Rocky II

Uppföljaren till Rocky släpptes tre år efter den första filmen, 1979, och regisserades denna gång av Sylvester Stallone själv. Nästan alla karaktärer återkommer, vissa med en större roll än i första filmen och vissa med en mindre. Även t.ex. Frank Stallone gör om sin roll som ledare av gatuluffarna som sjunger. Filmen fick en generellt god respons och hyllades som en av de bättre filmerna 1979.

Filmen börjar där den första filmen slutar, och fortsätter sedan med att Rocky och Adrian gifter sig och skaffar hus. Desperat försöker Rocky skaffa ett vanligt jobb efter att ha lagt av med boxning sedan doktorn sagt åt honom att han kan bli blind om han fortsätter. Men Apollo Creed är inte nöjd efter den förra matchen, och utmanar Rocky ännu en gång.

Om man ser till hela filmen så är denna snäppet sämre än första filmen, och misstaget är att den upprepar sig lite för mycket istället för att göra något nytt. Samtidigt finns det delar som är bättre än första filmen, bland annat avslutningsfighten. Under den första halvan fokuserar filmen nästan helt på Rockys och Adrians förhållande, hur de skaffar hus, och Rocky ska skaffa ett jobb. Filmen är ganska jämn, men den har tyvärr en liten dipp när Adrian ska föda och hela filmen blir lite seg. Men den kommer som tur är igång igen efter det och avslutas på ett bra sätt.

Den första delen som fokuserar på Rocky och Adrian är nästan den bästa delen i filmen, och är den jag minns bäst från när jag har sett den innan (för några år sedan). Dialogen känns naturlig, och jag gillar Rockys försök till att vara romantisk trots att han är lite bakom flötet. Scenen där han friar till Adrian är t.ex. riktigt bra och välspelad.

Jag gillar hur tränaren Mickey får en lite större roll i den här filmen och Adrians bror Paulie har en lite mindre roll. Mickey visar sin mer mänskliga sida i denna filmen vilket jag gillar. Precis som första filmen är det inget tekniskt mästerverk direkt, utan en underhållande film som går att se på många gånger. Den har kanske inte samma charm som den första filmen, men det är ju verkligen ingen dålig film. Som jag minns det tappar serien en hel del efter Rocky II, vilket till stor del kan bero på att de satsar mer på boxningen än drama. Jag hade för mig att andra filmen också var lite så, men jag blev positivt överraskad när jag upptäckte att även denna film innehöll en hel del drama. En helt klart godkänd film med ett plus i kanten!

Betyg: 3,5/5

Rocky

Den kända och ikoniska boxningsfilmen Rocky kom 1976 och regisserades av John G. Avildsen. Men det är inte Avildsens namn man lägger på hjärnan när det gäller Rocky såklart. Detta var Sylvester Stallones genombrottsfilm som gjorde honom till en stjärna. Det var här en av filmhistoriens största actionskådisar fick sin första stora vinst då han hade skrivit manuset till filmen som vann tre Oscars, bland annat för bästa film. Och hans roll som Rocky Balboa är den man främst förknippar med Stallone tillsammans med John Rambo i Rambo-filmerna.

Stallone spelar Rocky Balboa, en boxare och lånehaj i Philadelphia. Han får chansen att möta världsmästaren i boxning, Apollo Creed, (Carl Weathers) när Creeds motståndare i en match i Philadelphia inte kan boxas, och Creed bestämmer sig för att låta en okänd underdog möta honom i ringen.

Storyn är en klassiker om den amerikanska drömmen. En okänd och fattig boxare får chansen att möta världsmästaren i boxning, och blir känd över hela landet över en natt. Klyschigt? Javisst. Men det finns något med den här filmen som gör den så älskvärd. Det är stämningen, det är romansen, den är det skitiga livet i Philadelphia, och det är Stallone. Det här är en av få gånger som jag kan säga att Stallone gör en riktigt bra roll. Missförstå mig inte, jag gillar Stallone, och jag tycker att han är rolig att se på i filmer, men att påstå att han har gjort många fantastiska roller är att ljuga. Men han är ju inte den typen av skådespelare heller, så det är ingenting som man ska förvänta sig av Stallone. Men i Rocky är det annorlunda. Han fångar den fattige, rätt korkade karaktären perfekt.

Kärlekshistorien i Rocky känns inte heller krystad på något sätt trots att även den känns rätt klassisk. Stora Rocky gillar inte de snygga tjejerna i stan, utan han är intresserad av den blyga, lite fulsnygga tjejen som jobbar på den lokala djuraffären. Talia Shire gör ett bra jobb i rollen som Adrian, som Rocky bjuder ut.

Det finns mycket man kan säga om Rocky, men det skulle ta för lång tid. Det är en sån där film som inte är perfekt direkt, men som man har sett en miljon gånger och tycker om lika mycket varje gång. Allt från tränaren Mickeys (Burgess Meredith) ilskna pepp, till kvarterets lodisgäng som sjunger på gatorna (och leds av Sylvesters bror, Frank) känns lika klockrent varenda gång man ser på filmen. Filmserien drogs så småningom ut på, och efter tredje filmen tappade filmerna den mesta av sin charm (vad jag minns iallafall), men den första filmen kommer alltid att stå kvar som en riktigt bra film i mina ögon.

Det här är en sådan där film som är en ”must-see”. Inte för att den är tekniskt perfekt eller har grymt skådespeleri, utan för att den är såpass klassisk och samtidigt är en film som passar i alla situationer. Och det är en film man vill se om många, många gånger.

