Pietà

Festivalens tredje film för min del blev Kim Ki-duks Pietà. Ki-duk är en etablerad regissör och Pietà vann Guldlejonet i Venedig, så nu skulle det äntligen bli en film som man kunde ha lite förväntningar på. Samtidigt så kändes det inte som en film som man skulle ha för höga förhoppningar om, då handlingen verkade lite bisarr och tråkig när man läste om den.

Visningen gick relativt felfritt när filmen väl kom igång. Filmen startade dock cirka tio minuter för sent då det hade varit en annan visning i biografen innan, och alla som skulle se Ki-duks film fick stå i kö rätt länge och vänta på att de skulle ta sig ur biografen. Det kanske inte är så mycket att klaga över, men jag skulle träffa en kompis efter filmen, och då är en av fördelarna med filmfestivalen att filmerna ska börja i tid och reklamen ska spelas innan den utsatta visningstiden.

Pietà tar oss till Seouls skitigaste kvarter där vi får följa Kang-do, en skrupelfri lånehaj. Med en iskall blick samlar han in pengar som butiksägare har lånat av maffian, och om de inte kan betala skadar han dem för att få ut försäkringspengar som ska täcka skulden. En dag dyker en medelålderskvinna upp från ingenstans och följer efter honom. Hon påstår att hon är hans mor som lämnade honom när han var liten.

Pietà börjar mörkt, och under den första halvan av filmen finns det ingen ljusglimt alls. Vi får möta Kang-do och följer honom under en vanlig dag som indrivare. På ett hänsynslöst sätt torterar han de som har lånat pengar och inte kan betala tillbaka. Lee Jung-jin som spelar Kang-do gör ett bra jobb för det mesta, dock är hans karaktär lite tråkig och inte speciellt originell. Kang-do är tystlåten och låter hans iskalla blick tala för sig själv istället för att använda ord.

När Jang Mi-son, den mystiska kvinnan spelad av Jo Min-su, dyker upp fortsätter Kang-do att vara lika iskall och hänsynslös. Jo Min-su vann en koreansk Oscar för sin roll som Jang Mi-son. Själv tycker jag att hon är något ojämn i sitt skådespeleri. I vissa scener är hon otroligt bra medan hon inte är nå vidare i andra scener. Gråtscener har jag ofta svårt för då det krävs mycket bra skådespeleri för att det inte ska bli överdrivet eller hysteriskt. Jo Min-su klarar av vissa gråtscener, men i några blir hon lite väl hysterisk kan jag tycka.

Kim Ki-duk är en kontroversiell auteur som är känd för chockerande scener där han använder olika sätt för att provocera och chockera. Jag ska inte avslöja några ”kontroversiella” scener från Pietà, däremot kan jag konstatera att jag inte alls blir särskilt provocerad eller äcklad. Problemet är att det verkligen känns som att det är det Ki-duk vill med scenerna, och då tappar de all sin effekt. Det känns ansträngt på något sätt som inte tilltalar mig för fem öre. Det fungerar ännu sämre när det handlar om karaktärer som man inte bryr sig om överhuvudtaget.

Under andra halvan ändrar filmen ton rätt mycket. Jag antar att Ki-duk inte försökte göra en realistisk film, utan använder mycket symbolik istället, men personförändringen som Kang-do går igenom så snabbt tycker jag inte känns trovärdig och är ärligt talat lite larvigt. Dessutom har man helt plötsligt massor med scener som känns som parodier och man vet inte riktigt om Ki-duk är helt seriös eller inte. Det känns som att flera scener försöker vara seriösa men istället blir skrattretande.

Koreanerna är ju kända för sina brutala hämndfilmer, och den onödiga hämndhistorian som Pietà transformeras till hade jag verkligen klarat mig utan. Den kändes bara helt malplacerad och totalt onödig. Pietà är döpt efter skildringar av jungfru Maria som bär Jesus döda kropp, främst skildrat genom statyer och kanske främst Michelangelos kända staty. Det är därför inte konstigt att Ki-duks film är fylld med kristen symbolik.

Fotot i filmen är jag lite ambivalent till. Å ena sidan har Ki-duk fångat de skitiga miljöerna på ett snyggt sätt, men ibland blir det fula inzoomningar och rörelser som inte alls passar stilen. När Pietà är som bäst är det ett skitigt porträtt av det fattiga och kriminella Seoul, och när den är som sämst är det en absurd och tråkig historia som ballar ur och blir fånig. Tyvärr är det för mycket av det sistnämnda för att det ska bli något godkänt betyg. Det positiva var att filmen aldrig riktigt blev tråkig som en del ointressanta filmer kan bli, och det negativa var att filmen istället tog vändningar som jag inte alls gillade och försökte provocera på ett sätt som inte funkade.

Betyg: 2/5

2 svar till “Pietà

  1. Var själv tveksam till denna och det verkar ha varit ett bra val att inte se den. Kim Ki-duk har gjort någon film jag gillat, men det har även varit en del skräp så jag är inte förvånad…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s