Marley

Dokumentär. Kevin Macdonald, mest känd för sina spelfilmer The Last King of Scotland och State of Play samt dokumentären Touching the Void, regisserade 2012 dokumentären Marley, som dokumenterar reggaeikonen Bob Marleys liv. Filmen täcker Marleys liv från hans unga år till hans bortgång 1981. Tillsammans med ett fåtal andra (Michael Jackson, Elvis Presley, The Beatles, m.fl.) var Bob Marley en av musikens största ikoner det senaste århundradet. Det som gör Marley speciell jämfört med andra dokumentärer om mannen är att det här är första gången som Marley-familjen har godkänt att man använder material från deras egna, privata arkiv.

Den första timmen av den 144 minuter långa dokumentären ägnas åt Marleys uppväxt i Saint Ann och senare Trenchtown, Kingston på Jamaica, samt början på hans musikkarriär och hela historien om det legendariska reggaebandet The Wailers som Marley startade tillsammans med Peter Tosh och Bunny Wailer. Jag vet att det är en dokumentär om Bob Marley, men jag hade samtidigt velat att det las lite mer tid på hans relationer med Tosh och Wailer och varför just Marley blev den stora. Det nämns lite kort, men man hade kunnat utveckla det hela ännu mer ändå.

Resten av tiden läggs på Marleys solokarriär med det nya Wailers-bandet, hur han var som far, hans äktenskap, hur stor han blev i världen, och slutligen hans bortgång. Det hela är genomförs på ett mycket bra sätt som gör att man aldrig tappar intresset. Det skulle dock vara roligt med lite fler intervjuer med hans barn om hur det var att växa upp med Bob som far. Intervjuer med Damian, Stephen eller Ky-Mani hade inte varit helt fel.

Precis som i alla dokumentärer om kända musiker eller liknande så blir det ibland lite tjatigt när alla ska prata om hur bra han var och vilken påverkan han hade på musikvärlden. Därför tycker jag att det är intressant när man intervjuar hans barn, Rita Marley och Cindy Breakspeare som inte bara pratar gott om honom och även tar upp att han kanske inte alltid var världens bästa far. Dessa delar finner jag mest intressant nästan då jag kände till mycket av det andra innan.

Filmen slutar som sagt vid Marleys död vilket är förståeligt, och avslutningen tycker jag är mycket bra. Det hade varit intressant att se lite mer av världen efter hans bortgång dock, och hur mycket han påverkade musikvärlden egentligen. Montaget av människor från alla delar av världen som avslutning är fin och har ett syfte vilket jag gillar. Bunny Wailer hade dock gärna fått komma tillbaka in i filmen igen och pratat lite om hans bortgång. Dessutom finns det material där Peter Tosh får säga några ord om hans bortgång (Tosh dog 1987 så det går ju inte att ha något nytt material).

I sin helhet är dokumentären bra, men den hade kunnat vara ännu bättre känner jag. Nu lämnar den lite för mycket utanför för att jag ska vara helt nöjd. Den klarar en fyra i betyg, men det är knappt! Om man gillar Bob Marley är den mycket sevärd dock.

Betyg: 4/5

Searching For Sugar Man

Dokumentär. Searching For Sugar Man är en dokumentär från 2012 som handlar om musikern Rodriguez. Regissören till dokumentärfilmen är den svenska Malik Bendjelloul. Filmen har nominerats till en Oscar för bästa dokumentärfilm i år.

Sixto Rodriguez är en musiker från Detroit, Michigan som släppte två album under 70-talet. I USA var han helt okänd och sålde inte ett dugg. Det man inte visste var dock att hans musik hade blivit jättestor i Sydafrika där han jämfördes med namn som Elvis Presley, The Beatles och The Rolling Stones.

Innan jag såg filmen visste jag knappt vem Rodriguez var, och jag har undvikit att läsa om filmen då jag ville bedöma den helt själv. Om man inte vet storyn om Rodriguez rekommenderar jag att inte läsa denna recension. Under den första halvan berättas det om Rodriguez, en musiker från Detroit som spelade in två skivor i början av 70-talet som inte sålde ett dugg i hemlandet. Han gick under jorden, och det ryktades om att han till och med hade begått självmord. Samtidigt spreds hans musik bland den vita afrikaan-medelklassen i Apartheidregimens Sydafrika där han blev lika stor som Elvis. Grejen var den att ingen visste någonting om honom då det aldrig skrevs något om honom i amerikanska tidningar, och han blev något av en legend.

