Stockholm Filmfestival 7-18 november

Klockan 18.00 idag har Mikael Marcimains film Call girl premiär i Sverige, samtidigt som den inleder den Stockholms 23:e filmfestival. Detta blir den första jag går på och det ska bli riktigt kul att se massor med film som man annars hade missat helt.

Mitt festivalande börjar dock inte ikväll, utan imorgon kväll. Call girl har premiär på svenska biografer på fredag den 9:e november vilket är en av anledningen till att jag inte kommer att se den ikväll eller på festivalen överhuvudtaget.

Jag har valt ut cirka tio filmer som jag kommer att se mellan imorgon och nästa fredag (eventuellt söndag) och jag kommer att skriva om samtliga här på bloggen. Om jag ser något som är riktigt bra hoppas jag att kunna tipsa om filmen i fråga. Vilka filmer jag ska se kommer jag inte att avslöja, utan man får helt enkelt spana in bloggen när jag skriver om dem! Jag kommer dessutom att länka till samtliga filmrecensioner genom det här inlägget som ni hittar i kategorin ”Listor och annat” här till höger.
8 november 2012

Love Me Not (不能愛) – Hongkong, 3,5/5

9 november 2012

Vulgaria – Hongkong, 2,5/5

10 november 2012

Pietà – Sydkorea, 2/5

14 november 2012

Like Someone in Love – Frankrike, 4/5

After Lucía (Después de Lucía) – Mexiko, 3,5/5

15 november 2012

Nameless Gangster (Bumchoiwaui junjaeng) – Sydkorea, 3/5

Field of Amapolas (Jardín de Amapolas) – Colombia, 4/5

16 november 2012

Young & Wild (Joven y alocada) – Chile, 2/5

17 november 2012

Amour – Österrike, 2/5

18 november 2012

The Land of Hope (Kibô no kuni) – Japan, 3/5

Sight & Sound – Critics Top 50 Poll

Var tionde år samlar filmtidningen Sight & Sound ihop kritiker och regissörer för att sammanställa en topplista över världens bästa filmer. Egentligen är listan inte speciellt unik enligt mig, men den är trots allt mer intressant än t.ex. IMDbs Top 250 Films. Nu i augusti 2012 släpptes kritikernas topplista, och det är egentligen första gången som listan har sammanställts när internet har varit stort. Första listan sammanställdes 1952 och den senaste listan släpptes 2002. Det är en av de mest respekterade filmlistorna som sammanställs, kanske den mest respekterade t.o.m.

Personligen gillar jag inte riktigt denna typ av listor då ”världens bästa filmer” är subjektivt och inte objektivt. Det finns inte någon objektiv sanning om vilken som är världens bästa film. Jag har diskuterat frågan flera gånger och det är ett ganska svårt ämne egentligen. Vad ska man ta hänsyn till när man bedömer en film? Personligen tycker jag att det är väldigt individuellt och för mig handlar det mycket om känslor. När jag ser film tar jag hänsyn till foto, musik, skådespelare, manus, osv. Men det viktigaste är inte om fotot är snyggt eller om skådespelarna är bra (det betyder inte att dessa saker kan göra filmen bättre). För mig handlar det om en känsla man får av en bra film. En film kan vara dåligt gjord men med mycket charm och man blir glad av den. Då ser jag hellre den än någon tråkig film som är extremt välgjord men inte ger mig någonting alls. Detta betyder naturligtvis inte att t.ex. långsamma filmer är dåliga, så länge de ger mig något. Sedan finns det ju såklart filmer som man själv inte gillar så jättemycket men man inser ändå att den har sina kvalitéer. Citizen Kane är en film som jag finner OK, men jag förstår ändå varför många gillar den och tycker att den är fantastisk.

Citizen Kane kommer ofta etta på denna typ av listor och då kan folk undra: om det inte finns någon objektivt bästa film, hur kan då Citizen Kane och The Godfather alltid komma etta? Dessa filmer var revolutionerande på något sätt och förändrade sättet att göra film på vilket självklart leder till att många uppskattar dem. Personligen tycker jag inte att man ska ta så mycket hänsyn till det historiska när man ser på film. Folk som gillar filmer för att ”de var bra för sin tid” är ganska blåsta kan jag tycka. Sen tror jag mycket på att detta är någon slags masspsykos som har skapats. Eftersom dessa filmer har legat etta så länge så ”ska” man tycka om dem.

