Belle de jour

Belle de jour, med Catherine Deneuve i huvudrollen, är en av surrealistregissören Luis Buñuels kändaste och mest hyllade filmer. Buñuel började sin karriär under stumfilmstiden och fortsatte sedan in på 70-talet. Han har regisserat filmer i hemlandet Spanien, Frankrike och Mexiko. Belle de jour tillhör hans senare franska period och släpptes 1967. Filmen vann bl.a. Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig.

Catherine Deneuve spelar Séverine, en ung hemmafru som är gift med en doktor, Pierre. Tillsammans har de sexuella problem, och Séverine vill sällan ha någon sexuell kontakt med sin man. För att komma över sina sexuella hämningar börjar hon prostituera sig medan hennes man är på jobbet, vilket leder till att hon får namnet ”Belle de jour”.

Belle de jour använder sig av ett lågt, men behagligt tempo. Istället för att använda sig av någon traditionell handling, använder Buñuel sig av surrealism och drömmar för att skapa ett mysterium runtom Séverine. Varför har hon såna problem med att ha sexuell kontakt med sin man? Varför ser hon ofta helt känslomässigt avtrubbad ut ofta? Vad betyder hennes dröm i början av filmen?

Det intressanta med filmen är att vi som tittare ställer så många frågor, men får så få svar. Vi får ledtrådar genom surrealismen och drömmarna, men aldrig några konkreta svar. Det vore egentligen mer intressant att göra en analys av Belle de jour än att recensera den, men jag tänker inte avslöja för mycket. Kort och gott är det värt att fundera över vad som egentligen är verklighet i filmen, om det finns någon verklighet, och vad alla bjällror spelar för roll under filmens gång.

Trots att filmen saknar någon handling som egentligen engagerar tittaren, sugs man hela tiden in i filmen ändå mycket tack vare Deneuves utmärkta skådespeleri. Filmen tappar kanske lite tempo någon gång under filmens speltid på cirka 100 minuter, men den hämtar upp sig tillräckligt snabbt för att man inte ska störa sig på det.

Direkt när filmen var slut kände jag att det var ganska straight forward vad som var verklighet och vad som var drömmar, men ju mer jag tänker på det desto mer förvirrad blir jag. Det finns massor med symbolik och små detaljer som gör att man kan tolka filmen lite hursomhelst. Bjällrorna spelar en ganska stor roll, men också flashbacks till Séverines barndom samt små detaljer i orden hon väljer.

Rent spontant känns det som att man kan se den här filmen flera gånger och upptäcka något nytt varje gång då det finns så många detaljer. Jag skulle behöva se den igen för att komma fram till något helt konkret, men jag har iallafall någon aning om vad jag tror. Mycket intressant är det hursomhelst!

Betyg: 4/5

Mina favoritfilmer: Who’s Afraid of Virginia Woolf?

1966 regisserade Mike Nichols (The Graduate) sin debutfilm Who’s Afraid of Virginia Woolf? Filmen blev en hit och nominerades till 13 Oscar, varav den vann fem. Filmen innehåller bara fyra skådespelare (med två undantag i minimala roller som kan räknas som statister nästan) och utspelar sig på tre ytor (huset, trädgården och en bar). Alla fyra skådespelare (två män, två kvinnor) nominerades till en Oscar för sina roller, men bara Elizabeth Taylor och Sandy Dennis vann.

Efter en fest bjuder paret Martha (Elizabeth Taylor) och George (Richard Burton) hem ett yngre par som de träffade på festen till deras hus klockan två på natten. Det unga paret, Nick (George Segal) och Honey (Sandy Dennis), blir en slags publik då Martha och George börjar förödmjuka varandra på bäst sätt. Det hela blir ett slags ”spel” där de försöker såra varandra så mycket som möjligt.

Första gången jag såg Who’s Afraid of Virginia Woolf? var mitt i natten ungefär samma tid som filmen utspelar sig, och jag måste säga att det här definitivt är en nattfilm. Den utspelar sig nästan i realtid (den går lite fortare några gånger under andra halvan) under en natt, vilket är mycket intressant att se. Med sina 131 minuter som utspelar sig på så gott som tre platser och bygger nästan enbart på dialog skulle det här lätt ha kunnat bli en tråkig film. Det är den inte.

Sällan har jag sett en dramafilm köra över tittaren så fullständigt som Who’s Afraid of Virginia Woolf?. Det är sällan man ser en såhär bra dramafilm med utmärkt dialog, ångest, och svart humor. Oerhört imponerande för att vara en regidebut!