Under 90-talet letade två män upp information om Rodriguez och kom till slut i kontakt med honom. Under den andra halvan av filmen får vi möta Rodriguez, vi får en inblick i hans liv nu, och hur de här två killarna från Sydafrika fick honom att åka dit och spela inför tusentals av människor.

Till en början är man osäker om det här verkligen är sant då storyn om Rodriguez är så otrolig att den knappt kan vara sann. Men sedan får man reda på hur allt ligger till och först då tror man på det hela. Dokumentären är skickligt uppbyggd på det sättet, att om man inte vet någonting om Rodriguez så sitter man under hela första halvan och undrar vad som egentligen hände med den här killen. När man sedan får träffa Rodriguez och man får se hur glada alla är när han spelar i Sydafrika blir man riktigt glad inombords, och när filmen är slut är jag riktigt nöjd.

Men filmen är inte helt felfri… Bendjelloul berättar nämligen inte allt och i efterhand känns det som att han försöker göra Rodriguez mer obskyr än vad han var. Allt fokus ligger på hur stor han var i Sydafrika och hur ingen visste vem han var. Den delen är naturligtvis mycket intressant och häftig, och sann. Det som däremot inte berättas är hur det såg ut i andra länder, om han var stor någon annanstans. T.ex. så turnerade han tydligen i Australien flera gånger vilket aldrig nämns. Det är när man läser sånt som jag känner mig lite lurad. Rodriguez story är redan häftig som den är, och jag förstår inte varför man utelämnar sånt bara för att göra storyn mer otrolig. Det känns som att man förvränger sanningen lite, och det påverkar betyget då det är en dokumentärfilm.

Filmen är mycket välgjord med snyggt foto och bra tempo så rent tekniskt finns det inget fel med den. Men det är just det att man förvränger sanningen, eller utelämnar information, som gör att man blir lite besviken när man läser om hur det egentligen ligger till. För alla som inte gör någon efterforskning om Rodriguez är det här en jättejättebra film tycker jag verkligen, men jag har svårt att ge den ett riktigt högt betyg när man ska göra en fantastisk historia ännu mer fantastisk genom att utelämna viktig information.

Betyg: 3,5/5

The Glass Key

The Glass Key är en film noir regisserad av Stuart Heisler 1942, baserad på boken med samma namn skriven av Dashiell Hammett. Hammett är känd för att bl.a. ha skrivit förlagan till The Maltese Falcon. The Glass Key är den andra filmen som Veronica Lake och Alan Ladd gjorde tillsammans på 40-talet. Den japanska regissören Akira Kurosawa har nämnt The Glass Key som en av sina största influenser när han regisserade Yojimbo 1961.

The Glass Key handlar om att en högt uppsatt politiker är mordmisstänkt medan hans assisten letar efter den riktiga mördaren.

Jag har tidigare sett This Gun For Hire med duon Lake och Ladd, och där tyckte jag att de fungerade mycket bra tillsammans. De har bra kemi i The Glass Key, men den är inte lika stark som i This Gun For Hire, och det känns som att Lake hamnar lite mycket i bakgrunden i den här filmen. Filmer som handlar om politiska mord kan vara riktigt intressanta, men de kan ibland vara riktigt tråkiga också. Att se en film noir som handlar om ett politiskt mord var intressant, och jag tycker att The Glass Key inte låter det bli för mycket politik, och låter det handla om att hitta mördaren istället.

Att The Glass Key var en stor inspiration för Yojimbo var ingenting jag tänkte på under filmens gång, men när man jämför scenerna i båda filmerna där protagonisten ska rymma, märker man att de faktiskt är väldigt lika på flera sätt vilket är intressant.

The Glass Key ska också ha varit en ganska stor inspiration för filmatiseringen av The Big Sleep, en film som är en av de mest komplexa i genren. Nu är The Glass Key inte i närheten av lika komplicerad eller svårföljd som The Big Sleep, men jag känner ändå att jag kanske inte var i helt rätt stämning för den här filmen när jag såg den. Det är inte direkt en film som man kan slappna av helt till, och det gäller att man är ganska alert och hänger med på vad som händer.