Samtidigt finns det folk som klagar på andra för att de gillar äldre filmer och hävdar att de bara gör det för att verka intellektuella och för att de förändrade filmhistorien. Dessa personer är också idioter och har uppenbarligen inte sett mycket gammal film. Sunrise: A Song of Two Humans från 1927 är en hyllad stumfilm som jag gillar väldigt mycket. Men jag gillar den ju inte för att den förändrade något eller var revolutionerande, eller bra för sin tid. Nej, jag gillar den för att det är en fin och berörande film som fortfarande håller. Att den är så pass gammal är imponerande, visst, men det är ju knappast därför jag gillar den.

Det ska noteras att jag inte har något emot listor. Jag älskar att skapa listor över mina personliga favoriter. Det är när ”objektiva” listor skapas som jag blir lite skeptisk. Så, nu när ni vet vad jag tycker om listor och sätt att bedöma film på kan jag hoppa fram till listan. Den fullständiga listan över kritikernas favoritfilmer hittar ni här.

Topp 10-listan:

1. Vertigo (Hitchcock, 1958)

2. Citizen Kane (Welles, 1941)

3. Föräldrarna (Tôkyô Monogatari) (Ozu, 1953)

4. Spelets regler (La Règle du jour) (Renoir, 1939)

5. Sunrise: A Song of Two Humans (Murnau, 1927)

6. 2001: A Space Odyssey (Kubrick, 1968)

7. The Searchers (Ford, 1956)

8. Mannen med filmkameran (Chelovek s kino-apparatom) (Vertov, 1929)

9. En kvinnas martyrium (La Passion de Jeanne d’Arc) (Dreyer, 1927)

10. 8½ (Fellini, 1963)

Vad jag tycker: Personligen så har jag har sett åtta utav tio filmer på topp 10-listan och endast en av filmerna skulle jag kunna säga är en favoritfilm (Vertigo). Överhuvudtaget bjuder inte listan på något chockerande. Den stora nyheten var att Citizen Kane tappade förstaplatsen, vilket jag tycker är helt rätt. Listan är full av filmer som har ansetts som bäst väldigt länge nu så därför kommer ingenting som någon större överraskning.

Jag kan inte direkt säga att jag gillar listan då den är fylld med massor av filmer som man ”ska” tycka om. Samtidigt tycker jag ändå att listan är mer inriktad till filmälskare än många andra listor.

 

Topp 10 – James Stewart

Blev sugen på ännu en lista, den här gången med min favoritskådespelare James Stewart! Precis som Movies – Noir bedömer jag filmens kvalité snarare än Stewarts skådespelarinsats.

#10 – Mr. Smith Goes to Washington (1939)

Trots att listan inte bedömer skådespelarinsatser kan jag inte hjälpa att ha med den här filmen på listan. Filmen är riktigt bra och höjs av Stewarts insats. James Stewart spelar en idealisk senator från landet som far till Washington och plötsligt måste kämpa en hård kamp mot cyniska politiker som försöker förstöra hans karriär. Filmen är en blandning mellan drama och humor och har en av de mest minnesvärda Stewart-scenerna i filmens höjdpunkt som filmen bygger mot. En tidig James Stewart-film som bidrog till hans storhet!

Citat:I guess this is just another lost cause, Mr. Paine. All you people don’t know about lost causes. Mr. Paine does. He said once they were the only causes worth fighting for.

#9 – Seventh Heaven (1937)

Seventh Heaven är inte direkt någon av Stewarts kändaste filmer, snarare tvärtom. Jag kom över den av misstag på YouTube för ett tag sedan. Det är en remake på stumfilmen från 1927 och en av Stewarts första huvudroller (andra tror jag). Här spelar han kloakrengöraren Chico som drömmer om att bli gatusopare. En dag räddar han en prostituerad kvinna från att bli misshandlad och hans liv vänds upp och ner. En oerhört mysig film med en strålande James Stewart! Det finns flera magiska scener och miljöerna är riktigt mysiga. En enkel och fin film helt enkelt.

Citat:Don’t move. I just want to see you nice like this”.

#8 – The Man Who Shot Liberty Valance (1962)

James Stewart spelade i många olika typer av filmer, bl.a. västern. Hans bästa västernfilm är John Ford-filmen The Man Who Shot Liberty Valance med all-star casten som består av James Stewart, John Wayne, Lee Marvin, Lee Van Cleef och Vera Miles. Filmen återberättas av James Stewarts karaktär, en senator, som återvänder till stan för en begravning av en gammal vän. Han berättar för en nyhetsreporter om hur de två bekämpade skurken Liberty Valance för många år sedan.

Citat:I don’t want to kill him, I just want to put him in jail!

