Days of Wine and Roses

Jag har på senaste tiden varit dålig på att skriva här på bloggen vilket endast beror på en sak, och det är att jag inte har sett så mycket film på senaste tiden, och när jag har gjort det är det filmer jag redan har skrivit om. Men nu är det dags för en färsk recension! Filmen är Days of Wine and Roses regisserad av Blake Edwards 1962 med Jack Lemmon och Lee Remick i huvudrollerna. Filmen vann en Oscar för titellåten, och både Lemmon och Remick nominerades till varsin Oscar. Filmen var tidigt ute med att visa hur alkohol och alkoholism kan förstöra liv.

Joe (Lemmon) träffar Kirsten (Remick) genom jobbet. Joe har en passion för alkohol som han snabbt delar med sig av och får Kirsten att börja dricka. De två gifter sig och skaffar barn, och är på ytan en perfekt familj. Men under ytan har båda alkohol som sitt största intresse och allvarligaste problem.

Jag har tidigare sett två filmer av Blake Edwards, Breakfast at Tiffany’s och The Pink Panther så det var spännande att se vad han kunde göra med ett sånt här allvarligt ämne. Billy Wilders film The Lost Weekend från 1945 var en av, eller möjligen den första amerikanska filmen som visade problemen med alkohol där alkoholisten inte var något halvroligt fyllo, utan en riktig människa med riktiga problem. I Days of Wine and Roses visar Edwards upp en liknande bild, men här är det båda parterna i förhållandet som har problem, och det är egentligen alkoholen som håller dem tillsammans.

Filmen målar upp en mörk bild med många starka scener och få ljusglimtar, för att skapa en realistisk bild av alkoholens påverkan. Man träffar kvinna, man får kvinna att börja dricka med honom, spriten blir deras gemensamma intresse, de skaffar barn och hus, och allt går långsamt åt helvete.

Jack Lemmon har länge varit en favoritskådespelare, men han har oftast varit en favorit i komedier. Därför är det riktigt kul att se honom göra ett så otroligt bra jobb i denna film där han får spela på alla känslor. Han är glad, frustrerad, ledsen, arg, full, nykter. Han är helt enkelt magnifik. Scenen i trädgårdshuset (säger inte mer) är bland de bästa Lemmon någonsin har gjort. Trots detta vågar jag säga att Lee Remick är minst lika bra i sin roll som den förstörda hustrun Kirsten. Hon börjar som en vanlig tjej som gillar choklad, men blir snabbt en fullblodad alkoholist. Hennes förhållande till sin känslokalla far är också intressant, och under några scener får man lite äckliga vibbar att allt kanske inte står rätt till mellan de två.

Musiken i filmen måste man också hylla. Titellåten är härlig, men det är jazzmusiken i bakgrunden under stora delar av filmen som bidrar till stämningen. De mörka gatorna med snyggt svartvitt foto ackompanjeras perfekt av jazzmusiken.

Days of Wine and Roses är en mycket dyster film som det är svårt att inte bli berörd av. Under vissa delar kanske filmen tappar lite fokus och blir lite långrandig, men det gör ingenting när en perfekt scen kan följa upp det. Och när man når slutet vet man att vissa av scenerna man kanske tyckte var lite långa eller onödiga hade en viktig del i det hela. Därför kan jag inte säga att filmen borde ha kapats ner, däremot finns det några saker som hade ha kunnat gjorts bättre.

Det här är en mycket sevärd och viktig film, som är ett måste om man är ett fan av någon av huvudskådespelarna eller av bra skådespeleri i allmänhet. Här finns det mycket att hämta!

Betyg: 4/5

Gangster Squad

Gangster Squad, regisserad av Ruben Fleischer, hade premiär i januari i år efter att ha blivit framflyttad från september 2012. Första trailern för filmen släpptes i maj, men efter skjutningarna i Colorado i juli tvingades filmskaparna att ändra i filmen då den innehöll en scen som kunde vara stötande p.g.a. biografskjutningarna. Scener behövde göras om, och premiären blev istället uppskjuten till januari 2013.

Sean Penn spelar skurken Mickey Cohen som styr Los Angeles i slutet av 40-talet och början av 50-talet. I den korrupta poliskåren hittas ett par poliser som är trötta på det hela och bestämmer sig för att bekämpa maffian till varje pris, och formar därför gruppen som kallar sig för Gangster Squad.