Filmen har en del höga toppar med finfina scener, men samtidigt känns det som att det finns en del utfyllnad också som inte är lika intressant. Den enda gången jag tycker att den är riktigt bra under en längre period är dessutom i slutet som är stabilt. Helt klart godkänd är filmen, men inte så mycket mer tyvärr.

Betyg: 3/5

One Day

One Day regisserades 2011 av den danske regissören Lone Scherfig och är baserad på boken med samma namn som kom ut 2009. Filmen utspelar sig 1988 och sträcker sig sedan fram till 2011 då den avslutas. Anne Hathaway och Jim Sturgess spelar huvudrollerna.

Året är 1988 och natten efter deras examen från college blir starten på en återkommande relation mellan Emma och Dexter. Vi får se hur deras liv utvecklas under flera års tid, alltid med nedslag på samma datum. Ibland möts deras öden på nytt, ibland inte.

Från början trodde jag att det här skulle vara en standard rom-com, men det visade sig sedan att så var inte fallet. Vad är det då? Ett försök till att göra något seriöst känns det som. Det känns som att den försöker ta sig bort från rom-com träsket men ändå känns det lika ointressant trots att den försöker sig på något seriöst. Jag har nämnt tidigare hur filmer som sträcker sig över en längre tid ofta blir rätt misslyckade då tempot brukar vara för högt. I One Day är tempot svinhögt, och vissa år varar bara i någon minut. Trots detta är det en otroligt tråkig film att kolla på för det mesta. Jag finner ingenting intressant med karaktärerna, och det mesta känns bara som en uppbyggnad mot slutet, vilket är en besvikelse då det är alldeles för förutsägbart. Nej, det här kan jag gott leva utan. Inom några dagar kommer jag ha glömt hela filmen…

Betyg: 2-/5

Juno

När jag ligger på soffan och slötittar på TV vill jag inte ha något jätteseriöst eller något som man måste koncentrera sig på. När det visas en film vill jag nästan alltid att det ska vara en film som jag har sett någon gång förut, för då kan jag göra något annat samtidigt eller gå bort och fixa något, komma tillbaka, och sedan veta exakt vad som har hänt. I sådana lägen passar Juno, från 2007 och regisserad av Jason Reitman, ganska perfekt. Jag har sett den flera gånger, eller delar av den, och den är ganska mysig och lättsam.

Ellen Page spelar Juno, en 16-årig tjej som blir gravid efter att ha haft med sin bästa vän. Grejen är den att hon inte vill göra abort…

Juno är en film som många verkar ha många stora åsikter om… men det har inte jag. Vissa klagar på att det är anti-abortpropaganda, andra tycker att den är för indie, och vissa tycker att den bara låtsas vara indie. Personligen så bryr jag mig inte nämnvärt om något av det här. Jag skiter faktiskt fullständigt i om den är indie på riktigt eller bara är en blockbuster inslagen i indieförpackning. Därför tänker jag inte ägna någon längre tid åt att försöka recensera filmen.

Filmen är mysig, har en mysig stil, gulligt soundtrack och en bra Ellen Page. Samtidigt är dialogen för filmisk och den är aldrig direkt spännande eller oförutsägbar. Men vem behöver sådana kvalitéer när man bara ligger på soffan och vill ta det lugnt? Då räcker det med att man får ett leende på läpparna i slutet för att filmen ska vara godkänd. Iallafall för mig.

Betyg: 3/5

Roman Holiday

1953 regisserade William Wyler den romantiska klassikern Roman Holiday. Gregory Peck spelar huvudrollen (egentligen var det tänkt att Cary Grant skulle spela rollen) tillsammans med Audrey Hepburn. Detta var Hepburns första stora roll och innan hade hon bara gjort småroller utanför Hollywood. Från början var Peck den stora huvudrollsinnehavaren som skulle dra till sig publik, men halvvägs in i filmningen bad han Wyler att ändra det hela så att Hepburns namn skulle vara lika stort, något som knappt hade hänt förut i Hollywood. Hepburn vann en Oscar för rollen, och resten är historia.

Under ett pampigt statsbesök i Rom smiter den vackra prinsessan Ann ut för att slippa undan alla plikter. Hon möter då journalisten Joe som ser möjligheten att sätta tänderna i ett riktigt scoop.