#7 – Harvey (1950)

Harvey är en ganska märklig 50-talskomedi. Elwood P. Dowd (Stewart) är en vänligt sinnad medelålders man, som ständigt påstår sig vara i sällskap med en osynlig knappt två meter lång kanin. Detta ställer till med bekymmer för Elwoods syster och hon försöker därför få Elwood inlagd på ett mentalsjukhus. Detta måste vara en av Stewarts underbaraste roller som bär nästan hela filmen! Filmen är rolig och det finns många oförglömliga scener där James Stewart bl.a. beställer in två drinkar – en till sig själv och en till jättekaninen Harvey.

Citat:I always have a wonderful time, wherever I am, whomever I’m with.

#6 – The Shop Around the Corner (1940)

En klassisk romantisk komedi som är föregångaren till filmen You’ve Got Mail. Alla som har sett den filmen kan handlingen. I den lilla butiken Matuscheks i Budapest jobbar den unge Alfred Kralik. Alfred är förälskad i en kvinna han aldrig träffat eller ens vet namnet på, då deras enda kontakt varit via en postlåda. Detta var ett av fyra samarbeten mellan Stewart och sin motskådespelerska Margaret Sullavan och den i särklass bästa. Detta är en riktigt mysig film som blandar humor och romantik på ett bra sätt.

Citat:Yeah. The boss hands you the envelope. You wonder how much is in it, and you don’t want to open it. As long as the envelope’s closed, you’re a millionaire.

#5 – Rope (1948)

Rope är en klassisk Hitchcock-film som utmärker sig genom användandet av långa tagningar. Det finns bara tio tagningar i hela filmen och Hitchcock har klippt ihop som att det ska se ut som en. Två vänner mördar en tredje och bjuder över hans familj och vänner på middag. Den mördades kropp ligger i rummet och maten serveras på en kista som han ligger i. Problem uppstår dock för de två när Rupert Cadell (James Stewart) dyker upp och börjar nosa i det hela. Stewart var f.ö. den enda skådespelaren som Hitchcock sa att han respekterade.

Citat:After all, murder is – or should be – an art.

#4 – It’s a Wonderful Life (1946)

It’s a Wonderful Life är nog en av de kändaste julfilmerna någonsin och en amerikansk tradition att titta på vid jul. Slutscenen är en av de mest klassiska någonsin och historien om ängeln har upprepats otaliga gånger. Filmen följer George Baileys (James Stewart) liv genom uppgång och nergång. Historien om skyddsängeln som visar hur allt skulle vara om Bailey aldrig föddes tar inte riktigt fart förrän i slutet av filmen. Det är dock den delen som är bäst och som berör mest. En riktig feel-good film om gemenskap. Har svårt att tro att en käft lämnas utan ett leende i slutet av filmen!

Citat:What is it you want, Mary? What do you want? You want the moon? Just say the word and I’ll throw a lasso around it and pull it down.

#3 – Anatomy of a Murder (1959)

Otto Preminger har regisserat detta rättegångsdrama med en strålande Stewart i huvudrollen. Filmen är lång (160 min) men det är inget att skrämmas över för när man väl är fast märker man inte hur tiden flyger förbi. Filmen håller med andra ord ett väldigt bra tempo. Stewart spelar en advokat som får ta hand om ett fall där en man har mördat mannen som våldtagit hans fru. Men vad är egentligen sanningen och vem ljuger? Rättegångsdramer är jag svag för och den här filmen har några av de bästa rättegångsscenerna tillsammans med ett riktigt skönt soundtrack.

Citat: If you do that one more time, I’ll punch you all the way out into the middle of Lake Superior!

#2 – Vertigo (1958)

Vertigo är Alfred Hitchcocks näst-bästa film. Scottie är en före-detta polis i San Francisco som är rädd för höjder. Han får ett uppdrag av en gammal vän att förfölja hans fru och det hela utvecklar sig till ett komplicerat fall. Under långa delar av filmen hörs bara musik och soundtracket har blivit något av en klassiker. Hitchcock lyckas blanda spänning och romantik som ligger i grunden till ett större mysterium. Vertigo har dessutom en twist som man sällan kommer att glömma. Världsklass helt enkelt!

Citat:One final thing I have to do… and then I’ll be free of the past.

#1 – Rear Window (1954)

Rear Window är både Alfred Hitchcocks och James Stewarts bästa film. Konceptet har gjorts om hur många gånger som helst. Stewart spelar här en rullstolsbunden fotograf som är uttråkad och roar sig med att spionera på sina grannar. Han börjar misstänka att en av grannarna har mördat sin fru och blir mer och mer säker på sin sak. Filmen har fantastiskt kameraarbete och skådespel. James Stewart och Grace Kelly måste nästan vara filmhistoriens bästa par på stora duken. Om du bara ska se en Hitchcock eller Stewart-film, se denna!

