De bästa filmerna jag såg för första gången 2012

2012 har nått sitt slut och 2013 har tagit fart, men filmåret 2012 är inte slut för varken mig eller många andra då det finns en hel del filmer som är intressanta som inte har haft premiär i Sverige än/går inte att få tag på än. Utifrån det jag har sett måste jag dock säga att 2012 har varit ett betydligt svagare filmår än 2011. Om man bortser från Stockholms Filmfestival har jag bara sett två filmer som jag kan ge ett högre betyg än tre, och då är jag lite väl snäll med den ena filmen (Lawless). Men det är inte vad det här inlägget ska handla om!

Istället för att prata om det negativa ska jag ta upp några positiva saker. Nu är det snart ett år sedan jag startade denna filmblogg, och sedan dess har jag sett en hel del fantastisk film. Jag har sett om flera filmer som jag anser förtjänar det allra högsta betyget, dock har jag inte sett någon film för första gången som jag tycker förtjänar det betyget… vilket i och för sig kan förändras vid omtittar. Men några riktigt, riktigt bra filmer har jag sett.

Här är en lista över de bästa filmerna som jag såg för första gången 2012 (i kronologisk ordning):

THE HUSTLER (1961)

Den äldsta filmen på listan, The Hustler, såg jag för första gången i somras när jag var inne i en liten Paul Newman-period. Det är inte den bästa filmen som jag såg i år, men den förtjänar definitivt en plats på listan. Newman är helt fantastisk i rollen som Eddie Felson i denna legendariska biljardfilm som var överraskande mörk och deprimerande. En riktig pärla som jag hade missat tidigare!

RÖDSKÄGG (AKAHIGE) (1965)

Under andra halvan av 2011 upptäckte jag Akira Kurosawa på riktigt och såg de flesta av hans filmer. Men det var en av hans filmer som jag medvetet sparade lite på då jag trodde att det skulle vara en av hans bästa filmer. Jag blev inte besviken. Rödskägg såg jag i början av januari 2012 och den blev direkt en favoritfilm. Jag tror att det är en sån film som kan bli en femma med tiden, men jag har inte vågat se om den ännu. Absolut en av de bästa filmerna jag såg 2012.

LE SAMOURAÏ (1967)

2012 upptäckte jag en hel del regissörer som tilltalar mig, och trots att jag bara har sett två filmer med mannen måste jag säga att Melville är en av dem. Le samouraï var mitt steg in i den franska neo-noirvärlden, och även en av de bästa filmerna jag såg 2012. Den tuffa tystnaden, det stilrena fotot och den coola musiken fångade mitt intresse direkt! En film som jag definitivt kommer att återvända till!

ONCE UPON A TIME IN THE WEST (C’ERA UNA VOLTA IL WEST) (1968)

I mars såg jag Once Upon a Time in the West för första gången vilket är lite märkligt då jag har sett Dollar-trilogin samt Once Upon a Time in America av Sergio Leone tidigare. West var en film jag hade missat, en sån där klassiker som man bör ha sett. Till slut såg jag filmen i samma veva som jag såg om Den gode, den onde, den fule, och den höll definitivt samma höga klass. Den var nästan lite bättre till och med…

THE FRENCH CONNECTION (1971)

En kväll i maj satt jag uttråkad och ensam och blev sugen på en härlig polisfilm. Jag antog att The French Connection skulle vara bra, men att det skulle vara den bästa snutfilmen som någonsin har gjorts kunde jag aldrig anat. Några månader senare såg jag om filmen, och även då höll den samma höga nivå. Detta är definitivt en film som kan bli bättre och bättre med tiden!

STROSZEK (1977)

2012 var året jag upptäckte den galne tysken Werner Herzog. Hans film Stroszek blev en av årets höjdpunkter genom att vara berörande, deprimerande, kall, och fullständigt galen. Filmen är som en korsning mellan spelfilm och dokumentär då Bruno S. spelar huvudrollen. Men underbarast i filmen måste ändå vara Clemens Scheitzs karaktär.

POSSESSION (1981)

Blanda surrealism, skräck, absurdhet och konstigt skådespeleri och du får den kanske märkligaste filmen jag någonsin har sett. Första gången jag såg filmen var 2012, och efter det visste jag inte alls vad jag skulle tycka om det hela egentligen. Samtidigt kunde jag inte sluta tänka på filmen. Efter att ha sett om den har den bara växt och växt i mitt huvud till en nästintill perfekt film.

