A Fish Called Wanda

1988, fem år efter att den brittiska ”komedigruppen” Monty Python splittrats, skrev den kändaste medlemmen i gänget, John Cleese, manuset till filmen A Fish Called Wanda, regisserad av Charles Crichton. Huvudrollerna spelas av John Cleese, Jamie Lee Curtis, Kevin Kline och Cleeses gamla Python-kollega, Michael Palin.

Filmen handlar om fyra personer som ska utföra ett rån i London, för att senare lura varandra på bytet. Rånet lyckas, men en av personerna åker fast då två av de andra skvallrar för polisen om vem som utfört rånet. Dock lyckas han flytta på bytet innan polisen får tag i honom, och de andra måste försöka få reda på var bytet är.

Med John Cleese som manusförfattare är det nästan en självklarhet att det är en komedi att man kommer att få se. Dock är det inte samma absurda humor från de gamla Monty Python sketcherna och filmerna, utan detta är lite mer av en ”vanlig” komedi med en ordentlig handling och drama och spänning, där inte varje scen är komisk.

Cleese spelar advokaten Archie som ska försvara George Thomason (Tom Georgeson), hjärnan bakom rånet. Thomasons andrehand är den stammande djurälskaren Ken Pile (Michael Palin), vars jobb är att mörda det enda vittnet till rånet, en äldre dam med tre hundar. Jamie Lee Curtis och Kevin Kline spelar ett par som försöker blåsa George och Ken på bytet. Wanda (Curtis) är tillsammans med George för att få tag på bytet, och låtsas som att Otto (Kline) är hennes bror. Eftersom George hinner förflytta bytet innan han blir tagen av polisen försöker Wanda förföra Archie då han är Georges advokat, för att försöka få tag på information om bytet.

I en film med både John Cleese och Michael Palin är det lite oväntat att det är Kevin Kline som gör den bästa och roligaste insatsen i filmen (en insats som han f.ö. vann en Oscar för). De bästa scenerna är de då han vägrar erkänna att han är svartsjuk över att Wanda förför Archie och försöker att spionera på dem genom att bl.a. ta sig in i Archies hus medan Wanda är där.

Filmen har ett ganska högt tempo, och den blir aldrig tråkig, utan den är underhållande hela tiden även om det inte är skämt hela tiden. Kline står för de roliga replikerna, medan Cleese står för de roliga situationerna som uppstår kan man nästan säga. Palin hamnar lite i bakgrunden, men är även han mycket rolig i flera scener.

Många komedier gör fel när de försöker blanda spänning med komedi, men i A Fish Called Wanda kommer alltid komedin och underhållningsvärdet i första hand vilket gör det till en mycket lyckad komedi.

Betyg: 4/5

360

360 är en dramafilm med thriller inslag skriven av Peter Morgan och regisserad av den brasilianska regissören Fernando Meirelles. Filmen följer flera karaktärer som kopplas ihop löst där huvudtemat är kärlek.

Filmen börjar i Wien och fortsätter till Paris, London, Bratislava, Rio, Denver och Phoenix. Karaktärerna består bl.a. en slovakisk prostituerad och hennes syster, en äldre man som söker efter sin försvunna dotter, en sexualförbrytare, en algerisk tandläkare och hans assistent, samt denne assistents man som jobbar som chaufför och assistent till en rik man som håller på med olagliga affärer.

360 är upplagd som en episodfilm där de olika delarna ska kopplas samman. Ja, de ska till och med forma en cirkel, därav titeln. Men precis som så många andra filmer med samma berättarteknik haltar den på flera punkter, kanske främst för att alla karaktärer inte får tillräckligt med utrymme för att man ska kunna skapa sig en åsikt om dem. Det känns som att man försöker klämma in alldeles för mycket helt enkelt, och de olika historierna är lite väl svagt sammanhållande.

I rollerna hittar vi både kända skådespelare såsom Jude Law, Rachel Weisz, Anthony Hopkins och Ben Foster, men även många okända skådespelare. Något som är riktigt positivt är att det inte spelar någon roll om de är kända eller inte, de okända får lika mycket speltid som kändisarna. Något som inte är lika positivt är att det är cirka 13 olika roller som ska plats i denna film. Det hade räckt med några färre, helt klart.

För stunden är filmen underhållande, men det känns som att man kommer att glömma det mesta av den väldigt snabbt. Det finns ett fåtal scener som är riktigt bra som man kommer att minnas, men annars finns det inte mycket minnesvärt här inte. Min favoritsekvens är nog den som utspelar sig på flyget och flygplatsen som involverar Anthony Hopkins och Ben Fosters karaktärer, samt den brasilianska kvinnan Rui. Även den sista sekvensen med Sergei är relativt minnesvärd och fin.

Rent skådespelarmässigt är Ben Foster min favorit i filmen som gör rollen som sexualförbrytare mycket bra och trovärdig. Även Vladimir Vdovichenkov som Sergei gör en stark insats. Min slutsats med filmen är att en sådan här film är svårt att göra bra utan att det finns några större brister. Men den var som sagt underhållande för stunden och stundtals rätt spännande faktiskt, så ett godkänt betyg förtjänar den.