Citat: Why would a man leave his apartment three times on a rainy night with a suitcase and come back three times?

Topp 5 – Femme fatale

#5 – Gilda

Rita Hayworth spelade karaktären Gilda i filmen med samma namn från 1946. I filmen träffar hon på sin gamla make som nu är vän med hennes nuvarande make. Gilda är en grym karaktär som dansar runt med andra män, ljuger och lurar alla. Hon lever ett vårdslöst liv och huvudaktiviteterna är att förföra och spela hasardspel.

Filmen är en av de klassiska noirfilmerna med bl.a. Glenn Ford i en stor roll som blir utsatt för Gildas spel.

Citat:Hate is a very exciting emotion, haven’t you noticed?”.

#4 – Cora

Cora spelas av Lana Turner i den klassiska noiren The Postman Always Rings Twice. En man stannar för att få jobb på bensinstationen där Cora och hennes man jobbar. Det dröjer inte länge innan de två inleder en otrohetsaffär och Cora försöker övertyga honom att mörda hennes man. Cora är en förförisk och ormig kvinna som är otrogen mot sin man och försöker få någon annan att mörda honom. Hon är en av de två huvudrollerna även fast mest fokus ligger på John Garfields karaktär Frank. En klassisk femme fatale.

Citat:If it’s the last thing I do, I’ll put you out of business.

#3 – Kathie Moffat

I Out of the Past spelas femme fatalen Kathie Moffat av Jane Greer. Hon är en av två kvinnliga karaktärer i filmen. Jeff (Robert Mitchum) dras in i sitt förflutna trots att han har ett lyckligt förhållande. Det fanns en tid då Kathie var kvinnan i hans liv och nu är hon tillbaka. Men är allt verkligen som förut? Kathie är verkligen en kvinna som man inte vill stöta på. Efter att ha skjutit sin man stack hon med hans 40 tusen dollar. När Jeff, som blivit anlitad av hennes man att hitta henne, får tag på henne förför hon honom också. Och det är inte ens slut där. En genom-ond kvinna helt enkelt.

Citat:Don’t you see you’ve only me to make deals with now?”

#2 – Katharine ”Kitty” March

Joan Bennett spelar den prostituerade Kitty i Fritz Langs film noir Scarlet Street. I den tidigare filmen The Woman in the Window spelade hon en liknande roll. Den stora skillnaden är att hon är tusen gånger mer destruktiv i denna film. Hon lurar en stackars gammal konstnär som hon tror är rik att bli tillsammans med henne för att komma åt hans pengar. Hon ljuger, spelar oskyldig, är ett fnask samt tar ära för konstnärens tavlor och får alla pengar. En oerhört deprimerande noir med en av filmhistoriens vidrigaste kvinnor.

Citat:How can a man be so dumb… I’ve been waiting to laugh in your face ever since I met you.

#1 – Phyllis Dietrichson

Barbara Stanwycks karaktär Phyllis Dietrichson i Billy Wilders film noir Double Indemnity är inte bara den kändaste femme fatalen, utan även den bästa. Likt Cora förför hon en man till att mörda hennes man så de kan leva lyckligt tillsammans. Här har vi den mest fulländade femme fatalen! Cynisk, förförisk och helt ond. Hon är inte bara otrogen mot en person, utan två! Phyllis har aldrig några planer på att rädda skinnet på någon annan än sig själv och det är ingen tillfällighet att den svenska titeln på filmen är Kvinna utan samvete. Phyllis Dietrichson är självklar etta på min lista!

Citat:I think you’re rotten!”.

King of Cool: Topp 5 – coolaste skådisarna

#5 – Charles Bronson

Född den 3 november 1921. Hans far var en litauisk invandrare och Bronsons efternamn var från början Buchinsky. Bronson lärde sig engelska först i tonåren.

I början av karriären (början av 50-talet) var Bronson med i bl.a. flera film noir. Det var dock först på 60-talet han blev känd efter att ha medverkat i filmer som The Great Escape, The Dirty Dozen och Once Upon a Time in the West. Han är också känd för att spela tuffing i flera b-filmer på 70-talet såsom Death Wish, Mr. Majestyk och The Mechanic.

Bronson var en riktig ”stone face” och spelade ofta anti-hjälten som var ute efter hämnd. Han hade många likheter med Clint Eastwood men jag tycker nog att han var mer pratsam i sina främsta roller än vad Clintan var/är.

Bronson dog av lungcancer 2003.