Le cercle rouge (Den röda cirkeln)

Le cercle rouge, eller Den röda cirkeln, som den heter på svenska, regisserades av Jean-Pierre Melville 1970. Filmen är den andra filmen jag ser av Melville, och eftersom Le samouraï var så pass bra var förväntningarna höga. Filmens titel kommer från ett citat av Buddhan som visas i början av filmen. Men precis som i Le samouraï är det Melville som har hittat på citatet och ingenting som Buddhan har sagt på riktigt.

Samtidigt som en mördare, Vogel (Gian Maria Volonté) rymmer från ett tåg som han transporteras i tillsammans med en polis frisläpps en tjuv, Corey (Alain Delon). När de två förbrytarnas vägar korsas planerar de en kupp tillsammans med en före detta polis, Jansen (Yves Montand). Samtidigt är polisen ute efter dem…

Filmens tempo är väldigt lågt vilket kan störa många kan jag tänka mig, men personligen tycker jag att tempot gör att filmen känns kortare än vad den är (140 minuter). Det enda som jag tycker hade kunnat kortats ner var delen efter inledningen som håller på tills det har gått en timme av filmen. Den är absolut inte dålig, men efter en sån bra inledningen tycker jag att man tappar lite tempo innan det blir helt intressant igen.

Alain Delon spelar Corey, filmens huvudperson. Han glider runt och är hårdkokt med trenchcoat, men han är inte i närheten av lika cool som i Le samouraï. De andra skådespelarna är bra dem med, men Delon är filmens stjärna och står i centrum.

Med hjälp av tempot och flera tysta scener lyckas Melville skapa en spänning som kryper fram och blir som mest spännande under filmens kända rånscen. Scenen är helt tyst och varar mellan 20-30 minuter, vilket är väldigt imponerande då man sugs in i vad som händer på ett helt annat sätt än om den hade varit kortare och med dialog. Scenen är antagligen filmens mest minnesvärda och bästa scen. Efter den tappar filmen lite och avslutningen är lite för snabb för min smak vilket är synd då det hade kunnat göras bättre.

Musiken i filmen är sparsam samtidigt som den höjer en del scener. Jag gillar tystnaden som Melville använder sig av, och därför saknar jag inte heller någon musik. Fotot är mycket snyggt och fångar miljöerna på ett kallt sätt. Det finns flera snygga tagningar med schyssta kameravinklar som är intressanta.

Alla scener på jazzklubbarna är riktigt bra, och här fångar Melville verkligen den coola stämningen som är genomgående i filmen. Jazzmusiken känns alltid passande och får filmen att kännas väldigt fransk och klassisk. Det blir som en slags hyllning till gamla film noirer och heistfilmer. Själva rånscenen känns t.ex. som en hyllning till den franska heistfilmen Rififi.

Den röda cirkeln kanske inte är lika jämn som Le samouraï, men det är ändå en väldigt bra och spännande film. Den finns som sagt några svagare partier, men helheten är riktigt bra. Ett bättre slut hade antagligen höjt filmen lite extra dessutom.

Betyg: 4/5

Gun Crazy

Gun Crazy regisserades av Joseph H. Lewis 1950, och är en film noir med Peggy Cummins och John Dall i huvudrollerna. Filmen var lågbudget och gjorde en ganska stor inverkan på amerikansk film då den inspirerade Bonnie and Clyde från 1967. Innan Gun Crazy hade de flesta ”flyktfilmerna” handlat om par som var oskyldiga och jagades av polisen, men i Gun Crazy väljer karaktärerna att bli kriminella p.g.a. pengaproblem. Filmen är även känd under titeln Deadly Is the Female.

Bart Tate (John Dall) är besatt av pistoler, och när han var ung åkte han fast efter att ha stulit en pistol. Flera år senare återvänder han efter militärtjänstgöring och träffar sina gamla kompisar. När de tre vännerna går på karnevalen som är i stan träffar han sin drömtjej Annie Laurie Starr (Peggy Cummins).

Lågbudget-noirer brukar ofta vara av varierande kvalité så man vet aldrig riktigt vad man kan vänta sig. Men Gun Crazy brukar räknas som en av de bättre film noirerna, och kvalitén höll väldigt hög nivå. Den låga budgeten var snarare till filmens fördel då man hade en hel del intressanta lösningar på saker och ting, inte minst gällande kameraplaceringarna.