Betyg: 4/5

Days of Wine and Roses

Jag har på senaste tiden varit dålig på att skriva här på bloggen vilket endast beror på en sak, och det är att jag inte har sett så mycket film på senaste tiden, och när jag har gjort det är det filmer jag redan har skrivit om. Men nu är det dags för en färsk recension! Filmen är Days of Wine and Roses regisserad av Blake Edwards 1962 med Jack Lemmon och Lee Remick i huvudrollerna. Filmen vann en Oscar för titellåten, och både Lemmon och Remick nominerades till varsin Oscar. Filmen var tidigt ute med att visa hur alkohol och alkoholism kan förstöra liv.

Joe (Lemmon) träffar Kirsten (Remick) genom jobbet. Joe har en passion för alkohol som han snabbt delar med sig av och får Kirsten att börja dricka. De två gifter sig och skaffar barn, och är på ytan en perfekt familj. Men under ytan har båda alkohol som sitt största intresse och allvarligaste problem.

Jag har tidigare sett två filmer av Blake Edwards, Breakfast at Tiffany’s och The Pink Panther så det var spännande att se vad han kunde göra med ett sånt här allvarligt ämne. Billy Wilders film The Lost Weekend från 1945 var en av, eller möjligen den första amerikanska filmen som visade problemen med alkohol där alkoholisten inte var något halvroligt fyllo, utan en riktig människa med riktiga problem. I Days of Wine and Roses visar Edwards upp en liknande bild, men här är det båda parterna i förhållandet som har problem, och det är egentligen alkoholen som håller dem tillsammans.

Filmen målar upp en mörk bild med många starka scener och få ljusglimtar, för att skapa en realistisk bild av alkoholens påverkan. Man träffar kvinna, man får kvinna att börja dricka med honom, spriten blir deras gemensamma intresse, de skaffar barn och hus, och allt går långsamt åt helvete.

Jack Lemmon har länge varit en favoritskådespelare, men han har oftast varit en favorit i komedier. Därför är det riktigt kul att se honom göra ett så otroligt bra jobb i denna film där han får spela på alla känslor. Han är glad, frustrerad, ledsen, arg, full, nykter. Han är helt enkelt magnifik. Scenen i trädgårdshuset (säger inte mer) är bland de bästa Lemmon någonsin har gjort. Trots detta vågar jag säga att Lee Remick är minst lika bra i sin roll som den förstörda hustrun Kirsten. Hon börjar som en vanlig tjej som gillar choklad, men blir snabbt en fullblodad alkoholist. Hennes förhållande till sin känslokalla far är också intressant, och under några scener får man lite äckliga vibbar att allt kanske inte står rätt till mellan de två.

Musiken i filmen måste man också hylla. Titellåten är härlig, men det är jazzmusiken i bakgrunden under stora delar av filmen som bidrar till stämningen. De mörka gatorna med snyggt svartvitt foto ackompanjeras perfekt av jazzmusiken.

Days of Wine and Roses är en mycket dyster film som det är svårt att inte bli berörd av. Under vissa delar kanske filmen tappar lite fokus och blir lite långrandig, men det gör ingenting när en perfekt scen kan följa upp det. Och när man når slutet vet man att vissa av scenerna man kanske tyckte var lite långa eller onödiga hade en viktig del i det hela. Därför kan jag inte säga att filmen borde ha kapats ner, däremot finns det några saker som hade ha kunnat gjorts bättre.

Det här är en mycket sevärd och viktig film, som är ett måste om man är ett fan av någon av huvudskådespelarna eller av bra skådespeleri i allmänhet. Här finns det mycket att hämta!

Betyg: 4/5

Gangster Squad

Gangster Squad, regisserad av Ruben Fleischer, hade premiär i januari i år efter att ha blivit framflyttad från september 2012. Första trailern för filmen släpptes i maj, men efter skjutningarna i Colorado i juli tvingades filmskaparna att ändra i filmen då den innehöll en scen som kunde vara stötande p.g.a. biografskjutningarna. Scener behövde göras om, och premiären blev istället uppskjuten till januari 2013.

Sean Penn spelar skurken Mickey Cohen som styr Los Angeles i slutet av 40-talet och början av 50-talet. I den korrupta poliskåren hittas ett par poliser som är trötta på det hela och bestämmer sig för att bekämpa maffian till varje pris, och formar därför gruppen som kallar sig för Gangster Squad.

Själva handlingen eller produktionen av Gangster Squad var något som gjorde mig särskilt uppspelt eller fick mig att vilja se den, det verkade helt enkelt som en rätt ordinär actionfilm. Men med tunga skådespelare såsom Sean Penn, Ryan Gosling, Josh Brolin och Nick Nolte blev jag ändå lite sugen på att se den. Gosling känns ärligt talat rätt ordinär och gör inte mycket som jag tycker är utöver hans vanliga. Josh Brolin hanterar huvudrollen på ett bra sätt, men det är ändå ingenting speciellt. Emma Stone spelar Cohens tjej och är helt okej i rollen, men inte mer. Och Sean Penn, ja, han är faktiskt en stor besvikelse måste jag tyvärr säga. Jag är ett jättestort Penn-fan och tycker att han är en fantastiskt skådespelare, men i Gangster Squad övertygar han inte för fem öre. Han är alldeles för överdriven och överspelar i nästan varje scen. Mycket synd för en sådan bra skådespelare.

I övrigt är Gangster Squad en ganska blek film. När man väl ser den är den ganska underhållande och så, men den är väldigt lätt bortglömd och det är ingenting som kommer att stanna kvar länge. En dussinfilm helt enkelt. Värt att notera är dock musiken, som är alldeles förfärlig på sina ställen, inte minst i dramatiska scener där man tar i så att man spricker i princip. Nä, det här är ingenting som är värt att se direkt, om man inte vill se allt med någon av nämnda skådespelare.

Betyg: 2/5