Under förtexterna får vi se Martha och George gå hem från en fest mitt i natten. Det är höst, och allt är filmat i mycket vackert svartvitt foto och ackompanjeras av fin stillsam musik. Detta är innan helvetet bryter loss skulle man kunna säga. George och Martha är de första karaktärerna vi får träffa. Han är en professor på universitet i staden, medan hon är dottern till presidenten av universitet. I början är det smått hånande skämt som dras mellan de två, men samtidigt känner man av att det finns någonting mellan dem och man förstår att de håller ihop.

Det unga paret som består av Nick (ett namn som aldrig nämns i filmen) och Honey kommer över efter ett tag då Georges och Marthas bråk har börjat komma igång. Sprit hälls upp i enorma mängder och spelen kan börja. Honey och Nick blir en slags publik när George och Martha börjar såra varandra. Det hela börjar rätt komiskt, men ju längre filmen går desto mer ångest får man.

Filmen kommer inte att bli rolig om jag avslöjar alltför mycket, så jag skippar att berätta alltför mycket om vad som händer senare under kvällen. Dialogen är som sagt utmärkt och fängslar en totalt under hela filmens speltid. Den första gången jag såg filmen tyckte jag att den hade något av en dipp i mitten ungefär, men såhär i efterhand tycker jag att den håller hela vägen. Manuset är, trots bristen av händelser, otroligt välskrivet och skådespelarna är av världsklass.

Elizabeth Taylor, som ansågs som en av världens vackraste kvinnor vid tiden, gick upp i vikt för rollen som den stordrickande Martha. Richard Burton, som spelar hennes man i filmen, var gift med Taylor flera gånger, och tillsammans är de ett av de kändaste ”Hollywood-paren” någonsin.

Det är imponerande och oerhört intressant hur filmen går igenom hela känsloregistret. Från en mysig start under förtexterna, till en humorfylld diskussion, till råa skämt dräpta i svart humor, till ren ångest – jag kan inte komma på någon annan film som får mig att känna alla dessa känslor. I slutändan mår man nästan fysiskt dåligt över hur jobbigt det hela egentligen är.

Jag är en sån som har svårt för det teatraliska i film, och det här är ju egentligen filmad teater nästan. Men jag trodde aldrig att jag skulle uppskatta en teatralisk film så mycket som jag gillar Who’s Afraid of Virginia Woolf?. För trots att den är teatralisk, spelar skådespelarna oerhört trovärdigt och till slut tror jag verkligen att Elizabeth Taylor är Martha. Jag hade faktiskt svårt att släppa det till en början nästa gång jag såg henne i en film.

Slutet av filmen bygger på en upptäckt, och trots att det finns hintar om den under filmens gång och man förstår den innan det avslöjas så måste jag säga att slutet är oerhört starkt. Allting faller liksom på plats och blir förståeligt. All relationsångest som filmen har byggt upp blir ännu starkare. Efter att ha kört över tittaren under en lång stund, blir det morgon efter en lång natt fylld av alkohol, och sanningar kommer fram.

Kameraarbetet i filmen är mycket fint, med många inzoomningar på karaktärernas ansikten för att fånga alla känslor som kommer fram. Filmens sista tagning är nästan den bästa, och slutscenen kommer att stanna kvar hos mig länge. Det här är en sån där film som är sällsynt berörande. Om man bortser från Paris, Texas är det här den film jag blir mest berörd av. Samtidigt går det inte riktigt att jämföra då de är två helt olika filmer. Hursomhelst är detta en film man SKA se. Absolut en av mina favoritfilmer.

Betyg: 5/5

The Harder They Come

The Harder They Come är en riktig kultfilm med ett av de mest hyllade soundtracken någonsin. 1972 regisserades filmen av Perry Henzell, och det var den första filmen som gjordes på Jamaica. Den legendariska musikern Jimmy Cliff spelar huvudrollen, och de flesta andra roller i filmen spelas av musiker eller andra kändisar. Filmen och soundtracket till filmen var enormt viktiga för reggaemusikens spridning i världen och var en av anledningarna till att musiken inte fastnade i Jamaica utan även kom till USA och resten av världen.

Jimmy Cliff spelar Ivan, en fattig bondpojke som kommer från landsbygden till Kingston med drömmar om att få ett arbete och kunna bli reggaemusiker. Det hela är inte så lätt som det verkar, och utan kontakter tar sig inte Ivan någonstans. Istället väljer han en annan bana i livet… Filmen är baserad på en verklig händelse.