De första 20-30 minuterna ägnas åt att presentera Bart och få honom att träffa Annie innan det hela drar igång på allvar. Genom tillbakablickar får vi se Barts ungdom som pistoltokig och hur han åkte fast för sitt brott. Sedan återvänder den vuxna Bart till sin gamla hemstad och träffar sin syster som har skaffat barn samt sina två vänner, sheriffen och journalisten. När de tre går på en karneval träffar Bart Annie, och snart är våldet igång.

Gun Crazy är en spännande liten noir med ett slags filmskapande som man aldrig ser nuförtiden. Eftersom budgeten var låg är mycket improviserat, och under den imponerande och kända rånscenen visste ingen förutom banken, skådespelarna och polisen om att det bara var en filminspelning som pågick. Dialogen är helt improviserad (förutom Annies dialog med polisen), och en nästan statisk kamera är placerad i baksätet av en Cadillac vars insida gjordes om för att likna en Sedan. Kameramannen och kameran fick nämligen inte plats i en vanlig Sedan.

Fotot i filmen är genomgående bra och snyggt, och man använder flera intressanta kameravinklar. Flera låga vinklar som pekar uppåt är snygga, och man lyckas fånga alla miljöer (särskilt småstäderna och träskmarkerna) mycket bra. Det är en väldigt ljus film med många dagscener för att vara en film noir, men stildragen finns där och jag tycker inte att det finns någon tvekan om att det är en noir.

Huvudrollsinnehavarna Peggy Cummins och John Dall är mycket bra i sina roller, och jag tycker att de spelar naturligt och har bra kemi. Lewis har sagt att han bara gav skådespelarna några få instruktioner och att de fick sköta det mesta själva, vilket bidrar till en autentisk känsla.

Filmen har ett bra tempo och blir aldrig tråkig. Dessutom läggs det inte för mycket fokus på romansen eller att introducera karaktärerna, utan det hela är fördelat på ett bra sätt. Gun Crazy kanske inte har det där lilla extra för ett riktigt riktigt högt betyg, men samtidigt är det en genomgående bra film med flera fina kvalitéer. Den är underhållande, intressant och spännande, och jag tror definitivt att den håller för en omtitt precis som många andra film noirer gör.

Betyg: 4/5

Dom över död man

Jan Troell, en av Sveriges kändaste regissörer genom tiderna, regisserade i år sin 14:e spelfilm – Dom över död man. Filmen visades först under Stockholms Filmfestival där jag aldrig tog chansen att se den då den inte riktigt verkade vara något för mig. Istället såg jag den under ett biobesök med familjen på juldagen.

Filmen utspelar sig under 30- och 40-talet i Göteborg där Torgny Segerstedt är chefredaktör för Göteborgs Handels och Sjöfartstidning. Han utmanar Tredje Rikets ledare med sina kontroversiella artiklar. Vissa läses upp i engelsk radio samma dag som de publicerats och i Norge betraktar man honom som en hjälte. Den svenske kungen och regeringen fruktar konsekvenserna. Sverige är neutralt och de tvekar inte att gå hur långt som helst för att hålla landet utanför kriget. Men mot alla odds, med pennan som enda vapen, tar han upp striden.

Dom+över+död+man

När jag läste om vad Dom över död man handlar om på Filmfestivalen blev jag inte direkt intresserad av att se den, och det kanske är en orsak till att jag inte riktigt gillade filmen. Handlingen tar ett väldigt långt tag att komma igång känns det som och första timmen är väldigt sömnig. Sedan tror man att filmen ska komma igång lite, men då känns det redan för sent. Filmen lyfter aldrig och slutet känns bara utdraget, vilket inte är så konstigt då filmen är på tok för lång.

Denna film om Torgny Segerstedt hade kunnat vara intressant då han ändå verkar intressant som människa. Och visst, vissa intriger och moment är intressanta, men på det stora hela är det aldrig riktigt bra. Det läggs lite mycket fokus på hans kärleksliv som jag inte finner ett dugg intressant. Det intressanta är det han skriver om och hur han blir bemött p.g.a. det, vilket det finns alldeles för lite av här känner jag.

Jag kan inte direkt säga att filmen var en besvikelse då jag inte visste vad jag skulle ha för förväntningar på förhand, men samtidigt känns det som att den hade kunnat vara betydligt bättre än vad den var. Fokuset och tempot är de största problemen, men även skådespeleriet är lite halvdant ibland och flera gånger känns det farligt teatraliskt.

