns redan från början lite ofokuserat. Och ofokuserat skulle det fortsätta vara, särskilt när de två historierna (en om Ji-hae och en om hennes mor) blandas och man hoppar mellan dem.

Att man hoppar mellan historier är något som jag inte brukar uppskatta om det inte görs på ett bra sätt. Inte för att jag blir förvirrad, men ofta känns det ofokuserat och om man inte lägger krut på en historia blir det ofta lite halvdant. The Classic är inte en förvirrande film, men lite förvirrad blir man i vissa scener då Ji-hae och hennes mor spelas av samma skådespelerska och har liknande namn.

Detta är absolut inte en dålig film, den har flera kvalitéer och fina scener, men det är alldeles för mycket som känns fel för att den ska få ett knappt godkänt betyg. Humorn i filmen känns ofta malplacerad, speltiden är för lång, filmen berör inte särskilt mycket (något undantag) och musiken känns ofta dåligt placerad. Det är inget större fel på musiken i sig, men den används vid dåliga tillfällen och är allmänt felplacerad.

Efter ett tag blev jag ganska trött på filmen och ville egentligen inte se vidare (kanske spelade min jetlag roll här), men mot slutet tar den sig faktiskt och blir ganska bra. The Classic är som sagt inte dålig, jag hade bara förväntat mig något mer. Det var en besvikelse helt enkelt. Men för att vara en romantisk film så är den ändå lite bra…

Betyg: 3-/5

Hiroshima och amerikansk film

Klockan 8.15 den 6 augusti 1945 släpptes atombomben ”Little Boy” över Hiroshima. Inom någon timme var 100 000 människor döda. I förrgår var jag i Peace Memorial Park för att se hyllningarna till alla offer och museet. Det var såklart massor av otäcka bilder och många jobbiga historier som berättades. Något som jag tyckte var bra var att alla monument var hyllningar till alla offer och till fred, medan museet berättade mer om allt runtomkring. Man försökte inte dölja alla hemska saker som Japan höll på med under kriget, samtidigt som det inte kändes som att man målade upp en hatfull bild av USA.

20121016-160231.jpg
När jag satt och funderade efter kom jag och tänka på alla amerikanska filmer som har gjorts om koncentrationslägren under Andra världskriget. Sedan tänkte jag på filmer som har gjorts om atombomberna. Hiroshima mon amour och Svart regn var två filmer jag kom på. Men jag kom inte på en enda amerikansk film som tar upp detta. Visst, några filmer nämner det men jag kommer inte på någon film som lägger fokus på atombombningarna. När A-bomb Dome (som syns på bilden) utnämndes till en UNESCO World Heritage Site var det två länder som röstade mot förslaget – Kina och USA. Är det så att USA inte gärna visar upp denna sida av historien och därför aldrig har gjort en film om det? Det vore iallafall intressant att se. Om någon kommer på någon film som tar upp denna historiska händelse får ni gärna dela med er!

I Japan…

Hyllar man sina filmhjältar genom att ge dem sin egen bar!

20121011-180801.jpg
Bilden är tagen i Shinjuku, Tokyo.

20121011-181202.jpg
Passade på att besöka Tokyo National Film Center också. Här är originalpostern för Tokyo Story.

20121011-181452.jpg
Och en replika av flaggan från De sju samurajerna.

Bloggpaus 2 – 26 oktober

Imorgon (tisdag) åker jag bort till solens rike – Japan, tills den 26:e oktober. Jag tar alltså en bloggpaus och kommer förmodligen inte att skriva någonting här under tiden jag är borta, men man vet aldrig om det dyker upp någon rolig japansk filmgrej!

Medan jag är borta kan ni dock roa er med att läsa mina recensioner över japanska filmer som jag postar här nedan!

Sayōnara さようなら!