OK, innan man ser den här filmen måste man ha några saker klart för sig. Detta är den första filmen som Jamaica producerade någonsin vilket självklart betyder att man kommer att behöva ignorera många tekniska missar och halvdåligt skådespeleri för att kunna uppskatta den kultklassiker. Bilden är ibland knastrig, den är gjord på en väldigt liten budget, manuset är fumligt ibland, och flera saker är allmänt dåliga. En annan varning är att språket i filmen (och på Jamaica) är inte engelska, utan patwa (eller jamaicansk keol), så undertexter är att rekommendera. Själv såg jag filmen utan undertexter (då jag inte fick tag på dem), men jag klarade mig relativt bra efter ett tag. Kanske har jag lyssnat på för mycket reggae…

Filmen är kanske mer spännande att se just p.g.a. att det är den första jamaicanska filmen någonsin och har ett grymt soundtrack än för att det skulle vara en bra film.

Den första halvan av filmen när Ivan kommer till Kingston och försöker sig på en musikkarriär är klart bäst. Under den andra halvan tappar filmen alldeles för mycket tempo och blir tråkig under flera stunder. Men musiken finns hela tiden där och lyfter många annars mediokra scener. Första halvan är definitivt inte felfri den heller, men jag tycker ändå att den har ett ganska bra flyt och inte alltför många missar. Jimmy Cliff glider runt med rödsprängda ögon och är helt okej i huvudrollen. Vissa biroller är riktigt dåliga, men för det mesta är det inte jobbigt att se.

Det intressantaste med filmen är inblicken vi får i Jamaicas rättssystem, Kingstons bakgator och musikinspelningarna från tiden. Många musiker behandlas som skit av skivbolagen vilket verkligen märks i filmen.

Soundtracket är kanske det som är värt att prata mest om. Det består av handplockade låtar gjorda på Jamaica mellan 1967-1972 med artister såsom The Melodians, The Slickers, DJ Scotty, Desmond Dekker, Toots and the Maytals och självklart Jimmy Cliff själv. En av de musikaliska höjdpunkterna i filmen är att se Toots and the Maytals stå och spela in den kända reggaelåten ”Sweet and Dandy”. Låten ”The Harder They Come” spelades in av Jimmy Cliff till filmen och blev en stor hit. I övrigt har Cliff tre låtar med på soundtracket, där ”Many Rivers To Cross” är taget från hans självbetitlade debutalbum.

Jimmy Cliff räknas nu som en av de största musikerna från Jamaica, men räknas inte till reggaeeliten. Dels för att han har spelat in massor med annan musik och dels för att han konverterade till Islam i slutet av 70-talet.

The Harder They Come är definitivt värd att se om man har det minsta intresse för reggae, annars är det bara en ganska intressant budgetfilm. Om man bara har hört Bob Marley & The Wailers innan är filmens soundtrack ett utmärkt val för att höra mer reggae.

Betyg: 3/5

Reggaerekommendationer (album som jag gillar mycket och som är värda att lyssna på för att höra olika slags reggae):

Jimmy Cliff – Jimmy Cliff (1969)

Toots and the Maytals – Funky Kingston (1972)

Toots and the Maytals – In The Dark (1973)

Bob Marley & The Wailers – Catch a Fire (1973)

Bunny Wailer – Blackheart Man (1976)

Burning Spear – Marcus Garvey (1976)

Peter Tosh – Legalize It (1976)

Augustus Pablo – East of the River Nile (1977)

The Congos – Heart of the Congos (1977)

Culture – Two Sevens Clash (1977)

Bob Marley & The Wailers – Kaya (1978)

Black Uhuru – Sinsemilla (1980)

Jimmy Cliff – Special (1982)

Samurai (Samurai Assassin)

1965 regisserade Kihachi Okamoto Samurai Assassin, en samurajfilm med Toshirô Mifune i huvudrollen som utspelar sig 1860, ett par år innan Meijirestaurationen.

Japan och Tokugawashogunatet befinner sig i upplösningstillstånd under trycket från väst. Ii Naosuke, ”Den röda djävulen”, har upphöjts till shogunens närmaste man (tairô) och styr i praktiken Japan på grund av shogunens sjukdom. I opposition står Mitoklanen som planerar att mörda Naosuke. Bland de tilltänkta mördarna finns Tsuruchiyo Niiro (Mifune), oäkta son till en adelsman och med ambitionen att upphöjas till samuraj. När hans medsvurna grips av misstankar om att han är en spion får han tillfälle att visa prov på sin svärdskonst.

