Days of Wine and Roses

Jag har på senaste tiden varit dålig på att skriva här på bloggen vilket endast beror på en sak, och det är att jag inte har sett så mycket film på senaste tiden, och när jag har gjort det är det filmer jag redan har skrivit om. Men nu är det dags för en färsk recension! Filmen är Days of Wine and Roses regisserad av Blake Edwards 1962 med Jack Lemmon och Lee Remick i huvudrollerna. Filmen vann en Oscar för titellåten, och både Lemmon och Remick nominerades till varsin Oscar. Filmen var tidigt ute med att visa hur alkohol och alkoholism kan förstöra liv.

Joe (Lemmon) träffar Kirsten (Remick) genom jobbet. Joe har en passion för alkohol som han snabbt delar med sig av och får Kirsten att börja dricka. De två gifter sig och skaffar barn, och är på ytan en perfekt familj. Men under ytan har båda alkohol som sitt största intresse och allvarligaste problem.

Jag har tidigare sett två filmer av Blake Edwards, Breakfast at Tiffany’s och The Pink Panther så det var spännande att se vad han kunde göra med ett sånt här allvarligt ämne. Billy Wilders film The Lost Weekend från 1945 var en av, eller möjligen den första amerikanska filmen som visade problemen med alkohol där alkoholisten inte var något halvroligt fyllo, utan en riktig människa med riktiga problem. I Days of Wine and Roses visar Edwards upp en liknande bild, men här är det båda parterna i förhållandet som har problem, och det är egentligen alkoholen som håller dem tillsammans.

Filmen målar upp en mörk bild med många starka scener och få ljusglimtar, för att skapa en realistisk bild av alkoholens påverkan. Man träffar kvinna, man får kvinna att börja dricka med honom, spriten blir deras gemensamma intresse, de skaffar barn och hus, och allt går långsamt åt helvete.

Jack Lemmon har länge varit en favoritskådespelare, men han har oftast varit en favorit i komedier. Därför är det riktigt kul att se honom göra ett så otroligt bra jobb i denna film där han får spela på alla känslor. Han är glad, frustrerad, ledsen, arg, full, nykter. Han är helt enkelt magnifik. Scenen i trädgårdshuset (säger inte mer) är bland de bästa Lemmon någonsin har gjort. Trots detta vågar jag säga att Lee Remick är minst lika bra i sin roll som den förstörda hustrun Kirsten. Hon börjar som en vanlig tjej som gillar choklad, men blir snabbt en fullblodad alkoholist. Hennes förhållande till sin känslokalla far är också intressant, och under några scener får man lite äckliga vibbar att allt kanske inte står rätt till mellan de två.

Musiken i filmen måste man också hylla. Titellåten är härlig, men det är jazzmusiken i bakgrunden under stora delar av filmen som bidrar till stämningen. De mörka gatorna med snyggt svartvitt foto ackompanjeras perfekt av jazzmusiken.

Days of Wine and Roses är en mycket dyster film som det är svårt att inte bli berörd av. Under vissa delar kanske filmen tappar lite fokus och blir lite långrandig, men det gör ingenting när en perfekt scen kan följa upp det. Och när man når slutet vet man att vissa av scenerna man kanske tyckte var lite långa eller onödiga hade en viktig del i det hela. Därför kan jag inte säga att filmen borde ha kapats ner, däremot finns det några saker som hade ha kunnat gjorts bättre.

Det här är en mycket sevärd och viktig film, som är ett måste om man är ett fan av någon av huvudskådespelarna eller av bra skådespeleri i allmänhet. Här finns det mycket att hämta!

Betyg: 4/5

6 svar till “Days of Wine and Roses

  1. Kul att ha dig tillbaka! Och lika kul att du sett en mycket trevlig film. Såg den själv för något år sen och fastnade också för den. Utmärkt skådespeleri av båda, jag håller med. Filmen har lite humor, men på det stora hela är den stark och mörk.

    Håller annars med om allt du skriver och skriver under på betyget, 4/5. Blake Edwards är mest känd för Rosa Pantern-filmerna med Peter Sellers, men han gjorde några riktiga höjdare vid sidan om också, detta är en av dem. Allt för okänd, eller kanske osedd film.

    Vad jag skrev om Days of Wine and Roses.

    • Läste faktiskt om den hos dig och blev sugen på att se den själv! Håller med om att det finns lite humor, men den blir rätt mörk när allt annat är så starkt.

      Blev sugen på att se lite mer av Blake Edwards då han tydligt visar att han har talang i den här filmen!

      • Ah, trevligt. Jo, visst hamnar humorn i skymundan av resten. Tycker också det är bra, det här ska vara lite starkare.

        Jag gillade även Experiment in Terror som kom samma år som denna. Fräck liten thriller som har en hel del saker att gilla. Kanske inte lika klassisk som denna, men jag uppskattade den helt klart.

      • Läste lite av din text om Experiment in Terror, men avbröt då jag inte vill veta för mycket. Verkar ju riktigt bra! Med Lee Remick också, blev sugen på att se mer med henne. Glenn Ford är aldrig fel heller. Tack för tipset!

  2. Jack Lemmon är alltid fantastisk, och när du skriver att han spelar ut hela registret blir jag ju givetvis sugen på att se den. Känner igen titeln, men kan inte säga att jag visste vad det var för film. Tack för tipset!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s