Själva handlingen eller produktionen av Gangster Squad var något som gjorde mig särskilt uppspelt eller fick mig att vilja se den, det verkade helt enkelt som en rätt ordinär actionfilm. Men med tunga skådespelare såsom Sean Penn, Ryan Gosling, Josh Brolin och Nick Nolte blev jag ändå lite sugen på att se den. Gosling känns ärligt talat rätt ordinär och gör inte mycket som jag tycker är utöver hans vanliga. Josh Brolin hanterar huvudrollen på ett bra sätt, men det är ändå ingenting speciellt. Emma Stone spelar Cohens tjej och är helt okej i rollen, men inte mer. Och Sean Penn, ja, han är faktiskt en stor besvikelse måste jag tyvärr säga. Jag är ett jättestort Penn-fan och tycker att han är en fantastiskt skådespelare, men i Gangster Squad övertygar han inte för fem öre. Han är alldeles för överdriven och överspelar i nästan varje scen. Mycket synd för en sådan bra skådespelare.

I övrigt är Gangster Squad en ganska blek film. När man väl ser den är den ganska underhållande och så, men den är väldigt lätt bortglömd och det är ingenting som kommer att stanna kvar länge. En dussinfilm helt enkelt. Värt att notera är dock musiken, som är alldeles förfärlig på sina ställen, inte minst i dramatiska scener där man tar i så att man spricker i princip. Nä, det här är ingenting som är värt att se direkt, om man inte vill se allt med någon av nämnda skådespelare.

Betyg: 2/5

Marley

Dokumentär. Kevin Macdonald, mest känd för sina spelfilmer The Last King of Scotland och State of Play samt dokumentären Touching the Void, regisserade 2012 dokumentären Marley, som dokumenterar reggaeikonen Bob Marleys liv. Filmen täcker Marleys liv från hans unga år till hans bortgång 1981. Tillsammans med ett fåtal andra (Michael Jackson, Elvis Presley, The Beatles, m.fl.) var Bob Marley en av musikens största ikoner det senaste århundradet. Det som gör Marley speciell jämfört med andra dokumentärer om mannen är att det här är första gången som Marley-familjen har godkänt att man använder material från deras egna, privata arkiv.

Den första timmen av den 144 minuter långa dokumentären ägnas åt Marleys uppväxt i Saint Ann och senare Trenchtown, Kingston på Jamaica, samt början på hans musikkarriär och hela historien om det legendariska reggaebandet The Wailers som Marley startade tillsammans med Peter Tosh och Bunny Wailer. Jag vet att det är en dokumentär om Bob Marley, men jag hade samtidigt velat att det las lite mer tid på hans relationer med Tosh och Wailer och varför just Marley blev den stora. Det nämns lite kort, men man hade kunnat utveckla det hela ännu mer ändå.

Resten av tiden läggs på Marleys solokarriär med det nya Wailers-bandet, hur han var som far, hans äktenskap, hur stor han blev i världen, och slutligen hans bortgång. Det hela är genomförs på ett mycket bra sätt som gör att man aldrig tappar intresset. Det skulle dock vara roligt med lite fler intervjuer med hans barn om hur det var att växa upp med Bob som far. Intervjuer med Damian, Stephen eller Ky-Mani hade inte varit helt fel.

Precis som i alla dokumentärer om kända musiker eller liknande så blir det ibland lite tjatigt när alla ska prata om hur bra han var och vilken påverkan han hade på musikvärlden. Därför tycker jag att det är intressant när man intervjuar hans barn, Rita Marley och Cindy Breakspeare som inte bara pratar gott om honom och även tar upp att han kanske inte alltid var världens bästa far. Dessa delar finner jag mest intressant nästan då jag kände till mycket av det andra innan.

Filmen slutar som sagt vid Marleys död vilket är förståeligt, och avslutningen tycker jag är mycket bra. Det hade varit intressant att se lite mer av världen efter hans bortgång dock, och hur mycket han påverkade musikvärlden egentligen. Montaget av människor från alla delar av världen som avslutning är fin och har ett syfte vilket jag gillar. Bunny Wailer hade dock gärna fått komma tillbaka in i filmen igen och pratat lite om hans bortgång. Dessutom finns det material där Peter Tosh får säga några ord om hans bortgång (Tosh dog 1987 så det går ju inte att ha något nytt material).

I sin helhet är dokumentären bra, men den hade kunnat vara ännu bättre känner jag. Nu lämnar den lite för mycket utanför för att jag ska vara helt nöjd. Den klarar en fyra i betyg, men det är knappt! Om man gillar Bob Marley är den mycket sevärd dock.