Jag har tidigare sett Sword of Doom, filmen som Okamoto regisserade året efter Samurai Assassin, och tyckte om den väldigt mycket, så förväntningarna på denna film var ganska höga. Trots att Samurai Assassin når upp till Sword of Doom är det intressant att se filmen då man ser hur Okamoto utvecklade sin stil mellan de två filmerna.

Man kastas in i handlingen till filmen direkt och man måste vara på hugget då namn kastas från höger till vänster och tempot är högt. Själv blir jag lätt förvirrad flera gånger under filmens inledande 20 minuter då man måste ha koll på vem som är vem och vad de står för. Efter att man har kommit in i det hela blir det dock lättare att hänga med på vad som händer. Filmens första 50-60 minuter är helt okej, men något sega för att man ska kunna engagera sig fullt ut. Efter detta tar dock filmen fart och under den sista timmen växlar filmen mellan att vara bra och riktigt bra.

Jag vet inte om det beror på att jag såg en dålig kopia på filmen eller något annat, men bildkvalitén var tyvärr ganska risig. Det kan vara så att originalfilmen har skadats och inte restaurerats ordentligt då de flesta bilderna från filmen jag har sett på nätet är halvdana. Det är synd då jag tycker att filmen har mycket snyggt foto under flera stunder, och eftersom bildkvalitén är ganska dålig kan man inte uppskatta det fullt ut.

En stark sida som filmen visar upp är dock musiken som används ganska sparsamt, men höjer några scener så att de blir riktigt bra. Skådespeleriet varierar mellan ganska okej till mycket bra, mycket tack vare Mifune som alltid är stabil i sina roller.

Filmen är som sagt inte så jätterolig de första 50-60 minuterna vilket är synd då det hade kunnat bli en riktigt bra film om inledningen och första halvan hade varit bättre. Efter detta blir filmen bara bättre och bättre, och avslutningen på filmen är en riktig höjdare med snygga scener i snön.

Något annat som jag stör mig på är berättarrösten som flikar in lite olägligt då och då och berättar sånt som vi redan har sett i filmen. Rösten är dessutom jobbig och förstör stämningen som har byggts upp. Synd!

Samurai Assassin är en något ojämn samurajfilm, men i slutändan är jag ändå nöjd (kanske för att slutscenen var så pass bra). Den får dessutom några extra stilpoäng. Godkänd plus!

Betyg: 3,5/5

In a Lonely Place

In a Lonely Place regisserades 1950 av Nicholas Ray som antagligen är mest känd för att ha regisserat James Dean-filmen Rebel Without a Cause. 1950 var ett bra år för Hollywoodfilm, och det är lite märkligt hur tre kända filmer med liknande teman släpptes samma år – denna, Sunset Blvd. och All About Eve. Alla tre har rapp dialog och handlar om film- eller teatervärlden. Humphrey Bogart har huvudrollen i In a Lonely Place, och trots att den inte är lika känd som några av hans andra filmer, är det den här filmen som Bogart har fått mest uppskattning för rent skådespelarmässigt. Bogarts motspelerska i filmen är Gloria Grahame, som vid tiden då filmen spelades in var Nicholas Rays fru. De två gjorde slut 1951 och skilde sig 1952 efter att Ray upptäckt Grahame i säng med sin 13 (!)-åriga son som hon senare gifte sig med.

Bogart spelar Dixon Steele, en cynisk manusförfattare i Hollywood. En morgon blir han väckt av att polisen står vid hans dörr. Tjejen som hade varit hemma hos honom natten innan har blivit mördad och Steele kallas in till förhör. Han finner sitt alibi i sin granne, Laurel Gray (Grahame) som han senare faller för. Samtidigt som han står misstänkt för mord inleder han en relation med Gray.

In a Lonely Place är en film noir från tidigt 50-tal vilket innebär rapp dialog, snygga skuggor och mängder med cynism. Enligt mig är detta Bogarts bästa rollprestation. Varför? Jo, det är såhär det ligger till: han börjar som en cynisk manusförfattare som är rapp i käften och som har lite väl hett temperament, men det är ändå en person som man kan le åt och tycka är cool. Men ju längre filmen fortsätter desto mer blir man avskräckt av Bogart. Han blir våldsam, obehaglig, och nästan en psykopat. Aldrig har jag sett Bogart klara av en sådan karaktärsutveckling på ett så bra sätt.

Gloria Grahame (en personlig favorit bland noir-kvinnor) spelar även hon en av sina bästa roller. I början är hon en självsäker och självständig förförerska, men blir mer och mer av en mjukis ju längre in i filmen man kommer, vilket inte är så konstigt med tanke på vad som händer.