Roman Holiday är en sån där film som man bara kan luta sig tillbaka och njuta av, och under de flesta scenerna tänka ”det här är filmmagi”. Jag kan inte påstå att jag är världens största fan av romantisk komedier direkt, men den här träffar precis rätt för mig. Det är absolut världens bästa romantiska komedi i mina ögon. Vad är det som gör den här filmen så bra då, kanske ni undrar? Det ska jag tala om för er…

Till en början kan vi börja med skådespelarna. Gregory Peck blev en favorit för mig när jag såg To Kill a Mockingbird för första gången, och den här rollen sköter han mycket galant den med. Han har en sofistikerad charm och är en riktig gentleman. En klassisk, grym skådespelare helt enkelt. Roman Holiday var filmen som fick mig att älska Audrey Hepburn dessutom. Inte nog med att hon är väldigt vacker, hon är dessutom en otroligt fin människa. Varenda liten min i filmen känns så äkta, och det är kemin mellan de två som gör det här så bra.

Humorn i filmen är inte överdriven trots att den är lite småtöntig, men det bidrar bara till charmen. Den hade lätt ha kunnat bli för flamsig, men här håller den sig på en lagom nivå där scenerna snarare blir charmiga och vackra än roliga. Men det är ju inte humorn som är det främsta här, utan det är spänningen och romantiken som gör att man engagerar sig så mycket som man gör. För filmen är spännande, tro det eller ej. Det är en sån där film där tittaren hela tiden vet mest, och man vill bara säga till de två karaktärerna vad som egentligen händer. Till en början vet inte Joe vem Ann är, och när han får reda på vem hon egentligen är, vet inte Ann vem han egentligen är. Till en början känner jag frustration, men sedan går man med på det hela.

Filmen är två timmar lång vilket är väldigt mycket för en romantisk komedi, men den tappar aldrig någon fart eller tempo. Den är hela tiden intressant, och en av anledningarna är för att den innehåller så lite fysisk romans. De två är fina tillsammans och gillar varandra, men det finns bara en eller två fysiska kärleksscener vilket är ganska speciellt.

En annan sak som filmen lyckas med är att den lyckas undvika alla klyschor som brukar finnas i såna här romantiska filmer. Slutet är helt fantastiskt tycker jag, och man skulle inte kunna avsluta den på ett bättre sätt som fortfarande är realistiskt. Det är lyckligt, men ändå sorgligt. Ja, det är lite bitterljuvt kan man säga. Men framförallt är det vackert.

Det här är en film som har det där lilla extra tycker jag, och en film som man kan se flera gånger om och om igen. Om man gillar Hepburn och Peck som jag gör, är det svårt att inte tycka om det här. Jag har svårt att tänka mig att någon någonsin kommer att kunna klå den här filmen inom den romantiska-komedigenren. För det här är riktig filmmagi, det är äkta.

Betyg: 4,5/5

Predator

Tillsammans med Terminator-filmerna och kanske någon till film, är Predator den kändaste filmen med Arnold Schwarzenegger. Filmen regisserades 1987 av Die Hard-regissören John McTiernan och har genom åren blivit en av de populäraste actionfilmerna. Sedan dess har det gjorts uppföljare till filmen, och andra filmer där själva rovdjuret i filmen är med (bl.a. Alien vs. Predator).

Djupt inne i Latinamerikas djungler blir ett team av elitsoldater slaktade av ett mystiskt rovdjur. De är inte längre jägarna – de är bytet…

Dåliga skådespelarinsatser, ganska tunt manus, mycket testosteron, dåliga one-liners. Ja, vad ska man säga? Det är här är en riktig klassiker inom actiongenren! Men alla dessa saker är anledningen till att man överhuvudtaget ser någon annan film med Arnold Schwarzenegger än Terminator, så man vet vad man ger sig in på. Den enda skillnaden är att Predator håller en högre nivå än de flesta Arnold-filmerna, vilket inte är så konstigt med McTiernan bakom rattarna.

Filmen har ett skönt tempo, och det händer hela tiden någonting. Fotot är ganska snyggt, och djungelmiljöerna bidrar verkligen till stämningen i filmen. Trots att manuset är ganska svagt, har det sina positiva sidor. T.ex. så slipper vi massor med bakgrundsinformation om både teamet och själva rovdjuret vilket är skönt då filmen kan koncentrera sig på action. Samtidigt så har går inte allting för fort. T.ex. ser vi inte ens rovdjuret på riktigt för ens efter cirka 45-50 minuter vilket gör en nyfiken och förväntansfull.