Betyg: 4/5

Searching For Sugar Man

Dokumentär. Searching For Sugar Man är en dokumentär från 2012 som handlar om musikern Rodriguez. Regissören till dokumentärfilmen är den svenska Malik Bendjelloul. Filmen har nominerats till en Oscar för bästa dokumentärfilm i år.

Sixto Rodriguez är en musiker från Detroit, Michigan som släppte två album under 70-talet. I USA var han helt okänd och sålde inte ett dugg. Det man inte visste var dock att hans musik hade blivit jättestor i Sydafrika där han jämfördes med namn som Elvis Presley, The Beatles och The Rolling Stones.

Innan jag såg filmen visste jag knappt vem Rodriguez var, och jag har undvikit att läsa om filmen då jag ville bedöma den helt själv. Om man inte vet storyn om Rodriguez rekommenderar jag att inte läsa denna recension. Under den första halvan berättas det om Rodriguez, en musiker från Detroit som spelade in två skivor i början av 70-talet som inte sålde ett dugg i hemlandet. Han gick under jorden, och det ryktades om att han till och med hade begått självmord. Samtidigt spreds hans musik bland den vita afrikaan-medelklassen i Apartheidregimens Sydafrika där han blev lika stor som Elvis. Grejen var den att ingen visste någonting om honom då det aldrig skrevs något om honom i amerikanska tidningar, och han blev något av en legend.

Under 90-talet letade två män upp information om Rodriguez och kom till slut i kontakt med honom. Under den andra halvan av filmen får vi möta Rodriguez, vi får en inblick i hans liv nu, och hur de här två killarna från Sydafrika fick honom att åka dit och spela inför tusentals av människor.

Till en början är man osäker om det här verkligen är sant då storyn om Rodriguez är så otrolig att den knappt kan vara sann. Men sedan får man reda på hur allt ligger till och först då tror man på det hela. Dokumentären är skickligt uppbyggd på det sättet, att om man inte vet någonting om Rodriguez så sitter man under hela första halvan och undrar vad som egentligen hände med den här killen. När man sedan får träffa Rodriguez och man får se hur glada alla är när han spelar i Sydafrika blir man riktigt glad inombords, och när filmen är slut är jag riktigt nöjd.

Men filmen är inte helt felfri… Bendjelloul berättar nämligen inte allt och i efterhand känns det som att han försöker göra Rodriguez mer obskyr än vad han var. Allt fokus ligger på hur stor han var i Sydafrika och hur ingen visste vem han var. Den delen är naturligtvis mycket intressant och häftig, och sann. Det som däremot inte berättas är hur det såg ut i andra länder, om han var stor någon annanstans. T.ex. så turnerade han tydligen i Australien flera gånger vilket aldrig nämns. Det är när man läser sånt som jag känner mig lite lurad. Rodriguez story är redan häftig som den är, och jag förstår inte varför man utelämnar sånt bara för att göra storyn mer otrolig. Det känns som att man förvränger sanningen lite, och det påverkar betyget då det är en dokumentärfilm.

Filmen är mycket välgjord med snyggt foto och bra tempo så rent tekniskt finns det inget fel med den. Men det är just det att man förvränger sanningen, eller utelämnar information, som gör att man blir lite besviken när man läser om hur det egentligen ligger till. För alla som inte gör någon efterforskning om Rodriguez är det här en jättejättebra film tycker jag verkligen, men jag har svårt att ge den ett riktigt högt betyg när man ska göra en fantastisk historia ännu mer fantastisk genom att utelämna viktig information.

Betyg: 3,5/5

The Glass Key

The Glass Key är en film noir regisserad av Stuart Heisler 1942, baserad på boken med samma namn skriven av Dashiell Hammett. Hammett är känd för att bl.a. ha skrivit förlagan till The Maltese Falcon. The Glass Key är den andra filmen som Veronica Lake och Alan Ladd gjorde tillsammans på 40-talet. Den japanska regissören Akira Kurosawa har nämnt The Glass Key som en av sina största influenser när han regisserade Yojimbo 1961.

The Glass Key handlar om att en högt uppsatt politiker är mordmisstänkt medan hans assisten letar efter den riktiga mördaren.