Filmen har en snygg stil och fotot använder sig av mycket skuggor och flera nattscener. Detta, tillsammans med stämningsfull musik, bidrar definitivt till den stundtals obehagliga och ångestladdade stämningen som filmen har. Det som gör att denna film skiljer sig från en del andra film noirer är att den även berör på ett emotionellt plan stundtals. Det är svårt att inte tycka synd om nästan alla i filmen någon gång under filmens gång, och det gäller även Bogarts roll.

In a Lonely Place har ett schysst tempo som aldrig blir för hektiskt eller långsamt under filmens 90 minuter. Spänningen är en bidragande orsak till det hela, och även om man vet att allt kommer att gå åt helvete redan från första scenen när Bogart blir aggresiv, så lyckas filmen med att vara ganska oförutsägbar vilket alltid uppskattas.

När jag skriver detta är det andra gången som jag ser In a Lonely Place, och första gången tyckte jag att den var en bra film, men inte någon av de allra bästa inom film noir. Nu när jag ser om den är det mycket fler saker som tilltalar mig. Handlingen är spännande och bra, men det bästa med filmen är stämningen och den psykologiska studien av de två personligheterna som är väldigt olika och ganska komplicerade människor.

Precis som All About Eve och Sunset Blvd. ger In a Lonely Place en cynisk bild av hela filmindustrin och Hollywood vid tiden. För mig känns hela Hollywood-skildringen realistisk, och även om den kanske inte är det får man en autentisk känsla. Sedan gillar jag också de små metafilmsgrejerna som Ray slänger in i filmen, som t.ex. när paret står i köket och pratar om vilken bra kärleksscen det skulle vara. Finurligt och smart! Hela filmen gränsar till en stark fyra och tillhör definitivt eliten av film noir-genren.

Betyg: 4/5

Land des Schweigens und der Dunkelheit (Land of Silence and Darkness)

Dokumentär. Land of Silence and Darkness är en av Werner Herzogs tidigaste filmer, regisserad 1971. Dokumentären som är 85 minuter lång följer den dövblinde kvinnan Fini Straubingers liv i Västtyskland. ”Om världen skulle gå under skulle jag inte ens märka det”.

Herzog ger en inblick i dövblindas liv genom Fini Straubinger, och träffar genom henne en rad intressanta människor som både blivit dövblinda och fötts med det eller blivit det i tidig ålder. Han utforskar kommunikationssätt, och framförallt hur livet egentligen är för dessa människor.

Eftersom hon varken hör någonting eller kan se något, är ett utformat språk genom handrörelser det enda sättet som Fini Straubinger kan kommunicera på. Hon har alltid med sig en assistent som rör hennes fingrar i olika rörelser för att forma bokstäver. Fini kan prata, men hon hör ju inte själv vad hon säger. Man blir dock imponerad över hur väl hon klarar sig och under dokumentärens gång glömmer man nästan att hon är dövblind då hon kan prata helt vanligt.

Denna dokumentär ger sig på att försöka förklara något som vi som kan höra och se aldrig kommer att kunna greppa – hur livet är som dövblind. Det enda sättet för dessa människor att ta sig fram och få någon aning om hur saker och ting ser ut är genom känsel och lukt.

Det är inte helt lätt att få något grepp om det hela, och det närmsta vi egentligen kan komma är genom en scen där Fini berättar hur livet egentligen är som dövblind. Hon åker runt och träffar en rad olika människor som varken kan se eller höra, både såna som har fötts med det och som har blivit blinda och döva med tiden. Detta ger upphov till flera starka scener där vi bl.a. får träffa en kvinna som har förlorat sin värdighet helt, och det finns inget sätt att få någon kontakt med henne.

Vi får också träffa en ung man, Vladimir, som inte heller kan kommunicera på något sätt. Han blev utstött av sin familj och lärde sig aldrig att gå, och när han försöker prata blir det bara spottljud. I en underbar scen får Vladimir en radio som han kramar om, och känner vibrationerna från musiken som spelas.

Stundtals blir dokumentären lite seg, deprimerande och sömnig, något som inte är speciellt konstigt med tanke på att den följer massor med gamla människor som knappt kan kommunicera. Herzog tar upp ämnen såsom vad det betyder att egentligen vara människa. Och genom dessa dövblinda människor, som uppskattar något så enkelt som att klappa ett djur för att få kontakt och bli fri från ensamheten en stund, visar Herzog vad den moderna materiella världen går miste om, och hur lite vi faktiskt uppskattar den enkla vardagen.