Arnold är självklart höjdpunkten i filmen, och det blir extra bra med Carl Weathers i filmen också. Weathers är mest känd för att ha varit med i Predator, men också de fyra första Rocky-filmerna. Scenen där Dutch (Arnold) och Dillon (Weathers) träffas för första gången är fylld av testosteron och är riktigt episk.

Själv rovdjuret då? Jodå, det är väl ganska coolt, men samtidigt lite löjligt. Dock är avslutningen mellan Dutch och rovdjuret en klassiker och är en cool scen. Det är underhållningen och miljöerna som den här filmen vinner på samt några klassiska repliker. Och det är egentligen allt man behöver för en bra Arnold-film!

Betyg: 4/5

 

Les diaboliques (De djävulska)

1955 regisserade Henri-Georges Clouzot Les diaboliques som betyder ”de djävulska” på svenska. Filmen gjordes två år efter Clouzots kändaste film Fruktans lön. Filmen har en slags fransk Hitcock-känsla över sig, vilket inte är så konstigt då Clouzot hann ta rättigheterna till manuset precis innan Hitchcock. Filmen blev senare en inspiration till en av Hitchcocks kändaste filmer, Psycho, som släpptes fem år senare.

På en internatskola härjar en sadistisk rektor. Men både hans fru och hans älskarinna har fått nog, och en dag planerar de att göra sig av med rektorn…

De djävulska benämns ofta som en skräckfilm, vilket jag tycker är rätt vilseledande. Nej, det här är ingen skräckfilm, det är en thriller i Hitchcock-anda och ingenting annat. Psycho håller jag som en skräckfilm, men det här är något helt annat. Det är en ganska långsam, krypande thriller om ett mord på en rektor.

När jag ser filmen för andra gången är det en sak som jag kommer att tänka på, och det är att när man ser filmen igen så kommer man ihåg de flesta scenerna, men innan jag började kolla minns jag inte ett dugg förutom slutet. Det är inte så konstigt att det är slutet man minns bäst, då detta är något av en överraskning och kanske det som filmen har hyllats för mest och är bäst ihågkommen för. När filmen är slut dyker det till och med upp en text på rutan som är en uppmaning till att inte vara ”djävulsk” och inte avslöja slutet för sina vänner. Det är lite roligt, och det visar också att filmskaparna visste själva att slutet var filmens största styrka.

Tyvärr tycker jag att resten av filmen är något ojämn. När den är som bäst är den riktigt, riktigt bra, men det finns några svagare partier i filmen som drar ner betyget en del. Dessutom känner jag att tempot är lite för lågt, och några till nagelbitande scener skulle behövts för att få filmen att flyta på bättre. Skådespelarinsatserna är inget att klaga på, musiken och de tysta partierna är skickliga, och fotot är snyggt och lite film noir-aktigt. Men samtidigt är det bara slutet som får mig att känna att detta är något utöver det vanliga, och jag har svårt för att säga att jag tycker att filmen är riktigt bra. Det är en bra film, absolut, men det känns som att det saknas något även den andra gången jag ser den. Det hade varit spännande att se vad ”the master of suspense”, Alfred Hitchcock hade kunnat göra med den här filmen.

Betyg: 3,5/5

The Muppets

Mupparna var ett program som sändes på 70-talet och har fått en slags kultstämpel över sig genom åren. Sen dess har flera försök gjorts för att få folk att bli intresserade av programmet igen, och den senaste filmen heter helt enkelt The Muppets och släpptes 2011. Filmen blev en succé och vann till och med en Oscar för bästa låt. Filmen är något aktuell för tillfället då Walt Disney Pictures börjar filma uppföljaren till filmen nu i januari 2013.

På semester i Los Angeles upptäcker Walter, världens största mupp-fan, och hans vänner Gary och Mary från Smalltown, USA, att oljemagnaten Tex Richman har planer på att riva Mupparnas teater och borra efter olja på platsen. Det gamla gänget måste återförenas för att stoppa Richman.