A Geisha (Gion bayashi) (1953)

Augustirapsodi (Hachi-gatsu no kyôshikyoku) (1991)

Avsked (Okuribito) (2008)

Blodets tron (Kumonosu-jô) (1957)

De sju samurajerna (Shichinin no samurai) (1954)

Den vilda flykten (Kakushi-toride no san-akunin) (1958)

En eftermiddag om hösten (Sanma no aji) (1962)

Floating Clouds (Ukigumo) (1955)

Floating Weeds (Ukigusa) (1959)

Fogden Sansho (Sanshô dayû) (1954)

God morgon (Ohayo) (1959)

Hana-Bi (1997)

Harakiri (Seppuku) (1962)

Himmel och helvete (Tengoku to jigoku) (1963)

Kikujiros sommar (Kikujirô no natsu) (1999)

Kvinnan i sanden (Suna no onna) (1964)

Lady Snowblood (Shurayukihime) (1973)

Lone Wolf and Cub: Baby Cart at the River Styx (Kozure Ôkami: Sanzu no kawa no ubaguruma) (1972)

Lone Wolf and Cub: Sword of Vengeance (Kozure Ôkami: Kowokashi udekashi tsukamatsuru) (1972)

Norwegian Wood (Noruwei no mori) (2010)

Onda män sover gott (Warui yatsu hodo yoku nemuru) (1960)

One Wonderful Sunday (Subarashiki nichiyobi) (1947)

Rödskägg (Akahige) (1965)

Sanjuro (Tsubaki Sanjûrô) (1962)

Sent om hösten (Akibiyori) (1960)

Sent om våren (Banshun) (1949)

Skandalen (Shûbun) (1950)

Sonatine (1993)

Sword of Doom (Dai-bosatsu tôge) (1966)

Violent Cop (Sono otoko, kyôbô ni tsuki) (1989)

Yojimbo – livvakten (Yôjinbô) (1961)

Dip huet seung hung (The Killer)

Efter A Better Tomorrow II hade John Woo problem med att finansiera sitt nästa projekt. Tack vare hjälp från bl.a. Chow Yun-fats bolag kunde han dock regissera The Killer 1989. Filmen var influerad av filmer såsom Le samouraï och Mean Streets. The Killer var ingen stor hit direkt i Hongkong, men nu räknas det som en av hans allra bästa filmer.

En lönnmördare, Ah Jong (Chow Yun-fat) bestämmer sig för att göra ett sista uppdrag för åt Triaderna. Under uppdraget råkar han dock skada synen på en nattklubbssångerska. Driven av viljan att hjälpa henne ha råd med en operation accepterar han ett sista uppdrag.

Efter ett par Woo-filmer är man ganska van vid hans stil. Over-the-top-action är det som gäller helt enkelt, samt mycket användande av musik. Stilen passar perfekt för The Killer, som faktiskt innehåller oväntat mycket drama. Det är en film om vänskap och kärlek, fast gjord som en actionfilm vilket Woo klarar av mycket bra.

Handlingen i filmen har både bra tempo och är intressant att följa, vilket gör actionscenerna spännande och underhållande. Det är ofta ostigt och over-the-top, men det är lite det som är grejen, och det fungerar mycket bra enligt mig. Det är mycket musik precis som i de andra Woo-filmerna jag har sett, och den är ofta ganska ostig och smörig samtidigt som den passar mycket bra.

Chow Yun-fat är riktigt bra i huvudrollen och stjäl såklart showen. Han har en charm och utstrålning som gör honom till en av de bästa inom actiongenren. Här spelar han en lönnmördare som ändå har ett stort hjärta som rymmer både en stark vänskap och en kärleksromans. Danny Lee som spelar polisen i filmen gör även han ett bra jobb, och under flera scener har de två bra kemi.

Det som gör att den här filmen står ut och är bättre än de andra Woo-filmerna som jag har sett är tempot, de minnesvärda scenerna samt charmen. Det finns flera härliga shoot-outs och båtjakter som blir en biljakt, samt en minnesvärd och actionspäckad avslutning. Scenerna avlöser varandra och nästan alla scener känns minnesvärda i princip. Om man kan ta filmen för vad den är och inte fokusera för mycket på bristerna är detta en riktigt bra film. Woo har en känsla för actionfilm vilket han visar med The Killer.

Betyg: 4/5