Nä, det här var inte riktigt en film för mig, precis som jag trodde. Om man inte tycker att handlingen verkar intressant kommer man troligtvis inte att gilla filmen! Och även om man tycker att den verkar intressant är det stor risk att man finner den lite ofokuserad och sömnig…

Betyg: 2/5

It’s a Wonderful Life

1946 regisserade Frank Capra It’s a Wonderful Life, som har blivit en av de mest klassiska julfilmerna någonsin och visas i USA, och på senare år i Sverige, varje jul. När filmen släpptes gick det inte särskilt bra för den ekonomiskt, men med tiden har den fått en klassikerstatus och hyllas numera som en av de bästa amerikanska filmerna genom tiderna. James Stewart spelar huvudrollen, och detta var hans första film på fem år, efter att ha krigat i Andra världskriget.

Filmen följer George Bailey’s liv, en man som hela tiden tänker på andra istället för sig själv. När allt går åt skogen för George bestämmer han sig för att ta livet av sig. Gud skickar då ner en ängel till jorden för att övertyga George att han har mycket att leva för.

Detta är en film som jag har sett några gånger nu, både runt juletider och vid andra tidpunkter, och trots att det inte är jul under den största delen av filmen så gör den sig bäst runt juletider. Budskapet, avslutningen och stämningen är verkligen gjord för julen. Det är därför inte särskilt överraskande att den hade premiär fem dagar innan juldagen i USA.

Storyn om en ängel som skickas ner till jorden för att hjälpa en man kan nog skrämma bort en del människor, men när man ser det som en helamerikansk julfilm med mysgubben James Stewart i huvudrollen är det svårt att inte gilla det man ser. Och här är verkligen James Stewart bra, det är till och med en av hans bästa roller. Han får verkligen alla känslor att kännas trovärdiga och hans glädje smittar av sig på publiken.

Trots att det som händer cirka 3/4 in i filmen avslöjas direkt är det vägen dit som är intressant. Vi får följa George från när han är en liten grabb genom hans vuxenliv och får ta del av alla drömmar som aldrig blev av. Men hela tiden har han människor som älskar honom, oavsett hur mycket pengar han har. Och det är det som hela filmen handlar om – att oavsett hur dåligt det går i livet så finns det fortfarande folk som älskar en och finns där, ett viktigt budskap såhär vid juletider.

Och det är inte bara James Stewart som är klockren i sin roll, utan det gäller samtliga. Donna Reed som spelar Mary, Georges fru, Lionel Barrymore som spelar elake Mr. Potter, Gloria Grahame i sin lilla roll som Violet, ja, alla är riktigt bra i den här filmen kort och gott.

Jag kan tycka att det finns några svackor i filmen och att en viss del av humorn är väldigt fjantig, men i slutändan känns det bara som att det bidrar till att avslutningen blir så stark. Filmen är ganska lång, cirka 130 minuter, och vissa grejer kan kännas onödiga, men filmen är mycket sevärd ändå. Julfilmer är ofta fåniga och ganska dåliga egentligen, men It’s a Wonderful Life känns lite speciell. Trots att den är riktigt klyschig är den ändå riktigt härlig och fin. Det är en film man blir glad av helt enkelt!

Om man inte har sett denna julfilm ska man passa på idag eller inom den närmaste veckan, annars kanske man måste vänta ett helt år till för att få in den riktiga julstämningen som denna film nästan kräver.

God jul på er!

Betyg: 4/5

Do The Right Thing

Elvis was a hero to most, but he never meant shit to me you see. Straight up racist that sucker was, simple and plain, Mother fuck him and John Wayne – sjöng Public Enemy i sin låt Fight the Power, en låt som är en central del i Spike Lees film från 1989, Do The Right Thing. Låten släpptes ocensurerad i filmen och på filmens soundtrack innan den släpptes censurerad på Public Enemys egna skiva Fear of a Black Planet från 1990. Och raser och rasism är vad som står i centrum i denna klassiska New York-filmen. Alla är mot alla, alla är rasister mot alla, när människorna ställs emot varandra.

En het sommardag ökar spänningen mellan vita och svarta i det svarta Bed-Stuy-distriktet i Brooklyn, New York. Här ligger en koreansk livsmedelsaffär och Sal’s Pizzeria. Mookie, Sals budkille, hamnar i centrum av konflikten.

Handlingen i filmen är egentligen obefintlig då den bygger på vardagshändelser under en varm dag i Brooklyn. Mookie (spelad av Spike Lee själv), är en slags huvudkaraktär i filmen och är den som ställs i mitten av kaoset, men annars finns det massor med biroller filmen som vi får följa. Sal (Danny Aiello) äger Sals pizzeria tillsammans med sina söner Pino (John Turturro) och Vito (Richard Edson), där Mookie jobbar. Andra karaktärer är bl.a. Radio Raheem (Bill Nunn), Da Mayor (Ossie Davis), Buggin’ Out (Giancarlo Esposito) och de tre svarta karlarna som sitter och kommenterar allt under ett parasoll.