Herzog har själv sagt att han gjorde dokumentären för att leda upp till den sista sekvensen, som visar en dövblind man som vandrar iväg. Han plockar upp ett löv och känner på ett träd, och genom denna slutbild framhäver Herzog naturen och människan och hur lite vi faktiskt uppskattar allt.

Detta är inte bara en dokumentär för att visa hur lite vi egentligen uppskattar saker och ting, utan även för att visa människans förmåga att anpassa sig trots dåliga förutsättningar. Genom några barn som föddes dövblinda får vi dock se att inte alla klarar av att anpassa sig. Land of Silence and Darkness är en fin liten film som får en att tänka efter, och får en att känna för människoödena som visas.

When you let go of my hand, it is as if we were a thousand miles apart”.

Betyg: 3,5/5

Avaze gonjeshk-ha (The Song of Sparrows)

2008 regisserade den iranske regissören Majid Majidi filmen The Song of Sparrows. Filmen valdes till Irans bidrag för Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Huvudrollen spelas av Reza Naji som upptäcktes av Majid Majidi 1997 och var sedan med i Majidis film Himlens barn. Han hade sedan en roll i Majidis film Baran, så de två har haft flera samarbeten. För rollen som Karim i The Song of Sparrows vann Naji Silverbjörnen för bästa manliga skådespelare vid Berlins filmfestival.

Karim jobbar på en strutsfarm på landsbygden, men när en av strutsarna lyckas rymma mister han sitt jobb. Hans dotter behöver en ny hörapparat, så Karim beger sig till Teheran för att hitta ett nytt jobb.

The Song of Sparrows börjar mycket bra och introducerar oss för Karim på jobbet på strutsfarmen, för att sedan följa honom hem för att träffa hans familj. Hans fru har bett honom hjälpa att leta efter hans dotters hörapparat som hon har tappat i kloaken. Hans son är i full fart med att leta tillsammans med sina kompisar och till slut hittar de hörapparaten som tyvärr har gått sönder.

Tonen på filmen är allvarlig, men den är ändå fylld med humor och värme, inte minst genom relationen mellan Karim och hans son. Ibland blir Karim förbannad på sin son och tankarna går till Emil i Lönnebergas pappa då det är ganska komiskt när Karim jagar honom och skäller på honom.

Filmen är estetiskt tilltalande och musiken är mycket bra den med. Tempot är väldigt bra under det mesta av filmen och tiden flyger iväg rätt fort tycker jag.

Naji spelar Karim, familjefadern som inte alltid handlar rätt men ändå försöker sitt bästa. Han är en sympatisk karaktär, och det är när det går dåligt för honom som man känner för honom. Alla de andra skådespelarna gör även de ett mycket bra jobb. Särskilt överraskande är att barnen är så pass bra som de är då barnskådespelare är något som jag har svårt för i övrigt.

Detta är en fin liten film som berör och tåls att se om! För nu ligger betyget på en mycket stark trea, men det skulle inte förvåna mig om betyget blev högre vid en omtitt.

Betyg: 3,5/5

Kibô no kuni (The Land of Hope)

Efter två kinesiska filmer från Hongkong, två koreanska, en fransk, en österrikisk, en chilensk, en mexikansk och en colombiansk film var det dags för den sista filmen på sista dagen av Stockholm Filmfestival – den japanska filmen The Land of Hope, regisserad av Shion Sono.

Ännu en film och en regissör som jag inte visste mycket om, men efter två halvdana filmer de senaste två dagarna hade jag förväntningar på att filmen iallafall skulle vara ganska bra. Klarabiografen var halvfull med svenskar och japaner som alla skulle se sin sista festivalvisning för i år. Och vilket lättnad man kände när man visste att det var sista gången man slipper se de där jävla reklamerna på ett tag.

Nåja, tillbaka till filmen. Shion Sono är en etablerad regissör som enligt min uppfattning är ganska ojämn men ändå intressant. Denna film skulle jag ha sett i torsdags, men då blev den utsåld, så jag körde den idag istället.

The Land of Hope handlar om ett aktuellt ämne och är inspirerad av Fukushima-olyckan som inträffade förra året. Vi får följa två grannfamiljer i den fiktiva staden Oba, vars liv omkullkastats i sviterna av en jordbävning. Yasuhiko jagar iväg sin son och svärdotter men stannar själv kvar för att ta hand om sin demenssjuka fru, medan de nu föräldralösa syskonen Mitsuru och Yoko driver runt i ruinerna.