OK, det här är en familjefilm. Släng undan cynismen och försök att njut bara – det är den gyllene regeln för den här typen av filmer. Hur kul är det att sitta och vara kritisk medan man sitter och kollar på en sån här film liksom?

Jason Segel spelar Gary som har en bror som heter Walter. När Gary ska till Los Angeles med sin flickvän Mary (Amy Adams) för att fira deras 10-årsdag som ett par bjuder Gary med Walter för att han ska få se den gamla Muppetsstudion. Att blanda dockor och riktiga människor i en film har aldrig varit någon riktig hit anser jag, men i detta fall fungerar det. Jason Segel och Amy Adams har den där avslappnade charmen som gör att det hela fungerar.

Filmen är en oskyldig och ganska rolig familjefilm som faktiskt går hem hos mig. Härliga sånger tillsammans med en förutsägbar och sockersöt handling passar perfekt för en sån här film, och trots att jag inte riktigt har någon koppling till Mupparna förutom att jag kanske har sett något avsnitt av den gamla serien, gillar jag alla karaktärerna som man känner igen. Den svenska kocken och Animal är bäst såklart…

Annars finns det inte så mycket att säga om filmen, för man ska som sagt inte sitta och vara kritisk under en sån här film. Den är fylld med cameos (vissa bättre än andra) vilket är kul ibland, men det finns ingenting som riktigt sticker ut från en vanlig familjefilm. Men inte är det dåligt för det, jag tyckte att den var skön underhållning för stunden!

Betyg: 3/5

L’eclisse (Feber)

L’eclisse, som betyder eclipse eller förmörkelse, är en italiensk film från 1962 regisserad av Michelangelo Antonioni. Filmen har dock den svenska titeln Feber av någon anledning, men kallas oftast för sin italienska titel. Filmen är den sista i en inofficiell trilogi av filmer som Antonioni regisserade i början av 60-talet där L’Avventura var den första delen och La Notte den andra. Huvudrollerna spelas av italienskan Monica Vitti (som medverkar i alla tre filmerna i trilogin) samt av fransmannen Alain Delon.

Vittoria (Vitti) lämnar sin pojkvän Riccardo. Strax därefter träffar hon den unge börsmäklaren Piero (Delon).

Det här är en film som jag har hört talas om under en längre tid, men det har aldrig blivit av att jag har sett den. Man brukar alltid ha någon slags aning om vad man kommer tycka om en film när man läser om den osv. men med L’eclisse kändes det som att det antingen kunde vara fisk eller fågel. Jag hade aldrig sett något av Antonioni innan, så därför hade jag ingenting att jämföra med direkt.

Detta blev även min första film med Monica Vitti, som visade sig vara något av en besvikelse i filmen. Jag tycker att hon mest är jobbig och går runt och är tråkig. Jag får inte någon som helst känsla för hennes karaktär vilket gör att hon känns väldigt slätstruken. Delon har jag däremot sett flera filmer med på kort tid och han gillar jag skarpt. Han gör väl inte någon av sina bättre roller i L’eclisse, men jag får ändå någon slags förståelse för hans karaktär.

Att man skulle känna sig distanserad från karaktärerna var en av två saker som jag visste på förhand. Det är meningen att filmen ska få åskådaren att känna sig alienerad och distanserad från karaktärerna. Problemet är att jag inte tycker att det är ett sätt som fungerar för mig. Det får det hela att kännas väldigt tråkigt istället. Fotot är mycket snyggt, men det räcker liksom inte för att det här ska bli en bra film när allt annat känns ganska tråkigt och meningslöst. Jag förstår att det är väldigt många som inte håller med mig här, men tyvärr är det så jag känner. En film måste antingen underhålla eller få en att känna något för att jag ska bli intresserad. Den här är varken underhållande eller känslomässigt laddad.

Den andra saker som jag visste om filmen på förhand var att slutet skulle vara fantastiskt. Därför valde jag att inte läsa särskilt mycket om filmen på förhand då jag inte ville få slutet avslöjat för mig. Var det fantastiskt då? Nej, inte fantastiskt, men jag tyckte att det var en väldigt bra avslutning faktiskt, och jag blev positivt överraskad. Men när endast cirka 30 minuter av en 120 minuters film är riktigt bra är det svårt att sätta något bra betyg. Det håller tyvärr inte för ett godkänt betyg.

Betyg: 2,5/5