Distriktet där det hela utspelar sig är som sagt ett svart område, men Sals pizzeria ägs av tre vita, och det finns dessutom en koreansk livsmedelsaffär i området. P.g.a. alla är rasister mot alla eskalerar alla bråk mellan människorna.

När Buggin’ Out äter på Sals pizzeria upptäcker han att Sals ”Wall of Fame” endast består av amerikaner med italienska rötter vilket får honom att bli upprörd. Han undrar varför det inte finns några svarta på väggen när de enda som äter på pizzerian är svarta och de enda som bor i området med några få undantag är svarta. Detta blir början på bråken då Sal slänger ut Buggin’ Out och förbjuder honom att komma dit mer.

Trots att det inte finns någon tydlig story tycker jag att Spike Lee lyckas med den här filmen. Han lyckas med att skapa spänningar mellan alla, och alla pekas ut som rasister. Under flera scener pratar karaktärerna rätt in i kameran och spyr ut rasistiska kommentarer om vita, svarta, asiater och latinos.

Trots sina 120 minuter och tämligen händelselösa handling lyckas filmen hålla uppe ens intresse hela filmen igenom. Det är hela tiden intressant vad som kommer att hända härnäst och hur de olika karaktärerna kommer att ta ut sin ilska. Vissa karaktärer är så extrema att de blir som karikatyrer, vilket kan uppfattas som komiskt. Jag vet inte om komisk är rätt ord, men ibland blir det så absurt att man bara kan skratta åt de olika människorna.

Tillsammans med ett bra och passande soundtrack lyckas Spike Lee verkligen med den här filmen. Do The Right Thing blandar hela tiden humor med allvar vilket får avslutningen att kännas ännu mer, och då tror jag inte att någon som ser på filmen ler.

Betyg: 4/5

10 Timer til Paradis (Teddy Bear)

Under mitt besök i Japan för några månader sedan hamnade jag i ett rum i Kyoto sent en kväll med en kille från Mexiko. Vi diskuterade allt möjligt och kom in på mexikanska och svenska saker. Han skulle vidare till Thailand efter Japan, och när jag nämnde att många svenskar åker till Thailand kom vi in på ämnet ”män som åker till asiatiska länder och skaffar fruar”. Han nämnde sedan en dansk film han hade sett i år som hette Teddy Bear och hamnade just om en man som åker till Thailand för att hitta en fru. En kväll som denna när jag inte riktigt kunde bestämma mig för vad jag skulle se, kom jag ihåg hans tips och la på Teddy Bear regisserad av Mads Matthiesen från i år.

Dennis är 38 år och professionell kroppsbyggare men bor fortfarande hemma hos sin krävande och kvävande mamma. Inspirerad av sin morbror som hittat en vacker och snäll fru i Thailand, beger han sig dit för att söka lyckan. Han hamnar på sexturismens barer, där en natt med en blivande fru kostar 1000 kronor.

Eftersom filmen ”endast” är cirka 92 minuter lång så är tempot ganska högt. Personligen tycker jag att den gärna hade fått vara lite längre då det kanske är något som saknas lite. I vilket fall som helst så introduceras vi för Dennis direkt och man får direkt en känsla för vilket liv han lever. Han bor fortfarande hemma hos sin kontrollerande mor trots att han är 38 år, han har inte direkt någon annan hobby än body building, han är ganska osäker när det gäller kvinnor och har aldrig haft en flickvän, och han vill hitta någon att älska.

Väl framme i Thailand är ingenting som han hade förväntat sig. Istället för snälla och trevliga människor möter han bara folk som vill para ihop honom med tjejer som prostituerar sig. Han träffar mannen som parade ihop hans morbror och sin fru, och då förstår man vilket förhållande de egentligen har. En dag träffar han en man på ett gym, och helt plötsligt öppnar sig en ny värld för Dennis bortom alla turistfällor och prostituerade.

Detta är en mycket intressant film med ett intressant ämne tycker jag. Jag vet att jag inte är ensam med att döma folk när man ser en äldre man med en ung asiatisk tjej här i Sverige, och det är det som gör den här filmen intressant. Dennis är inte på jakt efter någon ”plocka hem fru”, utan vill hitta en riktig kärlek. Och när ingenting fungerar hemma i Danmark åker han istället till Thailand för att pröva turen. Han bli illamående av de prostituerade kvinnorna och tycker att det hela är obehagligt tills han träffar Toi, en thailändska som äger ett gym. Det hela utvecklar sig till en ganska fin historia om två människor, och det får en att tänka över fördomarna man har.