Filmen börjar väldigt mysigt och man förstår ganska snabbt vilken slags film det kommer att vara. Men det är inte en känsla man ska lita på, då filmen ändrar på sig en hel del under sin rätt så långa speltid på 133 minuter. Vi får träffa grannfamiljerna som lever i den lilla staden, och sedan är olyckan framme. En jordbävning och tsunami orsakar en härdsmälta på kärnkraftsverket i närheten och alla inom 20 kilometers radie tvingas evakuera. Det märkliga är dock att gränsen för 20 km dras precis mellan de två familjernas hus vilket tvingar den ena familjen att evakuera medan den andra stannar kvar.

The Land of Hope varierar en hel del mellan att vara komisk, allvarlig, och romantisk, en blandning som fungerar ibland men ibland gör att filmen känns lite ojämn.

Filmen följer dessutom de olika människorna vilket är något negativt kan jag tycka i slutändan. Eller ja, om det hade gjorts på ett bättre sätt och filmen hade kortats ner hade det fungerat bättre. Favoritscenerna är helt klart mellan den gravida kvinnan som är livrädd för radioaktivitet och hennes man. Dessa scener lyckas bäst med att vara både roliga och allvarliga.

Musiken i filmen är mycket bra, och just hela musiksekvensen när kvinnan berättar för sin man att hon är gravid är strålande. Fotot fångar miljöerna på ett fint sätt, och man känner av när det är kallt eller varmt. Den ”handlingen” som jag tycker minst om är om syskonen som vandrar runt i ruinerna. Som tur är får den inte lika stor plats som de andra delarna. Filmen har en svacka efter ungefär halva filmen och malar på lite för mycket för att jag ska tycka att det är jätteengagerande. Det kan ha att göra med att föräldrahistorien blir lite för absurd för min smak och spårar ur.

Som tur är lyckas filmen rädda upp det hela mot slutet och till slut beröra. Man avslutar filmen på ett vackert och varmt sätt, och slutscenen talar egentligen för sig själv vad filmen egentligen ville. Det är lite lustigt för när jag väl såg filmen tyckte jag att den var lite långtråkig under några längre sekvenser, men nu i efterhand så känns den bättre än vad jag tyckte när jag såg på den.

Tack vare stämningsfull musik, en hel del hjärta, ett aktuellt och intressant ämne och en stabil avslutning ligger filmen någonstans mellan en stabil och en stark trea. Skådespelarinsatserna är inte alltid jätteimponerande, och handlingen blir som sagt lite för banal stundtals. En ganska bra film är det hursomhelst, och en värdig avslutning på filmfestivalen för egen del.

Betyg: 3/5

Amour

Lördagskvällen på festivalen bjöd på en av festivalens tungviktsregissörers senaste film – Amour, regisserad av Michael Haneke.

Visningen var inte helt oväntat slutsåld och jag var på plats tillsammans med Movies – Noir (ni kan läsa hans recension här). Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, dels för att jag inte har sett Hanekes senaste film innan denna ännu (Det vita bandet) och dels för att Haneke både har gjort filmer som jag tycker mycket om och några som jag inte tycker om speciellt mycket. Dessutom hade jag inte läst mycket om Amour i förhand och visste inte riktigt vad den handlade om ens.

Nåväl, det är ju ändå Haneke som har regisserat filmen så då har man någon slags uppfattning om vad man kan förvänta sig, t.ex. ett dystert tema och långa tagningar.

Filmen handlar om paret Georges (Jean-Louis Trintignant) och Anne (Emmanuelle Riva). När Anne får en stroke sätts deras relation på prov. Amour vann Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes.

Redan i andra scenen vet man vad man har gett sig in på, och med tanke på filmens speltid (125 minuter) så visste man att det skulle bli en lång historia. Jag vet inte om det beror på hettan i salongen eller filmen, men efter ett tag känner jag hur jag börjar dåsa bort lite halvt i ungefär tio minuter, men när jag har tagit mig ur tillståndet så märker jag att det inte har hänt något i handlingen.

Hela filmen cirkulerar runt paret med några få utomstående. Isabelle Huppert spelar dottern Eva, och jag tycker att hon kunde ha blandats in lite mer i filmen. Nu kom hon mest med mot slutet, vilket är synd då hon gör en bra roll. Annars är det bara några olika hembiträden så är med i filmen. Resten av filmen handlar bara om paret som är i lägenheten. Jag tror att det bara är en eller två scener som inte utspelar sig i lägenheten. Visst kan slutna miljöer fungera mycket bra ibland, men i det här fallet hade det varit bättre med lite variation tycker jag.

