Sight & Sound – Critics Top 50 Poll

Var tionde år samlar filmtidningen Sight & Sound ihop kritiker och regissörer för att sammanställa en topplista över världens bästa filmer. Egentligen är listan inte speciellt unik enligt mig, men den är trots allt mer intressant än t.ex. IMDbs Top 250 Films. Nu i augusti 2012 släpptes kritikernas topplista, och det är egentligen första gången som listan har sammanställts när internet har varit stort. Första listan sammanställdes 1952 och den senaste listan släpptes 2002. Det är en av de mest respekterade filmlistorna som sammanställs, kanske den mest respekterade t.o.m.

Personligen gillar jag inte riktigt denna typ av listor då ”världens bästa filmer” är subjektivt och inte objektivt. Det finns inte någon objektiv sanning om vilken som är världens bästa film. Jag har diskuterat frågan flera gånger och det är ett ganska svårt ämne egentligen. Vad ska man ta hänsyn till när man bedömer en film? Personligen tycker jag att det är väldigt individuellt och för mig handlar det mycket om känslor. När jag ser film tar jag hänsyn till foto, musik, skådespelare, manus, osv. Men det viktigaste är inte om fotot är snyggt eller om skådespelarna är bra (det betyder inte att dessa saker kan göra filmen bättre). För mig handlar det om en känsla man får av en bra film. En film kan vara dåligt gjord men med mycket charm och man blir glad av den. Då ser jag hellre den än någon tråkig film som är extremt välgjord men inte ger mig någonting alls. Detta betyder naturligtvis inte att t.ex. långsamma filmer är dåliga, så länge de ger mig något. Sedan finns det ju såklart filmer som man själv inte gillar så jättemycket men man inser ändå att den har sina kvalitéer. Citizen Kane är en film som jag finner OK, men jag förstår ändå varför många gillar den och tycker att den är fantastisk.

Citizen Kane kommer ofta etta på denna typ av listor och då kan folk undra: om det inte finns någon objektivt bästa film, hur kan då Citizen Kane och The Godfather alltid komma etta? Dessa filmer var revolutionerande på något sätt och förändrade sättet att göra film på vilket självklart leder till att många uppskattar dem. Personligen tycker jag inte att man ska ta så mycket hänsyn till det historiska när man ser på film. Folk som gillar filmer för att ”de var bra för sin tid” är ganska blåsta kan jag tycka. Sen tror jag mycket på att detta är någon slags masspsykos som har skapats. Eftersom dessa filmer har legat etta så länge så ”ska” man tycka om dem.

Samtidigt finns det folk som klagar på andra för att de gillar äldre filmer och hävdar att de bara gör det för att verka intellektuella och för att de förändrade filmhistorien. Dessa personer är också idioter och har uppenbarligen inte sett mycket gammal film. Sunrise: A Song of Two Humans från 1927 är en hyllad stumfilm som jag gillar väldigt mycket. Men jag gillar den ju inte för att den förändrade något eller var revolutionerande, eller bra för sin tid. Nej, jag gillar den för att det är en fin och berörande film som fortfarande håller. Att den är så pass gammal är imponerande, visst, men det är ju knappast därför jag gillar den.

Det ska noteras att jag inte har något emot listor. Jag älskar att skapa listor över mina personliga favoriter. Det är när ”objektiva” listor skapas som jag blir lite skeptisk. Så, nu när ni vet vad jag tycker om listor och sätt att bedöma film på kan jag hoppa fram till listan. Den fullständiga listan över kritikernas favoritfilmer hittar ni här.

Topp 10-listan:

1. Vertigo (Hitchcock, 1958)

2. Citizen Kane (Welles, 1941)

3. Föräldrarna (Tôkyô Monogatari) (Ozu, 1953)

4. Spelets regler (La Règle du jour) (Renoir, 1939)

5. Sunrise: A Song of Two Humans (Murnau, 1927)

6. 2001: A Space Odyssey (Kubrick, 1968)

7. The Searchers (Ford, 1956)

8. Mannen med filmkameran (Chelovek s kino-apparatom) (Vertov, 1929)

9. En kvinnas martyrium (La Passion de Jeanne d’Arc) (Dreyer, 1927)

10. 8½ (Fellini, 1963)

Vad jag tycker: Personligen så har jag har sett åtta utav tio filmer på topp 10-listan och endast en av filmerna skulle jag kunna säga är en favoritfilm (Vertigo). Överhuvudtaget bjuder inte listan på något chockerande. Den stora nyheten var att Citizen Kane tappade förstaplatsen, vilket jag tycker är helt rätt. Listan är full av filmer som har ansetts som bäst väldigt länge nu så därför kommer ingenting som någon större överraskning.