Dennis spelas av Kim Kold, en riktig body builder, som spelar rollen mycket naturligt och bra. Han är trovärdig i rollen och lyckas locka fram en hel del olika känslor hos åskådaren. Hans mor, Ingrid, spelas av Elsebeth Steentoft, som också är mycket bra i sin roll. Stundtals är hon riktig obehaglig, och man tycker riktigt synd om Dennis som måste stå ut med hennes krav.

För det mesta är filmen ganska tung, och stundtals nästan svår att kolla på. En hel del olika känslor väcks hos åskådaren såsom empati, obehag, ilska, frustration och en liten gnutta glädje. Jag hade kanske velat att filmen skulle vara något längre som jag nämnde tidigare, men samtidigt är det ingenting som jag saknar handlingsmässigt. Det är snarare så att jag kanske skulle vilja komma lite närmre Toi, men samtidigt är det ju inte hon som står i centrum, utan Dennis.

Detta är en mycket bra film om ett ämne som jag finner ganska intressant, och den överträffade nästan alla mina förväntningar. Jag var inte beredd på att den skulle framkalla så pass många känslor som den gjorde. Definitivt en av årets bästa filmer måste jag säga!

Betyg: 4/5

M

Den tyska kriminalaren M, regisserad av Fritz Lang 1931, är en av filmhistoriens största kriminalare-klassiker. M skrevs av Langs fru, Thea von Harbou, och var Langs första ljudfilm efter många år som stumfilmsregissör. Slutresultatet blev en av de kändaste tyska filmer någonsin, och Lang håller den själv som sitt bästa verk. Filmen var Peter Lorres första stora roll, och blev ett genombrott i hans karriär trots att han ”typecastades” som skurk många gånger p.g.a. hans prestation i M.

M står för mord, och det är precis det som filmen handlar om – trots att man inte får se ett enda mord i hela filmen. Platsen är Berlin, där en barnmördare går loss på flera av stadens ungar. När polisen inte kan hitta honom ger sig andra kriminella ut för att hitta mördaren.

M är en film som jag inte riktigt vet var jag har den. Första gången jag såg den tyckte jag att den var rätt bra, men inget mästerverk eller ens i närheten. Andra gången tyckte jag att den var betydligt bättre och faktiskt riktigt bra. Nu när jag ser den för tredje gången (utan att minnas någonting i princip) känner jag att den till och med är lite svagare än första gången jag såg den. Det finns en hel del saker som helt enkelt inte fungerar för mig, eller som endast var bra för sin tid.

Fotot går absolut inte att klaga på, det är mycket snyggt och likt andra Lang-filmer. Själva handlingen är det inte heller något fel på, en barnmördare som går loss i Berlin som till och med andra skurkar letar efter är en bra idé och story. Däremot känner jag att filmen är lite utdragen och manuset håller inte riktigt hela vägen. De två mest minnesvärda scenerna är helt klart när Lorres karaktär får ”M”-stämpeln och när ballongförsäljaren känner igen hans visslingar.

Peter Lorre då? Visst, han är rätt bra i sin roll, men det känns som det fortfarande är lite för mycket stumfilmsskådespeleri för min smak med överdrivna uttryck. Annars gör han ett bra jobb med att spela skurk, dock inte lika bra som i The Maltese Falcon som jag såg för inte så länge sedan.

Mina största problem med filmen ligger nog hos tekniken. Man kan inte klaga på den egentligen då det är en tidig ljudfilm och då kunde man inte göra det så mycket bättre. Men det är här ”bra för sin tid” dyker upp. För användandet av tekniken är bra för sin tid, men jag tycker inte riktigt att det håller idag tyvärr. Det är alldeles för mycket jobbiga skrik under stora delar av filmen som man helt enkelt tröttnar på. Sedan så finns det partier som är helt knäpptysta vilket gör att filmen tappar tempo och man blir lite dåsig när man ser på den. Tyvärr är dessa saker som beror på tekniken men som drar ner helhetsupplevelsen för mig. Lang lyckades mycket bättre två år senare med Doktor Mabuses testamente – det närmaste Lang kom till en fulländad film.