Betyg: 3/5

Paths of Glory

1957 regisserade Stanley Kubrick sin sista film på 50-talet, Paths of Glory. Filmen är en anti-krigsfilm som utspelar sig under Första världskriget och var Kubricks första kommersiella hit som blev hyllad av kritiker och inledde Kubricks väg till att bli en av de största genom tiderna. Filmen förbjöds både i Frankrike och Tyskland under en tid.

Kirk Douglas spelar Överste Sax, som måste försvara tre soldater som ställs inför rätta efter att en attack avbrutits av de få överlevande soldaterna.

Krigsfilmer är aldrig någonting som har intresserat mig nämnvärt. Oftast blir de alldeles för översentimentala eller patriotiska för min smak, och det ligger alldeles för mycket fokus på att skapa ”coola” strider istället för en ordentlig story. Paths of Glory är dock en osentimental och ganska kall dramafilm som handlar om en situation inom militären snarare än om själva kriget. Därför kan man nästan kalla det för en anti-militärfilm snarare än en anti-krigsfilm skulle jag vilja påstå, trots att det egentligen är båda delarna.

Filmen klockar in på 87 minuter, och är alltså en ganska kort film. Trots detta tycker jag att starten är alldeles för seg för min smak, och Kubrick lyckas inte med att fånga mitt intresse direkt. Det är först när militärstyrkans överordnade säger åt trupper att attackera sina egna män som jag börjar bli intresserad av handlingen, och sedan lyckas Kubrick bra med att hålla mitt intresse uppe resten av filmen.

Filmen har hyllats för sitt foto, vilket den absolut förtjänar. Det finns flera grymma tagningar, inte minst den ikoniska tagningen när Douglas går genom skyttegraven samtidigt som kameran gör en åkning baklänges med fokus på Douglas. Ljussättning är någonting som Kubrick alltid har varit en mästare på, och det finns flera fina scener där ljus och skuggor används på snygga sätt.

Skådespeleriet i filmen är dock lite styltigt, och det händer flera gånger att skådespelarna överspelar alldeles för mycket. Kirk Douglas är givetvis bra i sin roll, men kanske inte lika bra som jag hade förväntat mig, då detta ska vara en av hans allra mest hyllade roller. Jag föredrar honom helt klart i säg t.ex. Ace in the Hole.

Filmen gör många rätt, men också en del missar och saker som gör att jag inte blir fullt engagerad, bland annat en lite seg start som inte fångade mig. Det finns tyvärr flera saker som gör att jag aldrig riktigt kan bli emotionellt tagen av filmen som jag hade hoppats på, vilket är riktigt synd då detta är en mycket bra film på flera sätt. Slutscenen räddar upp en del av detta dock, och filmen slutar på ett sätt som jag blir nöjd med.

Paths of Glory tillhör inte Kubrick-eliten, och om jag gav den ett högre betyg än vad jag gör känns det som att jag bara skulle göra det för att det är Kubrick. Jag vet att han kan bättre än det här, det har han visat flera gånger! En stark trea når ändå filmen upp till, vilket givetvis är ett bra betyg det med. Men högre än så kan jag inte ge den p.g.a. anledningar som jag har tagit upp i texten.

Betyg: 3,5/5

Varg

Varg är en svensk film från 2008, regisserad av Daniel Alfredson med Peter Stormare i huvudrollen. Filmen utspelar sig och spelades in i Jämtland vid gränsen mellan Norge och Sverige.

Stormare spelar Klemens, en samisk enstöring som jobbar som renskötare. Hans brorson Nejla (Robin Lundberg) ser upp till honom och vill till varje pris leva samma liv. Men vare sig hans mamma eller samhället vill låta detta ske. Allting ställs på sin spets när deras sätt att leva blir attackerat från ett oväntat håll, och de ser sig tvingade att handla utanför lag och rätt.

Varg är en småputtrig dramafilm som glider på utan några större överraskningar. Miljöerna i filmen är ett plus, och fotot som fångar naturen är fint det med. Stormare gör en bra insats som Klemens, och även Robin Lundberg som spelar Nejla överraskar och är bra i sin roll. Det finns ett par scener som höjer filmen, och stundtals är den nästan riktigt bra. Tyvärr är detta alltför sällan, och egentligen är detta en ganska medioker film som man kommer att glömma ganska fort. Det finns ingenting som överraskar direkt eller gör den speciell på något sätt. Dock är det kul att se lite svensk film som utspelar sig i Norrland.

Ljudet är, som vanligt i svensk film, helt åt helvete, och när skådespelarna dessutom har en dialekt som inte är alltför lätt för alla att förstå så blir ljudet ett stort problem. Det gör att man aldrig riktigt kan koppla av och bara kolla, utan hela tiden måste koncentrera sig för att höra vad de egentligen säger. När ska svensk film förbättra ljudet egentligen? Det hjälper ju inte att så många svenska skådespelare mumlar heller för den delen…

Betyg: 3/5