Bästa film: Once Upon a Time in the West (1968)

Coolast karaktär: Harmonica (Once Upon a Time in the West, 1968)

Bästa citat:Inside the men, there were three bullets” – Harmonica (Once Upon a Time in the West, 1968)

#4 – Humphrey Bogart

Humphrey Bogart föddes på juldagen 1899. Han hade en skådespelarkarriär på 26 år (1930-1956) och är en av de mest hyllade amerikanska skådespelarna någonsin (rankades #1 på AFI’s lista över legendariska amerikanska skådespelare).

Bogarts kändaste film är Casablanca men han var nog mest känd för sina hårdkokta karaktärer inom film noir genren. Filmer som The Maltese Falcon, The African Queen och The Big Sleep tillhör hans kändaste.

Hans klassiska karaktär var hårdkokt privatdetektiv som var rapp i mun. Kedjerökning och sprit tillhörde vardagen både i rollerna och privatlivet. Bogart var kanske inte så varierad i sitt skådespeleri men hade ändå en del olika karaktärer och i början av karriären var han faktiskt ofta castad som skurk.

Bogart levde det hårda livet och dog till slut 1957. Hans sista ord var ”I never should have switched from Scotch to Martinis”.

Bästa film: In a Lonely Place (1950)

Coolast karaktär: Philip Marlowe (The Big Sleep, 1946)

Bästa citat: When you’re slapped, you’ll take it and like it” – Sam Spade (The Maltese Falcon, 1941)

#3 – Clint Eastwood

Clint Eastwood föddes den 31 maj 1930. Han var och är en riktig filmikon och legend. Han har lyckats bra som både spådespelare och regissör.

Clintan började sin karriär som birollsskådis i flera b-filmer innan han slog igenom i Sergio Leones spaghettivästernfilmer. Han har genom åren nästan bara spelat hjältar och hårdkokta hjältar i olika genrer. Hans västernfilmer och polisfilmer är hans kändaste och karaktärer som The Man With No Name och Dirty Harry är legender.

Hans kändaste filmer är bl.a. Den gode, den onde, den fule, Dirty Harry och Where Eagles Dare.

Bästa film: Den gode, den onde, den fule (1966)

Coolast karaktär: Dirty Harry (Dirty Harry, 1971, m.fl.)

Bästa citat: Well, I always knew crime would pay” – Frank Morris (Escape From Alcatraz, 1979)

#2 – Toshirô Mifune

Japans kändaste skådespelare på 50- och 60-talet och en av de kändaste japanska skådespelarna för västvärlden genom tiderna föddes den första april 1920 i Kina. Toshirô Mifunes föräldrar var japaner och han flyttade till Japan vid 19 års åldern.
Mifune gjorde sina kändaste filmer tillsammans med Akira Kurosawa i ett långvarigt regissör-skådespelare samarbete. Han spelade många olika roller men är bäst ihågkommen för sina samurajroller. Hans grova röst och hårda uttryck gör honom lättigenkännlig.

Hans kändaste filmer är bl.a. Yojimbo, De sju samurajerna, Rashômon och Den vilda flykten. Förutom Kurosawa är han känd för andra samurajfilmer som Samurai Rebellion, Sword of Doom och för TV-serien Shogun.

Mifune dog på julafton 1997.

Bästa film: De sju samurajerna (1954)

Coolast karaktär: Sanjuro Kuwabatake (Yojimbo, 1961 och Sanjuro, 1962)

Bästa citat: I’m not dying yet, I have to kill quite a few men first” – Sanjuro (Yojimbo, 1961)


#1 – Robert Mitchum

Steve McQueen är egentligen den som har fått smeknamnet ”King of Cool”. Men för mig är det Robert Mitchum. Det är dock ett dött lopp mellan nummer ett, två och tre på min lista för vem som är coolast. Mitchum föddes 6 augusti 1917 och är en av de kändaste amerikanska skådespelarna genom tiderna.

Mitchum är främst ihågkommen för sina film noir roller där han ofta spelade en slags föregångare till anti-hjältar som senare skulle dyka upp i Hollywood på 50- och 60-talet. Han hade en avslappnad och cool stil som ändå var hård. Han var dessutom musiker och var en riktig charmör i filmerna han medverkade i.

Hans kändaste filmer är bl.a. The Night of the Hunter, Cape Fear och Out of the Past.

Mitchum dog av lungcancer 1997.

Bästa film: The Night of the Hunter (1955)

Coolast karaktär: Jeff (Out of the Past, 1947)

Bästa citat: Let’s go down to the bar. You can cool off while we try to impress each other” – Jeff (Out of the Past, 1947)