Betyg: 3/5

Moneyball

Moneyball släpptes förra året (2011) och regisserades av Bennett Miller. Den är baserad på boken med samma namn från 2003, och är något så ovanligt som en baseballfilm som har fått mycket uppmärksamhet, bra kritik, och har gillats av många som aldrig har sett på baseball i hela sitt liv eller som tycker att sporten är tråkig. Själv följer jag inte sporten aktivt, men om det visas en baseball-match på TV (vilket i och för sig aldrig händer) så tycker jag att sporten är rolig att kolla på. Baseball är en sport som aldrig haft ett genomslag i Europa, och därför är det roligt att läsa om folk som hyllar filmen utan att ens ha sett en match.

Filmen är baserad på en sann historia och fokuserar på Oakland Athletics säsong 2002. Huvudpersonen är Billy Beanes (Brad Pitt), Oakland A’s manager, som är förbannad på att lag vinner p.g.a. att de har så mycket pengar att spendera, medan det inte går lika bra för lag som Oakland A’s som inte har i närheten av en lika stor budget. Tillsammans med sin assistent Peter Brand (Jonah Hill), kommer de på ett värvningssystem som ska förändra sporten.

Jag hade läst innan att man inte behövde kunna sporten för att uppskatta filmen, och det stämmer mycket bra det. Att vissa scener kanske blir bättre och mer förståeliga om man kan reglerna osv. är dock ett annat faktum. Det som nämligen är huvudsaken i Moneyball, precis som i nästan alla andra sportfilmer, är inte sporten i sig, utan huvudkaraktärens emotionella mående.

Billy Beane är en man under mycket stress, och dessutom skild med en dotter som han inte träffar så ofta. En gång tidigare i livet var Billy en mycket lovande ung baseballspelare, men han levde aldrig upp till förväntningarna. Som manager av Oakland A’s vill han äntligen lyckas och förändra spelet som enligt honom själv bygger på pengar (därav titeln). Det är det här som är det centrala i filmen. Inte att Oakland ska vinna titeln eller värva massor med spelare som inte får mycket betalt jämfört med storstjärnorna, utan att Billy Beane ska få en andra chans och lyckas i livet.

Det är det här som är anledningen till att man inte behöver tycka om baseball för uppskatta filmen, då baseball bara ”råkar” vara det som Billy Beane sysslar med. Detta tycker jag är mycket viktigt att notera då det sker på både gott och ont. Det positiva är att filmen får en större tyngd för den allmänna tittaren, och man kan sympatisera med Billy Beane med hjälp av scenerna han har med sin dotter. Det negativa (och nu låter jag lite väl negativ tror jag) är att det egentligen inte behövs för egen del. Om dessa scener inte var med skulle filmen inte bli en lika stor succé, och jag tror att folk utan baseballintresse inte skulle uppskatta filmen lika mycket. Däremot skulle det vara en mycket mycket bra sportfilm som handlar om just sporten och inte tar fokus bort från just den. För ärligt talat så är baseballscenerna och historien tillräckligt bra för att hålla upp filmen själv. För mig kändes scenerna med dottern och exfrun bara som utfyllnad och tillförde egentligen ingenting, men det kanske bara är jag, jag vet inte.

Det är också den delen som mest gör att filmen känns som en Hollywoodfilm, att de känner sig tvungna att lägga in lite scener där vi ska bry oss om huvudrollen. Flashbacksen där vi får se vad som hände i Billys ungdom är kanske lite övertydliga också, och det hade räckt med att visa något klipp en gång bara, men detta stör jag mig inte direkt på.

Det positiva med Moneyball då? Förutom det jag nämnde tidigare med att den innehåller en tillräckligt bra baseballhistoria för att det skulle kunna hålla upp hela filmen utan hjälp, så finns det flera positiva saker att nämna. Musiken är t.ex. bra och höjer flera scener. Manuset är välskrivet och filmen tappar aldrig riktigt tempo (nåja, scenerna med dottern kanske då) och den lyckas vara intressant nästan hela tiden. Men det som jag blir mest imponerad av om jag ska vara helt ärlig är inte storyn, utan huvudrollsinnehavarna.