Jag kan inte direkt säga att jag gillar listan då den är fylld med massor av filmer som man ”ska” tycka om. Samtidigt tycker jag ändå att listan är mer inriktad till filmälskare än många andra listor.

 

I fokus: Audrey Hepburn & The Children’s Hour

Audrey Hepburn (1929-1993) var en av världens mest älskade skådespelerskor och hade en filmkarriär som varade i 48 år (1948-1989). Hepburn föddes i Belgien med brittiska, österrikiska och holländska rötter och gjorde sin filmdebut i Nederlands in zeven lessen, 1948 i en jätteliten roll. Hon vann en Oscar i sin första huvudroll i sin första amerikanska film, Roman Holiday (1953) och nominerades till ytterligare fyra Oscars (Sabrina, The Nun’s Story, Breakfast at Tiffany’s och Wait Until Dark) samt vann fyra BAFTA priser. Hon kom dessutom trea i AFI’s 100 Years… 100 Stars lista bland kvinnorna efter Katherine Hepburn och Bette Davis.

Efter ett par biroller i Storbritannien fick hon sin första huvudroll i William Wylers film Roman Holiday tillsammans med Gregory Peck, eftersom Wyler ville ha en okänd brittisk skådespelerska i huvudrollen. Audrey, som var en dansös levde upp till alla förväntningar och vann en Oscar för sin roll. Därefter tog hennes karriär fart och hon hann vara med i två Billy Wilder filmer, en musikal med Fred Astaire och en John Huston västern innan hon gjorde sin kanske mest oförglömliga och kändaste roll som Holly Golightly i Breakfast at Tiffany’s, 1961. Efter 1967 var Hepburn borta från skådespeleriet i flera längre perioder (men gjorde några enstaka roller) innan hon gjorde en sista roll i Steven Spielbergs film Always från 1989.

Mellan Breakfast at Tiffany’s och en annan av hennes kändaste filmer, My Fair Lady gjorde Hepburn tre filmer. Den mest bortglömda av dessa är The Children’s Hour (1961) som kom samma år som Breakfast at Tiffany’s.

The Children’s Hour handlar om Karen Wright (Audrey Hepburn) och Martha Dobie (Shirley MacLaine) som har en flickskola tillsammans. De är bästa vänner och Karen är förlovad med Dr. Joe Cardin (James Garner). Problem uppstår dock när en av flickorna på skolan börjar ljuga och sprider ett rykte om att Karen och Martha är lesbiska och tillsammans. Lögnen vänder uppochner på deras värld och alla föräldrar väljer att dra sina barn ur skolan…

Filmen är regisserad av William Wyler, som Hepburn gjorde sin debut med, som behandlar ett oerhört vågat ämne för sin tid. Även om ord som ”lesbisk” och ”homosexuell” aldrig nämns i filmen förstår man precis vad det handlar om. Homosexualitet var inte ett förekommande ämne i Hollywood förens slutet på 60-talet och New Hollywood eran, vilket gör att filmen känns väldigt före sin tid.

Filmen är i svartvitt och fotot är väldigt snyggt med sina utmärkande skuggor som gör att filmen känns extra mörk tillsammans med storyn. Det känns inte alls som en typisk Audrey Hepburn film vilket gör att även hennes skådespeleri utmärker sig från det vanliga. Hepburn är såklart en utmärkt skådespelare, men det är sällan man ser henne göra en sån här dyster roll. Även Shirley MacLaine gör en strålande insats hon.

”Ondska”, ”lögner” och ”kärlek” är ord som beskriver denna film som har ett ganska lågt men behagligt tempo där oväntade saker händer. The Children’s Hour är en film som gör en upprörd, arg, ledsen och kan ge en ångest, men ger samtidigt en bild av hur homosexualitet behandlades på tiden. Jag tycker att den är en viktig, bortglömd film som är ett måste för alla Audrey Hepburn-, Shirley MacLaine- och William Wyler-fans.

Betyg: 4/5