Jag har tidigare sett This Gun For Hire med duon Lake och Ladd, och där tyckte jag att de fungerade mycket bra tillsammans. De har bra kemi i The Glass Key, men den är inte lika stark som i This Gun For Hire, och det känns som att Lake hamnar lite mycket i bakgrunden i den här filmen. Filmer som handlar om politiska mord kan vara riktigt intressanta, men de kan ibland vara riktigt tråkiga också. Att se en film noir som handlar om ett politiskt mord var intressant, och jag tycker att The Glass Key inte låter det bli för mycket politik, och låter det handla om att hitta mördaren istället.

Att The Glass Key var en stor inspiration för Yojimbo var ingenting jag tänkte på under filmens gång, men när man jämför scenerna i båda filmerna där protagonisten ska rymma, märker man att de faktiskt är väldigt lika på flera sätt vilket är intressant.

The Glass Key ska också ha varit en ganska stor inspiration för filmatiseringen av The Big Sleep, en film som är en av de mest komplexa i genren. Nu är The Glass Key inte i närheten av lika komplicerad eller svårföljd som The Big Sleep, men jag känner ändå att jag kanske inte var i helt rätt stämning för den här filmen när jag såg den. Det är inte direkt en film som man kan slappna av helt till, och det gäller att man är ganska alert och hänger med på vad som händer.

Filmen har en del höga toppar med finfina scener, men samtidigt känns det som att det finns en del utfyllnad också som inte är lika intressant. Den enda gången jag tycker att den är riktigt bra under en längre period är dessutom i slutet som är stabilt. Helt klart godkänd är filmen, men inte så mycket mer tyvärr.

Betyg: 3/5

One Day

One Day regisserades 2011 av den danske regissören Lone Scherfig och är baserad på boken med samma namn som kom ut 2009. Filmen utspelar sig 1988 och sträcker sig sedan fram till 2011 då den avslutas. Anne Hathaway och Jim Sturgess spelar huvudrollerna.

Året är 1988 och natten efter deras examen från college blir starten på en återkommande relation mellan Emma och Dexter. Vi får se hur deras liv utvecklas under flera års tid, alltid med nedslag på samma datum. Ibland möts deras öden på nytt, ibland inte.

Från början trodde jag att det här skulle vara en standard rom-com, men det visade sig sedan att så var inte fallet. Vad är det då? Ett försök till att göra något seriöst känns det som. Det känns som att den försöker ta sig bort från rom-com träsket men ändå känns det lika ointressant trots att den försöker sig på något seriöst. Jag har nämnt tidigare hur filmer som sträcker sig över en längre tid ofta blir rätt misslyckade då tempot brukar vara för högt. I One Day är tempot svinhögt, och vissa år varar bara i någon minut. Trots detta är det en otroligt tråkig film att kolla på för det mesta. Jag finner ingenting intressant med karaktärerna, och det mesta känns bara som en uppbyggnad mot slutet, vilket är en besvikelse då det är alldeles för förutsägbart. Nej, det här kan jag gott leva utan. Inom några dagar kommer jag ha glömt hela filmen…

Betyg: 2-/5

Juno

När jag ligger på soffan och slötittar på TV vill jag inte ha något jätteseriöst eller något som man måste koncentrera sig på. När det visas en film vill jag nästan alltid att det ska vara en film som jag har sett någon gång förut, för då kan jag göra något annat samtidigt eller gå bort och fixa något, komma tillbaka, och sedan veta exakt vad som har hänt. I sådana lägen passar Juno, från 2007 och regisserad av Jason Reitman, ganska perfekt. Jag har sett den flera gånger, eller delar av den, och den är ganska mysig och lättsam.

Ellen Page spelar Juno, en 16-årig tjej som blir gravid efter att ha haft med sin bästa vän. Grejen är den att hon inte vill göra abort…

Juno är en film som många verkar ha många stora åsikter om… men det har inte jag. Vissa klagar på att det är anti-abortpropaganda, andra tycker att den är för indie, och vissa tycker att den bara låtsas vara indie. Personligen så bryr jag mig inte nämnvärt om något av det här. Jag skiter faktiskt fullständigt i om den är indie på riktigt eller bara är en blockbuster inslagen i indieförpackning. Därför tänker jag inte ägna någon längre tid åt att försöka recensera filmen.

Filmen är mysig, har en mysig stil, gulligt soundtrack och en bra Ellen Page. Samtidigt är dialogen för filmisk och den är aldrig direkt spännande eller oförutsägbar. Men vem behöver sådana kvalitéer när man bara ligger på soffan och vill ta det lugnt? Då räcker det med att man får ett leende på läpparna i slutet för att filmen ska vara godkänd. Iallafall för mig.

Betyg: 3/5