Något som känns rätt typiskt Haneke är de långa scenerna, att allt egentligen hänger på stämningen och känslor, och avsaknaden av musik under långa stunder. Den enda musiken som är med i filmen är lite klassisk musik i början och lite pianoklinkande någon gång senare under filmen. Det finns alltså inget icke-diegetiskt ljud i filmen.

De långa scenerna och stämningen då? Mja, visst, jag gillar långa scener om de ger någonting, men mitt problem med hela Amour är att den inte ger mig någonting. Det är meningen att man ska bli berörd och känna hemskheterna, men istället blir jag mest frustrerad över att jag inte känner någonting för filmen överhuvudtaget. Det finns kanske en eller två scener som tilltalar mig, men resten känns inte någonting för mig. Haneke gottar sig i oändliga scener som känns alldeles för utdragna, och då också tråkiga.

Det finns en scen i filmen där man tror att den ska komma igång lite, men det är bara Haneke som lurar oss med en dröm. Synd, då jag började bli mer engagerad och intresserad. Nu känns det istället som att filmen bara malar på i misären som jag inte blir berörd av. En sån här film kräver att man ska bli berörd för att hålla intresset uppe och komma in i stämningen, något som den inte lyckas med för mig.

Nu säger jag inte att Amour är en dålig film. Skådespelarna är helt fantastiska och fotot är snyggt det med, men det är verkligen inte min kopp te. Om en film inte engagerar eller berör är det svårt för mig att tycka att det är bra. Om man uppskattar Hanekes övriga verk gillar man kanske den här mer än vad jag gjorde. Jag gillar som sagt några av hans filmer, och vissa finner jag inte alls bra. Haneke brukar vara mer intressant än bra, men i det här fallet tycker jag varken att det är speciellt intressant eller bra tyvärr.

Betyg: 2/5

Joven y alocada (Young & Wild)

På fredagen blev det bara en film på filmfestivalen, och jag valde att se Young & Wild regisserad av Marialy Rivas från Chile.

Precis som med de flesta filmerna jag har sett på filmfestivalen visste jag inte så mycket om Young & Wild på förhand förutom att det är en chilensk ungdomsfilm med en ganska lättsam ton. Oftast gillar jag att ha någon slags uppfattning om tonen på filmen, vilket man ofta får när man t.ex. läser om handlingen. En ganska lättsam passade bra på eftermiddagen då jag var ganska trött och skulle inte orka med någon tung film.

I Young & Wild får vi följa den 17-åriga Daniela som växt upp i ett religiöst hem av stränga föräldrar som varit helt ovetande om dotterns vilda fritidsupptåg. Filmen handlar om kulturkrocken mellan den äldre religiösa generationen, och den yngre, bloggande generationen som gärna utforskar sig själva och sin omgivning utan kläderna på.

Till en början är filmen rätt underhållande och intressant, men ju längre den håller på desto mer tappar den mig. Det kan ha berott på trötthet, men i slutändan var jag ganska ointresserad av det hela. Visst, emellanåt lyckades den vara underhållande, men manuset trevade hela tiden och blev uppklippt av olika saker såsom inklippta könsorgan eller folk som läser Danielas blogg.

Titeln Young & Wild kommer från att det är namnet på Danielas blogg i filmen som hon får ut allt om sitt liv genom. Hon skriver om sexuella möten och annat förbjudet enligt hennes familj och religiösa omgivning. Därför måste hon också hålla bloggen hemlig för hennes familj, och senare hennes pojkvän.

Det filmen lider mest av är att den försöker vara för cool, utmanande och hipp för sitt eget bästa. Jag har läst recensioner som kallar den för chockerande och provocerande vilket jag inte alls förstår. Det enda jag ser är lite billig mjukporr under scenerna då den ska vara ”chockerande”.

Den religionskritiska biten fungerar inte riktigt heller vilket är synd då det var det jag hade förhoppningar på. Istället tar mjukporren över och det hela känns bara lite fjantigt. När jag säger att filmen försöker vara för hipp för sitt eget bästa syftar jag främst på stilen. Stilen är ryckig, saker dyker upp från ingenstans, text skrivs på skärmen flera gånger, osv. Det är inte helt lätt att förklara utan att kunna visa, men stilen är verkligen ingenting som tilltalar mig och misslyckas med sitt syfte. Istället känns filmen bara ytlig, vilket är synd då det hade kunnat bli något bra.

Young & Wild är inte direkt dålig, men den är inte godkänd heller. Den lider av flera saker såsom ganska uselt skådespeleri och en stil som inte tilltalar mig. Tyvärr var detta inte mycket att hurra över.

Betyg: 2/5