Jonah Hill spelar Billy Beanes högra hand, och jag blir förvånad över hur bra han är i rollen. Han är väl inte direkt Oscarsmaterial dock, och man blir ju mest imponerad över att han faktiskt kan prestera, och helt ärligt är allt som han medverkar i som inte är sexkomedier ett uppsving för honom. Brad Pitt är däremot imponerande på riktigt. Här har vi en roll som äntligen känns helt naturlig och inte konstgjord för mannen. Han är helt enkelt helgjuten för rollen, och flera gånger glömmer jag bort att det faktiskt är Brad Pitt som är på skärmen och agerar. Jag har aldrig riktigt förstått hypen som råder kring denna man, och jag har nog aldrig tidigare sett honom göra en prestation som imponerat på mig. Men det här var den första gången, och förhoppningsvis inte den sista då han visar här att han kan kännas helt naturlig i en roll.

Betyg: 3,5/5

Le fantôme de la liberté (Frihetens fantom)

Frihetens fantom regisserades av Luis Buñuel 1974 och tillhör hans franska filmperiod. Det var den näst-sista filmen som Buñuel regisserade, och möjligen en av hans mest surrealistiska verk. Buñuel var 74 år gammal vid tiden, och han höll den senare som en personlig favorit bland hans filmer.

Filmen består av fler än 40 karaktärer och flera scener snarare än en rak handling. De olika ”sketcherna” länkas ihop av en någorlunda röd tråd, men det mesta handlar egentligen bara om slumpen och tillfälligheter.

http://scottbrothers.files.wordpress.com/2011/11/phantom4.jpg

Ja, det här är minst sagt en väldigt originell och märklig film, och det är egentligen svårt att säga alltför mycket om den utan att avslöja något som kan förstöra upplevelsen. Det spännande med filmen är nämligen att verkligen vad som helst kan hända i nästa scen och man är aldrig förberedd på något. Frihetens fantom innehåller definitivt några av de märkligaste och mest bisarra scener jag någonsin har sett på film. Jag var skeptiskt till hela idén om att länka ihop massor med surrealistiska scener med varandra från början, men i efterhand kan jag bara konstatera att det inte finns en dålig scen i hela filmen trots att vissa scener kanske håller en lägre nivå än andra.

Filmen är oerhört komisk, mycket tack vare de bisarra situationerna som uppstår. Det hela får en att tänka över situationer i livet som man har varit med om och får en att inse hur konstiga vissa saker är.

https://i1.wp.com/25.media.tumblr.com/tumblr_mcik3gyTrL1qbdxsro1_500.jpg

Som jag nämnde består filmen av sketcher snarare än en klar handling, något som inte alltid uppskattas av mig vanligtvis. Men Frihetens fantom är definitivt den bästa filmen jag har sett som består av flera nästan helt orelaterade scener. Det finns massvis med minnesvärda scener att hämta här! Den förmodligen kändaste scenen i filmen är en middagsbjudning där gästerna sitter på toaletter runt bordet, och istället för att gå iväg på toa som man vanligtvis gör under en middag går gästerna iväg till ett annat rum för att äta. Det hela är alltså omvänt och mycket märkligt.

En annan favorit är när det visar sig att dottern till ett par har försvunnit från skolan, men när paret kommer till skolan är dottern där, bara att de fortfarande inte kan hitta henne. De går till polisen tillsammans med dottern för att anmäla henne försvunnen, och en mycket komisk situation uppstår när polisen ska anteckna en beskrivning av dottern när hon står där.

https://i1.wp.com/25.media.tumblr.com/tumblr_mdscvnYWak1rhgmgio1_500.png

Buñuel har sagt att filmen handlar om tillfälligheter i vår vardag, mysteriet om allt, sociala ”ritualer” som vi följer, och personlig moral. När man ser det på det sättet förstår man filmen lite bättre, trots att det inte riktigt finns något att förstå. Egentligen vill Buñuel bara få oss att tänka på dessa saker och fundera på sådana saker i vår vardag skulle jag tro. Hursomhelst så tycker jag att det fungerar utmärkt oavsett om man går djupare in på det eller inte, Frihetens fantom är trots allt ingen ”djup och svår” film, utan en komisk film med bisarra situationer. Antingen så gillar man det eller inte, antar jag.

Det som gör att filmen kanske inte håller för något jättejättehögt betyg (nu är ju en fyra högt, men jag menar en stark fyra) är att den här typen av filmen i grunden inte riktigt är min grej trots att denna är mycket bra. Små sketcher håller inte riktigt alltid, och även i det här fallet finns det några svagare delar. Det är ju trots allt svårt att göra en jämn film när man väljer denna berättarteknik. En annan anledning är att man lätt tappar fokus om man inte dras in i filmen då man vet att det hela aldrig kommer att leda någonstans riktigt. Det finns liksom inte riktigt något värdigt avslut för en sån här film. Mycket bra och intressant är den dock!

Betyg: 4/5